Grammis till Evert Taube

- den argentinska tangons svenske ambassadör

Ur TANGO-Notiser 1/2007

En av årets i media mindre uppmärksammade grammisar utdelades i öppen kategori till ett album med Evert Taubes ”Samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI). I praktverket ingår 11 CD-skivor och ett 86-sidigt text- och bildhäfte av Mikael Timm, som även är författare till en omfattande Taube-biografi.

Trubaduren och konstnären Evert Taube gick i ungdomen till sjöss och åren 1910-1915 sökte han lyckan i det sjudande invandrarlandet Argentina. Vid denna ålder, mellan tjugo och tjugofem år, fick han starka intryck som påverkade honom för resten av livet. Mikael Timm skriver i texthäftet:

”Från 1915 till 1976 var Taube Sveriges officiella gaucho. Ritter över Pampas, sånger vid lägerelden, hetsiga kvinnor, mörka kavaljerer, stränga fäder och stora boskapshjordar – de flesta svenskar kan lättare se Argentina framför sig än Danmark. Det är Taubes förtjänst. Han tog Pampas på entreprenad och missade sällan en möjlighet att visa upp sina hopsamlade skatter.”

I Argentina började Taubes liv som ”en visans drabant”, som han uttryckte saken själv. En av Sveriges allra mest sjungna visor, Fritiof och Carmencita, skriven på 1930-talet, är en tango som handlar om Samborombón, en oansenlig by på den argentinska landsbygden. De flesta svenskar kan citera introduktionen som avslutas med orden:

”… dit kom jag ridande en afton i april för jag ville dansa tango.”

Hur kan inte dessa rader ha bäddat för tangons mottagande i Sverige? Ändå blev aldrig tangon så stor i Sverige som i grannlandet Finland.

Fritiof Andersson, Taubes alter ego, kurtiserar några år senare i melodin Tango Rosa sin sångmö/musa fröken Rosa som en ädel men något påstridig kavaljer. Hon parerar emellertid hans attacker och kurtisen övergår i vad som kan ses som en sympatiskt ödmjuk programförklaring om konst och kärlek med tango som osökt metafor.

”Men en tango eller två så gärna

mellan tvenne hjärtan i en melodi”.

Radioinspelningen av Tango Rosa från 1959 är mer humoristiskt framförd och har en annan energi än den ursprungliga skivinspelningen från 1940. Albumets 200 inspelningar har för övrigt ljudrestaurerats rigoröst i Abbey Road-studion i London och bland annat genom ändringar i hastigheten gjorts mer verklighetsnära än originalen.

Man kan fascineras av det chevalereska och otidsenliga draget i Evert Taubes livslånga one-man-show. Han sågs i sin levnad som lite osvenskt asocial - en artist utan klasstillhörighet. När sonen Sven-Bertil Taube var i Argentina tillsammans med skalden och akademiledamoten Lars Forssell och konfronterades med argentinskt kulturfolk kände de igen Evert Taubes maner, beskrivna av Sven-Bertil som:

”Just det där vi kallar för det litet koketta. Med sjalen och lackskorna och hatten, och det ska vara lite konfekt till damerna och champagne… jag tyckte bara att det var väl en sorts teater han spelade”. Men Lars Forssell som kände honom sen ungdomen sa: ”Nu förstår jag, det är ju härifrån det kommer. De är ju sådana. Här är han ju fullkomligt normal!”

Poeten Gunnar Ekelöf har beskrivit Taubes förhållande till dans som att kroppen alltid är med i hans diktning och att han sökte sig till starkt men rytmiskt komplicerade melodier, till exempel tango. Med sin förskönande ande modulerade han tangons skarpare drag så att den lätt kunde tas upp av den svenska publiken.

Några andra tangovisor av Evert Taube är Tango i Nizza och Rönnerdahl på Pampas. I Stockholmsmelodi är det som om man befinner sig i en stad som gränsar till Pampas snarare än Uppsalaslätten. En mix av argentinskt och svenskt har tillretts i Evert Taubes visor som av ingen annan.

Var och en som vill tränga lite djupare i tangons rotsystem i Sverige ges gedigna förutsättningar i denna kompletta och läckert förpackade samling Taube-inspelningar.

Måns Ivarsson