Cacho Dante

Tango och Trapetskonst

av Cacho Dante

För trettio år sedan fanns det i Tango varken akrobatik eller koreografi och Kvinnan var inte en partner utan Den till vilken Tangon tillägnades.

På den tiden upphörde många milongueror att dansa, under diktaturens tryck, eftersom man anhöll dem varje veckoslut för att granska deras liv och leverne.

Några åkterkom till kvartersklubbarna där de tvingades dansa med grannar, kusiner vännernas systrar, medan mödrarna registrerade... Det var långtråkigare än att bita på naglarna.

Männen hade redan på den tiden kommit över det stadium där man räknar steg. De hade passerat filtret som sa: när man inte kan dansa använder man 20 steg, när man kan lite mer använder man tio och när man känner dansen som sin egen ficka så dansar man fem steg – men med vilken kvalitet!

Resten lärde de sig genom orkestrarna: hur man cirkulerar på dansgolvet, hur man håller takten, eftersom man då dansade till de bästa orkestrarna, live, varje dag: med Osvaldo Pugliese, Aníbal Troilo, Juan D'Arienzo, Francisco Canaro, Alfredo Gobbi, osv.

Men sen förändrades allting. Tangon följde med akrobaten upp i trapetsen, blev koreograferad, men blev en dans för döva. Vissa dansgolv idag känns som slagfälten i Kambodja. Kvinnan har inte längre möjlighet att välja, hon plockas från borden som om hon vore en vara till salu i snabbköpet.

Några av oss återvände, däribland jag själv, och då ville vi följa modet och lära oss koreografi, men det var för sent, för det är viktigare att bli accepterad av kvinnan än att beundras av förståsigpåare. Kvinnan ville ha milonguerotangon, hon lät sig omfamnas av gamlingarna och .... senare fördes den täta fattningen vidare till fegisarna. Trots att vi är tjocka och skalliga, kan vi fortfarande hålla huvudet högt och har många att dansa med.

Ibland säger man att milonguero-tangon kommer att dö ut med den sista milongueron, utan att vara medvetna om att den 'siste' är sjutton år och redan lär ut detta sätt att dansa.

För närvarande dansar vi till döda sångare och orkestrar. De stora dirigenternas barn, som alla goda barn, lyssnade inte på sina föräldrar. Tyvärr finns idag inget förslag till ny dansbar musik. Orkestrarna lägger sig platt på marken för att följa sångarna, tidigare följde sångaren orkestern som ett instrument.

En del säger att tangon växer, andra att den bara blir fetare, men jag tror att den är inflammerad. Lyckligtvis är milongueron som förebild inte en tillfälighet utan ett val. Några ungdomar här och var dansar tätt och flytande. För att flyta fram på detta vis måste man hålla fötterna på marken, om 'Puglieses' får grunda oss i golvet kan vi flyga med torson, det är bara så, annars kan vi inte dansa tystnader och pauser. Med D'Arienzo dansar vi i fjärdedels takt och Pugliese med ett slag. Till Pugliese behöver man sänka vändningarna, och till D'Arienzo behöver man höja dem.

Tangon är Argentinsk, men den tillhör alla som förstår dess känslor och koder.

För att lyckas som milongueror måste ni alltid lyssna till kvinnans hjärta.

Översättning från spanska: Eva Åkerlund

Publicerat i Tangonotiser och Tango Norte med tillstånd från Cacho Dante

Cacho är en flitig dansare. Man ser honom ofta på milongor i Buenos Aires. Han syns, även om han inte har någon spektakulär, iögonfallande stil. Dansen är tät och diskret men med elegans. Cacho och Susana Miller var under många år ett danspar.