Tangolärarna

Ett fint och bejublat danslärarpar!

Intervju med Pablo Nievas och Valeria Zunino

Under en helg i november var Pablo Nievas och Valeria Zunino i Stockholm för att dela med sig av sin tango genom undervisning och uppträdande. Något som karakteriserar dem är viljan att dela med sig. De tar tangon på ett lustfyllt allvar där deras elever får plats och möjlighet att djupare förstå sig på vad tango handlar om.

Pablo och Valeria har framgångsrikt lyckats kombinera sina två stora passioner: dans och undervisning. Man blir aldrig fullärd och det finns alltid något nytt man kan lära sig, hävdar både Valeria och Pablo. Samtidigt är det viktigt att var och en hittar sin känsla i dansen och inte är rädd för att bidra med något nytt. Jag fick chans att träffa dem för en intervju på Brunnsgatan strax innan söndagspraktikan skulle dra igång.

Hur upptäckte ni tangon?

Pablo: Jag började dansa som mycket ung, fem år gammal. Mina morföräldrar var tangodansare och älskade att dansa. Jag hade en mycket stor familj som oftaorganiserade fester som kunde hålla på i uppåt tre dagar där jag deltog och fick på så sätt ett naturligt inträde till tangon. Sedan när jag blev äldre lärde jag mig mer teknik och tog lektioner för bland annat Pepito Avellaneda, Rodolfo Cieri, Juan Inzi. Jag ville lära mig mycket och så småningom utveckla en egen stil och teknik, särskilt utlärningsstil. Jag tycker nämligen lika mycket om att lära ut det jag kan om tango som att dansa. Det är mycket viktigt för mig. Sedan 15 år tillbaka har jag helt dedikerat mig åt tangon.

Valeria: Jag har alltid tyckt om att dansa, Jag började dansa ballett när jag var åtta år och senare som ung var jag med i en professionell jazzgrupp. Men jag kände alltid att det var något som fattades. Efter att jag tog mina första tangolektioner insåg jag att det var det som fattades och bestämde mig för att bli professionell tangodansare. Självklart har min dansbakgrund hjälpt mig mycket att utveckla min tango. Jag upptäckte tangon relativt sent, när jag var 18 år gammal.

När började ni två dansa ihop?

Pablo: För fem år sedan. Min bror, som också är professionell tangodansare, och jag gick tillsammans en kväll till en milonga i Buenos Aires där han dansade en tanda med Valeria. Efter det kom han till mig och sa att jag måste dansa med en tjej som dansar jättebra – Valeria. Problemet var att jag är konservativ av mig när det kommer till att bjuda upp och bjuder sällan upp tjejer genom att gå fram till bordet, utan i stället använder jag mig av en nickning eller en blick. Aldrig att jag skulle gå fram till en kvinna och fråga. Det blev lite svårt för mig då Valeria inte är en person som tittar runt mycket. Men min bror insisterade.

Valeria: Ja, jag ville egentligen gå hem, men Pablos bror fortsatte säga att jag var tvungen att vänta tills jag dansat med hans bror. Men jag ville inte dansa med någon som inte bjöd upp mig, med någon vars bror tyckte att jag borde dansa med… Så jag hade i princip beslutat mig för att gå då Pablos bror övertalade oss att dansa och sedan dess har vi dansat ihop. Pablo: Ja, jag var utan danspartner och vi började träna ihop. Sedan dess har vi som sagt dansat ihop och utvecklat våran stil och letat efter ett sätt, en logik att på ett bra sätt lära ut det vi kan.

En sund undervisningssyn

Pablo och Valeria lägger ner mycket energi på undervisningen och analyserar kroppens rörelsedynamik, attityd och tolkning av musiken. De lägger vikt på att det är bröstet som i första hand för och att man ska använda sig av varandras energieri dansen. Det är viktigt att känna efter och vara mottaglig och kunna ge av sina känslor i tangon. På frågan om det går att lära ut hur man ska känna den argentinska tangon svarar Valeria att varje land eller stad har sin bakgrund som ger folk sina speciella känslor. Att lära en tysk känna sig som en argentinare skulle bara bli fel. Vad man måste göra dock som tangodansare är att tillåta sig själv känna det man känner, att inte stänga av känslor.

Vilka är de största skillnaderna mellan den tangon ni upplevt i Europa jämfört med den i Buenos Aires?

Pablo: Självklart har olika städer olika nivåer. I Nederländerna till exempel är tangon utvecklad för att där har man dansat i kanske 20 år, medan på andra ställen är tangon nyare. Något som skiljer en del dock är antalet milongas som finns i Buenos Aires, antalet människor som går ut och dansar och den mängd lektioner som ges dagligen. I Buenos Aires finns minst 3 milongas per kväll och väldigt många danslektioner man kan gå.

Valeria: En annan sak vi lagt märke till i Europa är att det finns många fler kvinnor än män som dansar jämfört med i Buenos Aires. I Buenos Aires finns det också fler kvinnor än män men där är skillnaden inte så markant. Sedan har Buenos Aires de äldre dansarna som dansat hela sitt liv, något som är svårt att hitta i Europa.

Pablo: Ja, det är sant. I Buenos Aires är det kanske lättare för en nybörjare att komma igång då det ofta finns äldre som länge dansat och som ofta bjuder upp, vilket leder till att man får dansa mer.

Valeria: Vi har även märkt att ibland i Europa har folk inte en klar bild av vad argentinsk tango är. I Buenos Aires finns det inga tvivel, där är tangon en så självklar del av kulturen, även om man inte dansar. Medan här i Europa kan man stöta på folk som är osäkra på vad tango är och ibland kan folk verka lite rädda för tangon. Det tar därför lite längre tid här för folk att närma sig tangon. Pablo: När det kommer till undervisning, undervisar vi på samma sätt vart vi än åker. Folk är folk på alla ställen.

Valeria: Något jag föredrar med Europa är att milongorna startar tidigare. Om man jobbar på dagen och ska uppträda på kvällen vill man inte vänta, som i Buenos Aires, till två på morgonen.

Lovisa Curman