Tangorecension

Från det inre rummet till två steg från himlen

Birgitta Holm tar med oss på en inressant och tankevärd resa om pardansen och hur den upplevdes av sin samtid förr i världen och fram till våra dagar. Historik, erfarenheter, tankar, reflektioner, kuriosa, musik- och dansnummer vävs på en timme ihop till ett annorlunda och trevligt avbrott i lunchrusningen i City på Klara Soppteater.

Enligt Birgitta har alla ett inre rum för att uppleva dansens magi och smärta. Ett inre rum som handlar om dialog och att vara närvarande, att vara här och nu, att bli sedd och berörd och själv delta. Dansen beskrivs också mycket känslosamt som en dialog ristad med erfarenhet som bär med sig all smärta i världen och som vi äntligen börjar hitta tillbaka till.

Förr var sällskapsdans ett självklart nöje i alla folkgrupper, samtidigt som den väckte moralpanik hos dess motståndare och dans med sluten fattning ansågs promiskuös. På 20-talet till exempel dansades det som aldrig förr och trots att kampen mot dansen hårdnade dansade det glada dansfolket sig även flitigt igenom 30-, 40- och 50–talet och folkparkerna beskrevs som syndens näste. Man dansade i alla samhällsklasser, i folkparker, i hemmen, på Nalen och ute på krogen. Med smakprov från olika danser som charleston, foxtrot, lindy hop och tango illustrerar Birgitta dessa dansintensiva årtionden för oss och frågan blir desto mer påtaglig, hur kunde pardansen flytta ut till finlandsbåtarna och helt plötsligt bli mogendans – det löjligaste som finns? Varför är det så svårt för unga idag att förstå att foxtrot kan vara sexigt?

Faktum är i alla fall att pardansen är tillbaka och det med besked. Dansfolket ger sig troget ut för att trampa steg och gå kurser i alla väder. Birgitta delar med sig av egna erfarenheter och berättar om sina egna första danssteg och hur hennes dansäventyr börjare.

Detta sökande tillbaka till dialogen och det inre rummet där man blir sedd och berörd kanske i sin tur är en motreaktion och motstånd till dagens alienerande individualistiska samhälle där vi går inneslutna i våra egna hörlurar och inte ser de andra, inte är tillgängliga. Pardansen som motståndshandling till att aldrig vara där.

För Birgitta är pardansen det högsta tillståndet på jorden. Kanske kan det förklaras med oxytocin, ett ämne som frigörs vid beröring och gör oss både alerta och benägna till socialt samspel och dessutom verkar smärtlindrande. Många konflikter skulle alltså kunna lösas genom pardans och framförallt tar ruset oss två steg från himlen.

Jessica Scalamonti