Utopier i tangoverkligheten

- brev från Buenos Aires, av Maja Ekeström

Ur TANGO-Notiser 2/2007

Hola Miguelito!

- April 2007

Aqui estamos de nuevo – här är vi igen! Här i Argentina där du en gång fått ditt smeknamn när du var en liten ljusblond kille och Joanita en liten linhårig älva. Här bodde vi ett tag, hela familjen som fick lära sig spanska. Då föll det sig naturligt att du och din lilla syster fick dessa ”nombres de cariño”(smeknamn). Dem fyllde ni så småningom med magisk innebörd.

Miguelito! Ditt namn, som får den varma vinden du älskade då att smeka vår hud än idag. ”Miguelito” bär på din förkärlek för omkringdrivande hundar och valpar, tittande ur jackfickorna på folk för att bli sålda. Namnet håller också kvar din fascination för ”el auto fantastico” likaså för alla skrothögar med hästkrafterna i behåll, framfarande i den galna trafiken här, - och det får alltjämnt din livs- och äventyrslust att lysa i dina ögon.

”Joanita” däremot sprider jasmindoften från den blommande busken i den glödande värmen under juletiden. Din syster älskade den, för att inte tala om smultronlukten som alla flickleksaker var behäftade med då. Även den lukten finns oförminskad kvar i hennes namn. Men ”Joanita” bär också på hennes ömmande känsla för alla hemlösa katter, särskilt för den som var så ledsen att tårarna rann ner över hennes kinder och päls, - även hennes medlidande med puman i fångenskap, fastkedjad i en påle hemma hos någon uppe i Chacoprovinsen är där, lika levande som hennes lidelse för diamantsökandet i en bäck uppe i Anderna.

Sammansmältningen av hela familjens upplevelser från då, gör att det blir en gemensam resa till minnenas land. Joana och jag som företar oss resandet, fortsätter i morgon från Buenos Aires till Mendoza och vårt hem för 20 år sedan. – Att återvända är att återuppleva! - Därifrån skall Joana gå sin egen väg och vandra uppe i Anderna, tillsammans med barndomsvännen Patricia som idag är utbildad treckingguide på Aconcagua-bestigningar. Men så långt upp skall deras tur nu inte gå!

Ja, Miguelito, min son, även din mor skall sedan gå nya egna vägar när hon återvänder till Buenos Aires, den rioplatensiska staden där den genuina Tango-kulturen lever. Tangons tjusningskraft har för henne blivit oemotståndlig!

- Maj 2007

På väg tillbaka från minnenas ort till Buenos Aires bär jag med mig allt som är mig heligt. - Samtidigt öppnas mitt sinne sakta för det nya. Undrar om det finns plats i Tangons värld för ännu en sökande själ. Undrar också om Peter, din morbror med sin Elsbeth, även de offer för Tangons dragningskraft, har hittat in i Tangons ”varat”. De har redan tillbringat ett tag i den myllrande storstaden.

Ur dessa tankar väcks jag när den mättade, fuktig-varma luften slår emot mig som andedräkten av ett jättedjur. Det är inte utan oro jag färdas med taxin rakt in i millionstadens stora gap. Och ändå blir jag nu som förr fängslad av det sjudande och bultande livet. Oförutsägbarheten fascinerar mig och väcker känslan att det här finns plats för allt och alla.

I samma stund försöker jag hitta någon ordning i denna ofantliga livaktighet. Hur kan t.ex. alla fordon samsas i denna framåtdrivande labyrint, där bilar, bussar och motorcyklar ständigt kastar sig hit och dit för att fylla ut en ledig plats, där det fintas och tvingas väja oupphörligen. Smidighet är vad som utmärker de som kör. Är det kanske lag på smidighet? Är det här tangodansarna övar upp sin förmåga för att inte krocka på dansgolvet? Då borde trafikreglerna avskaffas i Stockholm.

- På Milonga Chiqué en el Club españoi.

Ja, dansflödet som jag nu ser från min plats är beundransvärt jämnt. Kvinnan som sitter med mig vid ett bord nära dansytan bekräftar min iakttagelse. Hon är också från Stockholm och vi har träffats av en slump. Hemmastadd som hon verkar, frågar hon mig, som sitter tålmodigt och väntar på en dans, om jag är här för första gången. ”Du vet, du måste visa att du vill dansa! Visa din närvaro, annars kommer du inte att dansa. Du måste möta mannens blick som betyder att han vill dansa med dig och du med honom!” Hon reser sig igen för att dansa.

Jag sneglar på de andra kvinnorna och försöker rätta till min hållning. Diskret spanar jag sedan efter en blick från mittemot där kavaljererna sitter. Ja, det blir en dans, och sen ett fortsatt dansande... Tack, Milongera ifrån Stockholm!

En Matinée-Milonga som den här börjar på eftermiddagen och slutar oftast någon gång innan upptakten till nattens milonga, kanske vid tio-elva tiden. Klockan har blivit sju nu och då väller det in nya människor som är danssugna efter jobbet. Det blir mycket trångt på dansgolvet, dock mitt i trängseln ser jag en skymt av bror min, Peter, omfamnande sin kvinna, dansande och njutande. Jag vet inte varför, men det känns underbart och tryggt att de är här också. Att se dem får mig att le djupt inifrån. Omedelbart blir jag belönad för det med en uppbjudan till dans och en finkänslig kommentar. Mannen som står framför mig verkar både öppen och försynt. Hans ögon är omsorgsfullt riktade på mig , undrande, ändå respektfull med en blick som inte sviker. Hans hållning talar om noblesse. På stunden uppstår förtroende. Oförklarlig är denna känsla av att allt är sonat och forsonat, vapnen nedlagda för all framtid inför en människa man inte känner. Är Tango en företeelse med tecken på fredslöfte mellan människor?

En livlig medryckande musik börjar klinga, - men trängd från alla håll tycks det vara omöjligt att dansa. Mannens armar omsluter mig och med en minutiös markant vaggning är vi väldigt nära varandra och mitt i den dansande folkmängden. ”Milongeando en el 40, – que tango milagroso”(vilken underbar tango), viskar han i mitt öra. Musiken bär oss och med strömmen driver vi utan att vi kan förflytta oss i trängseln. Det är i vårt eget kraftfält som vi rör oss runt och med varandra. Fötterna leker ett dansande spel, jagar och nuddar vid varandra, slår gnistor och lyckas ideligen ta varandras plats, allt utan att någonsin tappa den sprittande takten eller rentav fotfästet på toppen av obelisken.

- På Milonga ” Entre tango y tango” , Maipú 444

Miguelito, ibland skulle jag vilja förklara lidelsen för Tango. Måhanda att en förståelse växer fram hos den som inte är drabbad genom berättelsen om Tangons upplevelse, kanske sammanvävd med undran och berättelsen om livet. Kanske nuddar denna mening med filosofen Erich Fromms ord vid en förklaring: ”Att ge sig hän är det enda sättet att vara ”.

Men låt mig förtälja och därmed låta tolkningen växa fram. ”Entre tango y tango” är en Milonga på en trevlig, lämplig stor clublokal. Milonga-värdinnan hänvisar mig ikväll till en tilltalande plats där det är lätt att möta dansens motpart med blicken och varifrån det är lätt att följa de dansande paren tills den egna danslusten är på topp.

Den kvällen uppenbarar sig en Tango-gud bland dansarna. Hans aura lyser där han finns, hans allvarsamma innerlighet ger honom skönhet, hans harmoni i rörelsen är kryddad med vitalitet och djärvhet. Hans dans är laddad med djup mening, det är uppenbart att han har något att berätta utan att för den skull försumma kvinnan som han dansar med.

Plötsligt överraskas jag av ett ögonpar jag känner igen. Det är mannen med noblesse från Milongan på Club Español som finns här. Kunde han iakttaga min ohejdade dyrkan för den gudomlige Milongeron som skingrat min uppmärksamhet på att bli uppbjuden till dans?

Riddaren och jag möts på nytt i en Tango med härlig musik som får oss att måla med rytmiska, små, täta penseldrag. Är det Claude Monet som inspirerat oss att leka med färg och ljus för att fånga detta flyende ögonblick? Betagen av det gemensamma skapande, sjunker jag ner på min stol och låter glädjen ta plats inom mig. När min blick riktas utåt igen får jag syn på en vacker gestalt som är på väg mot mig. Det är Tangoguden ... jag reser mig utan att veta något... jag tror att jag reser mig för att dansa... Han vill dansa med mig!?

En Tango av Pugliese! – Jag ryser inför ögonblickets storhet – den överjordiske ler – våra ögon möts – en pakt – en dans till Puglieses ära. Med alla sinnen spända flyter vi in i en hisnande dans. Elegant och storsint vävs nya element in i den älskade Tangodansen från förr, nydanande kan skönjas medan det klassiska hedras. Här målas det med Picassos uttrycksfulla penseldrag. Med inspirationens varma vind under vingarna lyfter vår dans till oanade höjder, hängivelsen når sin kulmen.- Och plötsligt händer det något, - en fot blir fast och fången, - en stund står allting stilla.- O Tangogud , jag tappar mina vingar!- O Gud, jag faller!

En stark arm fångar upp min kropp, ett överjordiskt leende räddar min själ, en varm omfamning ger mig tillbaka min balans, — och de tappade vingarna vittnar om en himmelsk dans nära solen.

Så långt, Miguelito!

Din mor Maja