Tango Norte

Logga in


Member name

Password


Jag samtycker till Cookie

Forgot your password?



Mina Grupper

Logga in för att se dina grupper


Cookie info

Vi använder bara nödvändiga cookies. (läs mer)

We are only using nessesary cookies. (read more)


Tre sångare - tre orkestrar

Till och från har det diskuterats om att dansa till sångare eller inte. Jag vill påstå att det mesta hänger på hur sångare och orkester fungerar ihop, och det kan de göra på ganska olika sätt. Jag skall ta fram tre exempel på det.

Angel Vargas och Angel d'Agostino
Om det har funnits en fulländad kombination av sångare och orkester i tangon så är det denna. D'Agostinos orkesterklang är smäcker och elegant, ibland med djärva linjer. Vargas var å sin sida en skönsångare med superb känsla för hur han skulle använda sina effekter. Och de tycks ha förstått varandra fullständigt när det gällde musik.

När Vargas börjar sjunga drar d'Agostino tillbaka orkestern, kanske mer än någon annan orkesterledare, för att ge plats åt Vargas. Ibland spelar orkestern så återhållet att den i sig inte ger musiken något driv, som dansare skulle man känna sig övergiven om man bara hade orkestern att dansa till. Alltså blir det Vargas sak att ge musiken energi, och det gör han bl.a. genom att ligga lite före orkestern i takten, ibland mer, ibland mindre. Inte mycket, bara så mycket som behövs för att ge musiken liv och nerv.

Att tänja tiden på det sättet är en självklar del av att sjunga tango, och det är dessutom långt ifrån unikt för tangon. Det som gör just det här samspelet speciellt är d'Agostinos känsla för hur mycket plats han måste ge Vargas, och att Vargas vet precis hur mycket plats han skall ta för att helheten skall fungera. Just de nyanserna ger musiken dess kraft. Jag tror inte på ett ord av vad Vargas sjunger ens när jag förstår texten, men det blir musik som når fram till mig, som får mig att känna.

1943, efter tre års samarbete, ville Vargas pröva vingarna och sjunga med egen orkester. D'Agostino engagerar Raúl Aldao som ersättare för Vargas. Aldao sjunger inte dåligt, men han rör sig lite friare i tiden, gör lite hårdare attacker – och magin är borta. Det blir för ryckigt för att dansa till. Vilken lättnad när Vargas kom tillbaka efter ett halvår!

Roberto Rufino och Carlos di Sarli
1939 bildar Carlos di Sarli sin andra orkester och engagerar den 17-årige Roberto Rufino som sångare. Om man förknippar di Sarli med stora, luftiga klanger från 50-talet skall man veta att runt 1940 lät det helt annorlunda, det kunde finnas rejält med både spänst och driv i musiken. Sentimentalt? Javisst, men där finns det som var di Sarlis adelsmärke – en puls som är orubbligt stabil utan att bli aggressiv. Ibland stark, ibland diskret, nästan underförstådd, men man känner alltid att den finns där. Rufinos sång är både teatralisk och sentimental på samma gång, med en helt annan känsla av rolltolkning än hos Vargas. Han sjunger både smörigare och tuffare och rör sig friare i tiden, ibland ligger han före orkestern, ibland efter. Och allt fungerar tack vare stabiliteten i di Sarlis orkester som ibland följer sångaren, ibland går i kraftull dialog med honom, men alltid ger en stabil takt som grund.

Jag tror att den stränge di Sarli och den kaxigt teatraliske Rufino var ganska olika som människor, men de verkar matcha varandra genom sina olikheter.

Francisco Fiorentino och Aníbal Troilo
Troilo är kanske den orkesterledare som är svårast att beskriva. Inte minst genom att hans stil förändrades en hel del genom åren. Men om d'Agostino står för sparsmakad elegans kan mustiga, ”köttiga” klanger sägas vara Troilos stil. Samtidigt som den kan vara ljuvt melodisk. Troilo har kallats ”sångarnas orkesterledare” och arbetade med många sångare. En av de första var Francisco Fiorentino som han arbetade med under första halvan av 40-talet. Han stil och röst är inte lika lätta att känna igen som de båda andra sångarnas, men känslan är mer solistisk – han låter som om han förväntar sig att orkestern skall anpassa sig till honom. Och det är precis vad den gör, för så tänkte Troilo. Orkesterns roll är mer ackompanjerande; violinerna slingrar sig runt sångstämman och när bandoneonerna pumpar gör de det för att bjuda sångaren motstånd. Troilo drar sig inte heller för att göra ritardandon med orkestern, alltså sakta in, för att vänta in sångaren. Och han lyckas för det mesta göra det på ett sätt som en dansare både kan och vill följa med i.

Troilo med sångare skall användas försiktigt som dansmusik, känslan av för mycket sång lurar bakom hörnet. Men här finns godbitar att hämta.


De här tre exemplen visar dels ett subtilt samspel med perfekt fingertoppskänsla, dels en orkester som ger en stabil grund för sångaren och dels en orkester som följer sångaren. Tre orkestrar, tre sångare och tre sätt att samarbeta. Alla från samma period, första halvan av 40-talet. Och alla har någonting unikt att ge till oss som dansar.

Exempel att lyssna på: El Cocherito med Angel d'Agostinos orkerter och Angel Vargas. Cascabelito med Carlos Di Sarlis orkester och Roberto Rufino. Malena med Aníbal Troilo och Francisco Fiorentino.

Peter Stensson

Närmaste event:

Monday Tango Practica - Måndagspraktika

2024-11-25 17:30:00

Info

from the Calendar

tomorrow
Monday Tango Practica - Måndagspraktika

we 27 Nov
Onsdagspractica- Práctica de los Miércoles- Wednesday practica

fr 29 Nov
Milonga på Chicago med WS

mo 2 Dec
No Monday Tango Practica - Ingen Måndagspraktika

we 4 Dec
Onsdagspractica- Práctica de los Miércoles- Wednesday practica

fr 6 Dec
Milonga på Chicago med WS
Visa alla »

from News

Festival 2024! Visst blir det festival till nyår! Se festivalprogramme... »

from the Forums

Öppet forum: “Musik är grunden för dans. Dansare väljer i allmänhet sina tango tills...” »

Öppet forum: “Test” »

(Log in for other forums)