Susana Miller

Susana Miller är Buenos Aires mest framträdande lärare i "tango milonguero"-stilen. Tätt och rytmiskt! Denna stil är nästan allenarådande på de trånga golven i Buenos Aires innerstad, i alla fall under de timmar då det är mest folk. Det är en utpräglat social dans som betonar kontakten med danspartnern och musikaliteten i dansen. Man använder en kompakt koreografi som kreativt använder det begränsade utrymmet  på dansgolvet. Trots att stilen kan verka förenklad finns en rik och komplex form av subtila signaler som baseras på en grundläggande respekt för tangons rytm.  I en artikel i Buenos Aires största dagstidning, Clarin, beskrevs Susana Miller som en av de fyra samtida personer som haft mest inflytande på tangon tillsammans med Miguel Angel Zotto, ¿Gustavo Naveira? och Gerardo Portalea.

Den 12-14 oktober 2001 ger Susana Miller workshops i tango milonguero för Svensk-Argentinska Tangoföreningen. Till alla verkstäder har Susana gjort anteckningar för att man ska minnas och i efterhand studera det material som man har gått igenom på lektionerna:

• Teknik, musikalitet och koreografier för att dansa Pugliese. Kroppens viktstöd och dess förhållande till balans.
• Hur gör man små sekvenser för att dansa på litet utrymme. Steg och små detaljer som lyfter fram figurer.
• "Sacadas" och "traspiés" till tango och milonga. "Amagues". "Boleos" som kvinnorna älskar.

För detaljer om kurserna, se kalendern. Nytt för i år är också att killar från föreningen ibland kommer att dansa med Susana så att hon även kan visa följarrollen.

Susana Miller: "Tangon är en sorts passion"

JAN: Berätta lite om dig själv. Du dansade andra danser innan du började med tango eller hur?

SUSANA: Ja, jag dansade mycket annat innan jag började med tango. Jag gjorde sådant som jag tyckte om eller hade talang för. Som yoga, energifyllda danser som flamenco och balett, dansteknik. Jag tyckte om det jag gjorde men tänkte inte så mycket på vad det hade för betydelse. Men när jag började med tango kunde jag sätta samman allt, allt detta fick en mening. Att kunna lära andra att förstå genom sina kroppar på ett snabbt och behagligt sätt utan att stressa dem. Det var en fin upplevelse men också smärtsam för ibland gjorde jag inte rätt saker men jag kunde kontrollera saker och göra dom på ett annat sätt. Jag växte som lärare. Jag lär mig fortfarande. Mina elever lär av mig och jag lär av mina elever.

JAN: Du sa att det ibland var smärtsamt, är det tufft i Buenos Aires tangovärld?

SUSANA: Jag tror att du får betala och du får också din belöning. Allt beror på hur mycket du betalar och hur mycket belöning du får. I mitt fall känner jag mig tursam. Jag betalar, jag lider, jag har och får mycket och har ofta roligt. Jag är fri att göra det jag vill men inte fri att välja vad det kostar. Min belöning är att få göra sådant som andra tycker om och som ger erkännande. Jag ser hur människor lär sig inom mitt område, inom tangons substans, den kulturvärld som tangon betyder. Så jag gör bara det jag tycker om; att undervisa och att dansa. Det är en sorts passion, man blir beroende, men jag har i all fall tid att vara beroende, att leka med beroendet.

JAN: Du dansade länge med Cacho Dante?

SUSANA: Ja, jag dansade mycket med honom. Under en lång period var han väldigt användbar för han är en mycket bra milonguero och jag lärde mig hela milonguerons värld genom honom och hans språk. Jag byggde upp mig själv genom hans kropp. Jag tror att vi båda växte mycket. Milongueror är alla lika och alla olika. Det är kanske en motsägelse men på något sätt är grunderna, språket och strategin som alla milongueror använder rätt lika men samtidigt helt olika. Grunder om musiken, kroppshållningen, sättet att förflytta sig runt golvet är densamma men det är ett språk med olika nyanser, olika färgton. De ord man väljer att uttrycka sig med gör en annorlunda även om språket är detsamma. När man växer upp i tango i början så kopierar man sin lärare, och Cacho var min lärare. Men när man vuxit upp vill man vara annorlunda. Man slutar att kopiera och tar verktygen och försöker bygga något nytt. Vi har ju en del ego så det är svårt för en vuxen att kopiera från någon annan. När vi slutar kopiera börjar vi bli oss själva och särskiljer oss från våra lärare. Man börjar bli sin egen herre.

JAN: När du ser andra dansare som du tycker om, vad är det du ser?

SUSANA: Intressant fråga... när jag ser själen. Det är samma sak när jag ser ett konstverk: om jag kan se själen så berör det mig. Det som är särskiljande är om man har lagt ner sina känslor i det. Ju naknare du är och ju tydligare din själ är, desto intressantare blir det. Man behöver en teknik för att uttrycka sina känslor men teknik i sig självt är ingenting. När man väl har lärt sig lite om vad man gör så kan man glömma tekniken. Man lär och man glömmer.

JAN: och motsatsen, vad är det du ogillar?

SUSANA: ... ssshhhhh... jag bryr mig inte. Om det inte talar till mig så ser jag det inte. Vi har kritiska ögon, jag har kritiska ögon. När jag ser någon som är för aggressiv på golvet. Aggressiv med sin partner, aggressiv på det sätt dom rör sig. Wow, jag gillar det inte, det är för rörigt. Det betyder inte att du inte kan visa dina känslor, men då på ett mer raffinerat sätt. Du kan visa din humor eller till och med syrlig, ironisk, kritisk humor. Vi porteños har en känsla för humor som är lite ironisk, mycket underförstådd. Om du inte är porteño kanske du inte alltid förstår oss. Vi har också ett särskilt sensuellt sätt att svara. Vi tar med denna humor och erotisism i vår dans. Jag tror att det är därför många besökare kommer till Buenos Aires för att dansa. De känner detta.

JAN: Denna porteñokultur och språk, kan vi utomstående någonsin kommunicera med er? (Porteño = Buenos Airesbo)

SUSANA: ’Mira’, jag känner många människor runt om i världen, en del av dem stora milongueros, som kanske aldrig varit i Buenos Aires, men de är milongueros därför att deras själar är milonguero när de dansar. Det de uttrycker är sina känslor från sin kultur. De har kontakt med min kropp och med musiken. De kan få en kvinna att må mycket bra… Jag gillar det!!! Jag behöver inte vara med en argentinare för att känna detta: två själar och kroppar som kommunicerar. Det kan man aldrig simulera. Det finns också många argentinare som inte dansar tango och som inte kan uttrycka sina känslor genom dans…

SUSANA: Förut frågade du mig något som jag vill att du frågar igen, om mitt arbete!

JAN: Just det, tangons antropologi!

SUSANA: Ja, jag jobbar med att undersöka tangon genom de människor som fortfarande lever. De är inte så unga så jag tror att jag kan fortsätta med detta kanske tio år till. Jag studerar hur koreografin på dansgolven har utvecklats fram till i dag. Jag jobbar med dem, spelar in, pratar med dem. Man slutade ju att dansa i mitt land under trettio år så en hel generation saknas. Människor i din och min ålder saknas på dansgolven. Så de enda vittnesmål vi har är från de riktigt gamla. Jag bedriver detta arbete för i mitt land kan staten inte ens ta hand om vård sjuka och gamla. Hur ska de då kunna ta hand om kulturarvet? Jag videofilmar dem för de har en sådan rikedom av koreografi blandad med rytm. De gör underbara saker som är beprövade på dansgolven under femtio år eller mer.