Tangoturisten i Buenos Aires

Text: Jan Fredriksson

Att bjuda upp

Cortinan går mot sitt slut och blicken söker efter ögonkontakt med kvinnorna på andra sidan lokalen. Ett par av dem söker min blick. En tango tonar ut i högtalarna. Nu går det fort. Jag söker ögonkontakt med en dam jag gärna vill dansa med men hon reser sig upp för att dansa med en annan man. En annan dam svarar på min invit med en liten nick och ett leende. Jag reser mig upp. Dansgolvet fylls nu snabbt med par och alla människor gör att jag förlorar ögonkontakten med kvinnan jag bjudit upp. Jag går över golvet och ser henne igen. När jag närmar mig hennes bord reser hon sig upp och vi försvinner ut på dansgolvet.

Ungefär så kan det gå till att bjuda upp på en milonga, ett dansställe, i Buenos Aires. Musiken spelas tandor som innefattar ca fyra melodier. Mellan två tandas spelas en cortina, ett musikaliskt avbrott då alla slutar dansa, tackar för sig och går och sätter sig. Tangodansare brukar utmärka sig med fantasifulla figurer och kombinationer men i dessa sammanhang gör den korta tandan och kravet att dansa bra med ständigt nya partners gör att men blir konservativ i uppträdandet på dansgolvet. Säkerhet får stå före experimentlusta och fantastiska figurer. Det bara ska fungera efter några takter. Korta tandor, nya partner och trångt på golven gör att de flesta män dansar med kraftfull markering och att kvinnorna är vana att följa i oväntade steg och rytmer. Den som strular för mycket får finna sig i att bli tackad och lämnad på golvet och så är det ingen idé att försöka bjuda upp den personen igen. Dessutom ser de flesta andra vad som sker och då blir det svårt att få någon annan att dansa med. Detta gäller både kvinnor och män. Männen bjuder inte upp samma dam två gånger i rad om man inte har andra avsikter än att bara dansa. De som dansar flera tandor i rad betraktas snart som ett par och ingen annan bjuder då upp. Vill dansa mycket blir det alltså med många olika partner. De populäraste dansarna är hela tiden upptagna.

Systemet med uppbjudning med ögonkontakt gör faktiskt att både män och kvinnor har ett val. Man ser bara dem man vill dansa med och undviker helt enkelt ögonkontakt med dem man inte vill dansa med. Efter några kvällar har man lärt sig vad som är medvetet utbyte av ögonkontakt och vad som inte är det. Om man accepterar detta behöver man aldrig bli nobbad så att andra ser det. Det anses oartigt om en man går fram till en dam och bjuder upp. Det ger ingen utrymme att nobba utan att det blir pinsamt för båda parter. Det händer nästan aldrig att kvinnor uttryckligen bjuder upp. När det händer är det oftast turister, rena nybörjare eller tangolärare som diskret raggar kunder. När en man bjudit upp en kvinna sitter hon kvar vid sitt bord till dess att mannen går fram så att man är helt säker på att det är det är just du som bjudit upp just henne. Det händer ibland att det blir missförstånd; det kanske sitter en annan person just bredvid som också tror att han eller hon är den utvalde. Problemen reds ut diskret och snabbt. Blir det för struligt sätter sig de inblandade ner, tar en liten paus och kommer igen nästa tanda. Under tiden kan man ju titta på de dansande för att se vem man vill dansa med och var personen går och sätter sig. Man bjuder aldrig upp under cortinan utan väntar till dess man kan höra vad som kommer men när musiken väl startar går allt snabbt så det gäller att vara alert om man vill välja vem man dansar med....

Den första gången man kommer till ett dansstäle kan det vara svårt att få dansa innan de andra sett en på dansgolvet. Det är få som vill chansa på en främling när man inte vet hur personen uppför sig. Därför är det bra att gå i sällskap med någon man känner eller om det finns andra turister man kan bjuda upp.

De flesta tycker att uppbjudningsspelet är besvärade i början men man vänjer sig efter ett par milongakvällar. I annat fall kan man ju alltid dansa med andra turister eller gå på de milongor där en yngre publiken håller till. Där är det mindre formellt och fungerar mer som här i Europa. Vi som är turister har en viss toleransmarginal, vi räknas inte riktigt och kan uppföra oss lite hur som helst med vissa undantag: den som har dålig kontroll på omgivningen och krockar med andra par får finna sig i ganska elaka kommentarer och vassa blickar. Även om man är turist eller nybörjare. Annars är min uppfattning att människorna på milongorna i Buenos Aires är mycket vänliga och intresserade, hjälpsamma och pratsamma och de flesta tycker att det är roligt med besök från resten av världen. Och att man vågar sig på att bjuda upp.

Cortinan går mot sitt slut. Kvinnan borta i hörnet ser intressant ut och visst dansade hon bra på "Niño Bien" igår?!? Hon tittar häråt. Vals med Calós orkester. Jag sträcker på mig, ser henne i ögonen, nickar och ler.

Alla dansar i Buenos Aires

– Du vet, tango är inte särskilt populärt i Buenos Aires säger en kvinna, urskuldande sig för att hon är nybörjare och bara har dansat tango några månader. Hon dansar rätt bra. Liksom andra Buenos Airesbor har hon hört musiken sedan hon var liten, kan melodierna och har sett andra dansa. Och det går inte att undvika; tangokulturen finns överallt i form av musik på radion i taxin, TV, böcker och videoband i kiosken på tunnelbanan. Oavsett om en porteño, Buenos Aires-bo, tycker om tangokulturen eller ej, så kan man i alla fall en massa om tango. Ja, musiken och texterna tycks betyda mer än dansen för de flesta innevånare i Buenos Aires men många nya porteños och porteñas söker sig till danssalongerna. Det alltså sant att inte alla dansar tango i Buenos Aires. Proportionellt är det betydligt fler än de som dansar svensk folkdans i Stockholm men långt ifrån alla dansar tango. För många, särskilt i medel och överklassen, är dansen fortfarande något lite obskyrt, något som anständiga människor inte ägnar sig åt. En milonguero är för många en arbetslös fattig dagdrivare som lever på kvinnorna. Bilden kan dock förändras nu när tango är på modet i Europa igen. Det är precis som på tjugo-trettiotalet; när tangon är populär i Europa ger det en viss status även i Buenos Aires som gärna identifierar sig med Europa.

Sedan mitten på åttiotalet finns ett pånyttfött intresse för tangon som dans i Buenos Aires. Nu är det de unga intellektuella som börjat dansa. Staden har med förorter en bra bit över tio miljoner invånare och det räcker till ett åttiotal ställen där man kan dansa tango varje vecka. I innerstaden finns ett par större matinéer som har öppet från eftermiddagen till tidig kväll. Vid klockan 22 eller 23 öppnar ett antal milongor som har öppet till minst klockan fyra på morgonen. Det är inte ovanligt med ställen som har öppet till klockan sex på morgonen, mitt i veckan. En vanlig vardag finns mellan fem och tio större milongor och på fredag och lördag ett tjugotal i Buenos Aires innerstad. Till det ska man lägga ett stort antal praktikor och kurser, säkerligen minst 30 till 40 olika varje dag.

En tanda. Tio och en halv minuter lång. Det är en av byggstenarna som utgör en milonga. Fyra tangor som var och en är fem repriser om 16 takter vilket tar knappt tre minuter. Det var vad som rymdes på en 78-varvsskiva och vad som fortfarande gäller! Efter några besök har man lärt sig formen, ritualen, känner igen en viss discjockey och man kan nästan förutse vad nästa tanda ska bli. Ett fåtal DJ:er spelar på flera ställen varje dag, nästan varje dag i veckan. En tanda innehåller ett antal väldigt likartade melodier medan efterföljande tanda oftast bjuder på en helt annan typ av musik. Till exempel kan man spela en tanda med Anibal Troilos orkester, en med Pugliese och en med {D'Arienzos}Juan D'Arienzo} orkester, fyra melodier av varje, de fyra melodierna rätt lika inbördes men varje tanda har sin egen karaktär som skiljer dem från de andra.

Många dansare är väldigt bra på att anpassa sig efter musiken och anpassar även sin dansstil efter vilken orkester som spelar. Det ser rätt olika ut på dansgolvet om det spelas Di Sarli eller Pugliese mot om det är D’Arienzo. Till Canaros musik dansar en del canyengue. Vanligen spelas högst tre tandor tango sedan vals, milonga, jazz, salsa eller något annat. I bland folkdansen chacarera eller argentinsk zamba. Tango y todos los ritmos. En tanda vals eller milonga är nästan alltid tre melodier i stället för fyra. Det är bara turister som dansar den första halva minuten på en melodi. Porteños passar då på att prata med danspartnern och rutinerade dansare börjar när melodins första repris är slut. Nästan utan undantag spelas musik från slutet av fyrtiotalet och början av femtiotalet när dansorkestrarna enligt många var som bäst. Det lär under denna period ha funnits ca 200 aktiva Orquestas Tipicas, tangoorkestrar, i Buenos Aires som dagligen spelade till dans för en kräsen publik. Konkurrensen var hård och dansmusiken utvecklades i samspel med dansen till någon sorts perfektion.

Det finns en tydlig tendens på milongorna att äldre män dansar med yngre kvinnor. Äldre tangueror som har dansat i decennier har ett självklart och avslappnat förhållande till dansen, stressar inte och är självklart bergsäkra när de för och vet att anpassa sig till sin partners förmåga. Därför är de många kvinnors favoriter och unga vackra kvinnor dansar ofta med dessa män i sextio-sjuttioårsåldern. Det kännas sorgligt att se alla förhoppningsfulla äldre kvinnor som sitter och knappt får dansa. Många av dem är dessutom riktigt bra dansare.

Ibland hålls det en dansuppvisning någon gång under kvällen. Man skulle kunna tro att publiken i Buenos Aires är bortskämd med bra dansuppvisningar men intrycket var att publiken var mycket generös med applåder och hurrarop vid dessa spontana eller arrangerade uppvisningar. Även om det finns många ställen att gå på så är det några få som är riktigt heta en viss kväll. Här gäller det att fråga sig fram till godbitarna eller att läsa gratistidningarna B.A.Tango eller Tangauta, som kommer ut en gång per månad. Där finns bra sammanställningar över vilka ställen som har öppet vilka dagar. De flesta lokaler där man dansar tango har andra evenemang andra kvällar, salsa, disco etc och tango bara en eller några kvällar i veckan. Många milongueror och danslärare går runt på olika ställen och delar ut reklam för kurser, milongor och andra evenemang. Det tycks finnas en tyst uppgörelse som bygger på att kända ansikten drar publik. Därför går de in gratis och delar ut reklam i utbyte mot att de stannar ett tag och dansar. Ett utbyte mellan olika arrangörer som gagnar alla. Det är nog inte lätt att leva som arrangör eller danslärare i Buenos Aires. Konkurrensen är hård.

På lördagkvällar går de flesta ut med sin partner/man/fru och dansar inte med andra. Då kan singlar stanna hemma och vila sig. För plötsligt är det så att bekanta ansikten inte längre hälsar välbekant utan tar på sig en jag-går-ju-aldrig-ut-och-dansar-utan-min-partner-min. Men alla andra vet hur det är resten av veckan. Då är det hej och puss på kinden till alla och envar.

Ja, det flirtas och raggas. Mycket och oblygt, säger kvinnorna. Piropos, komplimanger av olika slag viskade i örat. Mer eller mindre diskret. Och inte bara männen gör det. Det hör på sätt och vis till tangon och Argentina. Och alla stamgäster ser och vet vad som försiggår. Så rätt som det är säger en person "buenas noches", tar på sig ytterskorna och går hem och tio minuter senare går en annan person ut med väldigt oskyldig min och tror att ingen annan ser fast nästan alla sett dem dansa fler tandas än vad som är brukligt och nästan alla vet vad som händer. Speciellt om "de" försöker smyga. Det sägs till och med att vissa milongueros smyger ut på detta sätt för att upprätthålla sin förförarimage även om de sedan bara går runt hörnet och – faktiskt – dricker kaffe. För alla ser ju att han smyger ut och alla tror att de vet...

Dansställen

Milongorna kommer och går. Nya startar varje vecka och gamla försvinner. Hösten 1999 fanns det närmare 80 ställen att dansa tango på i Buenos Aires, säger någon som försökt räkna. Kanske hälften av dessa ligger i innerstaden Capital Federal med drygt tre miljoner invånare inom ca 7 kilometers radie. Vissa ställen har bara öppet en kväll i veckan, andra nästan varje dag. Var och en försöker ha sin egenart, sin profil som ska locka folk. På mer konservativa matinéer och milongor som Italia Unida, Pavadita och La Ideale sitter männen till vänster innanför dörren och kvinnorna till höger. Sitter man på ena sidan kan man alltså se de flesta av motsatt kön som sitter på andra sidan. Stamgästerna har reserverade bord i raden närmast dansgolvet på de platser där man har bäst ögonkontakt med den andra sidan dansgolvet. Det är alltså viktigt att få ett bra bord. Just de tre ställen som nämns ovan har öppet för "tangomatiné" på eftermiddagarna och det är faktiskt ofta fullt med folk. En del av besökarna är turister och pensionärer men det kommer också människor som kanske skulle vara på jobbet, som lägger mobiltelefonen på bordet och springer ut och svarar om det ringer. Kanske både arbetsgivaren och den äkta hälften tror att man jobbar. Flest besökare är det dock sent på eftermiddagarna när kontoren och butikerna stänger. På fredagar kan det bli riktigt trångt. Enda skillnaden mellan en matiné och en milonga är klockslaget.

Almagro, ReFaSi, Las Estrellas och La Viruta i Armenska klubben är exempel på lokaler med en yngre publik och stämningen lite mindre formell. På dessa ställen ser man ofta en blandning av professionella dansare och kända milongueror och en del kvällar mitt i veckan är kanske hälften av besökarna mer eller mindre professionella dansare, antingen argentinska eller ditresta. En rätt stor andel av besökarna är turister. De flesta med vanliga jobb kan naturligtvis inte gå ut på ett ställe som har öppet mellan kl 23 och 06 en vardag. På ovan nämnda ställen ser man också tango nuevo, modern tango, blandat med traditionellare milonguerostil. Företrädare för den moderna tangon som ¿Fabian Salas? och ¿Miguel Angel Zotto? ser man ofta på dessa ställen. Mycket mer kvarterskrogskänsla är det på ställen som Mariano Acosta eller Viejo Correo där värdinnan tar emot och får alla att känna sig välkomna. När jag var där var det mycket trevligt men många argentinska nybörjare på golvet. Kulturcentret Torquato Tasso vid Parque Lezama i San Telmo har dans till levande musik två dagar i veckan med ekonomiskt stöd från staden. Där kan man dansa till de bästa nu aktiva orkestrarna somLos Reyes Del Tango, Color Tango, Los Cosos De Al Lao, El Arranque med flera. Boka bord!

Mycket speciellt är La Catedral som har öppet på tisdagar. Ett skumt undergroundställe i en gammal lagerlokal med skräpkonst och containerfynd längs väggarna. Fascinerande. På La Catedral svarade man "siste dansaren släcker lyset" på frågan om när man stänger. La Catedral ligger runt hörnet från Almagro så man kan smita dit så där vid tretiden på morgonen om Almagro känns avslaget. På La Catedral liksom ReFaSi tycks det finnas en hel del konstiga kemikalier i omlopp. La Catedrals raka motsats är väl Morocco på torsdagar. Dyrt, mycket elegant och på gränsen till kyligt. Representationsmiddagar och turistgrupper. Lite svårt att bjuda upp utanför egna sällskapet.

En särställning har två milongor i stadens utkant; Sin Rumbo och Sunderland. Båda ligger i stadsdelen Villa Urquiza i utkanten av innerstaden. På dessa ställen dansar stampubliken mer klassisk tango de salón. Längre steg, sakta, pauser och elegans till skillnad från innerstan där det är mer tango milonguero, tätt och rytmiskt. Sunderland är en idrottsklubb där man dansar i baskethallen. Full matchbelysning på och skrälliga högtalare. Helt utan yttre charm men klassiker i tangosammanhang. Massor med folk. Sin Rumbo har hållit på med tango sedan sedan fyrtiotalet och är mycket mindre än Sunderland och kallar sig för La Catedral de Tango (ej att förväxla med La Catedral) och har numer en mycket gammal stampublik. Och sedan finns ett antal stora milongor utanför innerstan, dit sällan några turister hittar.

Niño Bien på torsdagkvällar är mångas favoritställe. Stor fin lokal och en bra blandning av unga och gamla, turister, nybörjare, milongueror och tangokändisar. Pupi Castello, ¿Graciela Gonzalez?, Cacho Dante, Tete och Silvia är några av stamgästerna. Pablo Veron dyker upp på Niño Bien. Men framförallt, många bra dansare på det fina golvet. Annars är golven av väldigt varierande slag. Sunderland, Torquato Tasso, Morocco och Ideale har hårda sträva stengolv som beströs med mycket talk. Men det är bara nybörjare som klagar. Rutinerade dansare anpassar sig eller går till ett annat ställe. I en del lokaler är det bra trägolv, t.ex Almagro, Grisel, Niño Bien och Armenska klubben. Canning har ett underbart trägolv, stans bästa, säger många. Dessutom en praktika som blivit så populär att den övergått till att vara mer som en milonga.

De flesta lokaler där det är milonga har annars praktika eller kurser tidigare på kvällen och då finns det tillfälle att öva, lära sig något nytt och prata med människor. Det som skiljer en praktika från en milonga är att musiken inte spelas i tandor och att det är uteslutande tango, milonga och vals som spelas. Speciella regler kan gälla, till exempel att man som på Ideal ska dansa minst två, högst fyra danser med samma partner, alla bjuder upp och att man aldrig får nobba. På praktikor är det ofta någon som lär ut något men det varierar från ställe till ställe, från en ambitiös lektion till att någon i bästa fall visar något om man frågar. Räkna inte med att det som står annonserat stämmer. Det kanske är en annan lärare, oftast börjar det lite senare eller i värst fall är det en annan dag. När jag kom till Cochabamba på min första kväll i Buenos Aires, femton minuter efter annonserad tid, var jag först i lokalen och ¿Gustavo Naveira? som skulle hålla i praktikan var inte ens i Buenos Aires! Själv hade jag dock många av mina bästa dansupplevelser på praktikor. Bland annat på La Academia, Susana Millers ställe (där man börjar på annonserad tid!) och Cochabamba, där förutom Gustavo Naveira också Olga Besio, Marta och Chiche och familjen Puglieses håller till. De två ovan nämnda ställen har bara kurser och praktika, ingen milonga. Enda problemet – hur man ska orka gå på allt! Problemet är aldrig att hitta ett ställe som har öppet utan hur man ska orka med allt man vill gå på. Och borde gå på. Man måste ju gå till Teatro Colón och Café Tortoni och ta en båttur till Colonia i Uruguay men det är ju bara i dag som det är en bra milonga på Almagro och så är det konsert på Club del Vino där de allra bästa tangoartisterna uppträder och så är det praktika med Celia Blanca och Los Puglieses... En månad passerar snabbt.

Resor, pengar och tips

Det är dyrt i Buenos Aires. Nästan som i Stockholm. Med en del tips och idéer går det att komma undan till en hyfsad kostnad. Detta är en överlevnadsguide med tips för den som funderar på en budgetresa.

Pengar

Den argentinska valutan, Peso, är hårt kopplad till USA-dollarn efter en period med hyperinflation för ett decennium sedan. Sedan dess är 1 peso = 1 dollar och det skiljer aldrig mer än någon bråkdels cent emellan. Det går ofta, men inte alltid, att betala i dollar. Och se upp för falska sedlar. Master Card och Visa fungerar bra.

Resan

Biljetter tur och retur Buenos Aires kostar mellan sex och tolvtusen kronor beroende på årstid och tillgänglighet på biljetter. Många betalar ca sjutusen. Då går det ofta att avboka mot en mindre avgift och det går ofta att ändra hemresedatum gratis en gång. Vid jul-nyår är det dyrare än andra tider på året. En del av de större flygbolagen har lockpriser och rabatter emellanåt. Från Europa kan man flyga non-stop och det tar ca 13-16 timmar plus anslutningen från Stockholm.

Från flygplatsen Eseiza i Buenos Aires till centrala Buenos Aires kan man åka remise som är beställd taxi. Ju närmare ankomsthallen dess dyrare. Första bokningsdisken tar ca $45 för en bil medan det kan kosta $30 utanför ankomsthallen. Bussbolaget Manuel Tienda León har bussar från flygplatsen till Plaza Del Mayo i centrum som kostar $14 per person. Då ingår minibuss till hotellen i centrum. Det går också att åka vanlig lokalbuss för ca $2 men det lär ta ett par timmar.

Dansställena i Buenos Aires ligger utspridda över stan så man reser mycket. I centrala Buenos Aires finns en bra tunnelbana "Subte" som består av fem linjer. Äldsta linjen byggdes 1914 och vagnarna tycks vara kvar från den tiden. Den nyaste linjen öppnades förra året. Man köper polletter och det kostar $0.60 att åka var som helst på nätet. Det finns inga vecko/månadskort. Tyvärr slutar Subte att gå kl 22 på kvällarna. På stationerna kan man få en bra karta gratis.

Bussnätet har ett stort antal linjer som går dygnet runt utan fasta tidtabeller. På natten kan det vara rätt glest mellan bussturerna. Man betalar i en myntautomat så man måste ha mynt med sig. Priset varierar mellan ca $0.60 och $1.40 för resor i innerstan. Man kan köpa Planos Lumi för $10 i kioskerna som är en bra stadskarta med alla busslinjer.

Det lär finnas 30.000 taxibilar i Buenos Aires och men behöver aldrig vänta länge på en ledig bil. Taxi kör på taxameter som startar på $1.16 och det kostar ca $3-$10 för en resa inne i stan. Det går bra att ringa och beställa remise i stället. Dom anses pålitligare än vanlig taxi och är inte dyrare. De flesta tycks dock ha goda erfarenheter av taxi.

Att bo

Det finns gott om lågprishotell i Buenos Aires. Från drygt $10 per natt och uppåt. För ca 20$-$30 får man ett hyfsat dubbelrum med eget badrum och dusch. Det går också att hyra rum i en lägenhet. Det kostar ungefär som hotell. Om man reser ensam kan det vara en fördel att hyra rum hos någon som specialiserat sig på tangobesökare då man kan få tips och sällskap till olika evenemang och dessutom har man tillgång till kök och kanske tvättmaskin.

Mat

Mat på restauranger och i affärer är något billigare än i Sverige. Importerade varor är generellt dyra. Kött är naturligtvis billigt. Argentinare är de folk i världen som äter mest kött och det är av hög kvalité och billigt. På en restaurang kan man få köttbitar som i storlek närmar sig en halv svensk pizza. En vanlig rätt när man går ut och äter är parilla, blandat träkolsgrillat kött som oftast beställs för minst två personer. Tillbehör beställs efter smak. Små piroger, empanadas, är argentinsk snabbmat nummer ett. Finns med ett otal olika fyllningar: kyckling, kött, grönsaker och med kolasås, dulce de leche, som efterrätt. Vill man prova lite av varje och äta sig riktigt mätt kan man gå på buffé, Tendedor Libre, "fri gaffel" där man plockar för sig bland kanske ett 50-tal rätter. Priset ligger ofta på mellan $4 och $8 plus dryck. Billigare på dagen än på kvällen. I bland ingår parilla.

Dans

Det första man ska göra är att skaffa gratistidningarna B.A.Tango eller Tangauta. Dom kommer ut månadsvis och innehåller massor av information, adresser och tider för olika evenemang.

Att gå på milonga kostar vanligen $3 eller $5. I bland ingår någon dryck i entrépriset. Att ta något att dricka; $3 för en kaffe eller en flaska vatten är rätt vanligt. Man kan ofta gå kurs classes före milongan och det kan då vara kombinerat med entrépriset. Annars kostar en classe, som kan vara 1-2 timmar mellan $3 och $10 beroende på vem som håller i den. På en praktika är det ofta mindre handledning. Den har ofta öppet 2-4 timmar. Priset är ca $3. Regelbundet återkommande kurser finns men är mindre vanliga. Privatlektioner i tango kostar mellan $40 och $80 men är förhandlingsbart. Konkurrensen är hård. Dansshower finns på ett antal ställen och är ofta kombinerade med mat. Middag med show kan kosta från $15 och uppåt.

I Buenos Aires måste man ju också passa på att köpa ett par tangoskor. Mest känt är Flabella, som har en butik mitt i centrum på gatan Suipacha nr 263 och en i stans utkant. Innehavaren Eduardo är en världsberömt opålitlig charmör så betala inget innan du har skorna i handen. Ett par svarta herrskor kan man pruta ner till $60. Lägre pris på udda, överblivna modeller, högre för flerfärgade, flärdfulla. En annan känd butik som är bra och mer pålitlig är Fattomano som ligger på gatan Scalabrini Ortiz2023 ca fem subte-stationer från centrum. De har fasta priser, $69 för enkla herrskor. Damskor kostar ungefär som herrkor.

Skivor kostar som i Sverige, ofta $19.95 för en nyutgiven skiva. Det finns dock en hel del tangoskivor till lägre priser om man letar. Från $5 för udda skivor i lågprisbutiker. Alla större skivaffärer har en tangoavdelning.

I oktober–november är det vår i Buenos Aires. Jakarandaträden blommar och det är en bra tid att åka. Mars är också en bra tid för då är hetaste sommaren över. Så nu är det bara att börja spara. Varje år åker ungefär ett dussin föreningsmedlemmar till Buenos Aires och i oktober-november i år kommer fler att åka dit igen. Så plocka nu fram miniräknaren, bankboken och almanackan! Vi kanske får sällskap?

Kommentarer