Njuta sin tango

- intervju med Fernando Galera och Vilma Vega

Ur TANGO-Notiser 1/2007

Föreningen gästades den 9 – 11 februari av det argentinska lärarparet Fernando Galera och Vilma Vega, som här intervjuas.

Hur vill ni beskriva den tango ni dansar?

F: - Vi dansar gamla och nya steg i en blandning men alltid med samma filosofi; att det ska vara tango. Tango är för oss omfamningens dans. Vi har lärt av gamla milongueros, inte i första hand stegen utan mer vad dansen är, hur den ska kännas.

V: - Kvinnan möter mannen, mannen möter kvinnan; mannen för, kvinnan följer. Men när kvinnan gör något eget kan även mannen följa. Stegen kan vara desamma vare sig de ska användas på en milonga eller på scenen - skillnaden ligger i hur mycket de tas ut, med vilken kraft de utförs.

Er dans har beskrivits som ”grounded”. Vad innebär det?

F: - Ja, det är vad andra ofta ser – att vi dansar från golvet. I vår koreograferade dans i shower kan Vilma ha en golvkänsla även när hon är i luften.

V: - Kraften kommer från golvet. Via den fot som är i golvet men också via partnern framför.

F: - Vi har två referenspunkter; golvet och vår partner.

Och så uppstår en dialog?

F: - Inte egentligen en dialog utan mer initiativ och reaktion.

V: - Vi kommunicerar genom omfamningen framifrån. Han ger och jag svarar.

Har er stil förändrats under de tio år som ni har dansat tillsammans?

F: - När jag började dansa med Vilma ville jag utveckla en stil tillsammans med henne. Vi ville samma sak med musik och dans - vi ville utvecklas tillsammans. Vi har inte utvecklat en egen stil men ett eget sätt att dansa.

V: - Förändringen är att vi i ett visst läge förstod att vi arbetar med vår passion. Det var en väldigt skön känsla att förstå att mitt arbete är min passion. I det läget började jag njuta mycket mer – på shower eller lektioner – poängen är att man känner att showen blir bättre när man själv njuter av den.

F: - I början improviserade vi hela tiden – vi bestämde oss för att vara showdansare utifrån improvisation – senare började vi med koreograferade shower. En show kunde då bestå av en eller två koreograferade danser och någon improvisation på slutet.

V: - Vi ville göra båda delarna – och publiken såg skillnaden.

F: - När man blir professionell – och man inser det inte själv - börjar man dansa för andra och njuter inte lika mycket själv. Vi var dansare – professionella dansare – och vi arbetade med någonting som vi tyckte om. Varför kunde vi inte längre njuta som förut? Vi bestämde oss för att dansa för vår egen skull. Vi började inse att vi också kunde njuta av dansen – att vi kunde älska det vi höll på med, vi älskar ju att dansa tango. I det läget förändrades det, men stilen förändrades inte, det var attityden som förändrades! Vi började växa igen och det var en mycket skön känsla - det är nu två, tre år sedan. Tango är en pardans – man inser inte alltid vad som händer och man kan hamna i konflikt, gå isär, kanske byta partners. Vi hade tur som kunde komma vidare. Det är inte enkelt, man måste arbeta med sig själv. I vårt fall är vi gifta, har barn och tjugotvå år tillsammans. Man måste vara säker på vad man känner, vad man vill och vad man tycker om.

Är det en fördel som par att ha en privat relation när man utvecklar sin dans?

F: - I vissa avseenden är det mycket bättre, i andra kan det vara lite sämre.

V: - En fördel är att man kan känna tillit till varandra. Men det kan bli en nackdel om det uppstår problem. Den förändring vi berättade om innebar att vi kunde separera dansen och njuta mer av den fast den var vårt yrke. Då blev det också lättare att hålla det privata utanför.

Vad har mer bidragit till att ni kunnat njuta av er dans?

F: - Jag insåg att jag var en lycklig man. Att bestämma sig för att bli professionell och att det också fungerade hade stor betydelse. Jag avslutade mina arkitektstudier och blev dansare på heltid. Vi kunde få ett jämförelsevis bra liv – vi kunde leva på vår dans och komma ut i världen.

V: - Det var viktigt att få feedback, att människor tyckte om det vi gjorde. Folk kan resa lång väg för att delta i våra kurser. Här i Stockholm har vi haft deltagare från Tyskland och Danmark.

Var arbetar ni mest utanför Buenos Aires?

F: - Sedan åtskilliga år i Tyskland. Vi fick en bas i Bremen men har fortsatt även i Hamburg och München, där vi nu är mest etablerade. Det här är första gången vi är i Sverige och i Skandinavien.

V: - Vi tycker om att vara här. Eleverna vill verkligen lära sig, vilket är roligt för oss.

F: - Först trodde vi att människorna här var kyliga, men vi insåg snabbt att det inte alls var så. Bubblor av tystnad mitt under lektionerna visade sig bero på koncentration och strävan att förstå.

Har ni några särskilda intryck av hur tango dansas i Sverige?

F: - Vart vi än kommer i världen ser vi stora likheter när det gäller vad man vill uppnå. Man vill hitta nya känslor, man vill förändras och man vill ta till sig tangon. I Buenos Aires är det förstås en annan fart på utbudet, men vad människor söker i tangon är alltid detsamma.

Vad är svårast att lära ut?

V: - Det är känslan. Vi arbetar mycket med känslan för vanligtvis fokuserar människor på fötter och steg. Men om man inte har känsla för fötternas rörelser blir det väldigt svårt. De matematiska stegsekvenserna styrs av känslor hos förare och följare. Ofta sker undervisningen tvärtom – stegen först och känslorna sedan. För oss är det omöjligt att lära ut utan att känslan finns med.

F: - Man dansar med en annan person och man måste känna vad den andre gör. Många lärare talar idag om kontakten. Man kan befinna sig mitt emot varandra men utan att ha kontakt. Man kan även känna den andre utan att egentligen ha kontakt. Att få till kontakten är ofta svårt, det är inte bara ett europeiskt problem. En orsak till tangons utveckling i världen är att människor upplever kontakt.

V: - Genom omfamningen möjliggörs kontakten och känslan. Utan kontakt kan telepatin i tangon inte uppstå.

Vad vill ni säga som avslutande ord till våra medlemmar?

V&F: - Njut av er dans!