Tangointervju

”All tango är klassisk i grunden”

Tangotekniken är densamma, antingen man dansar tango de salon eller tango nuevo, säger Pilar Álvarez och Claudio Hoffmann, tangolärarna som besökte Tango Norte i slutet av oktober. De har båda en lång karriär bakom sig, trots sin ungdom.

Pilar började dansa när hon var sju år. Hon studerade både folkdans och klassisk dans. Efter gymnasiet gick hon en treårig utbildning i klassisk ballett på ”Teatro Colón” i Buenos Aires och sedan dess har hon medverkat i olika balettensembler. Hennes intresse för tango har alltid funnits och till sist bestämde hon sig för att prioritera den framför baletten.

Claudio började först med folkloristiska danser och vid 15 års ålder började han att dansa tango efter att hans danslärare Roberto Villandú introducerade den i utbildningen.

Efter det fortsatte han att fördjupa sig i tangon och studerade för andra tangolärare, som till exempel Antonio Todaro med flera. Så småningom började det dyka upp några konkreta förslag om att delta i olika tangoföreställningar som professionell dansare.

Redan 1989 började Pilar och Claudios samarbete med Ana María Stekelman (berömd argentinsk koreograf som bland annat har ansvarat för koreografin i filmen ”Tango”). Hon iscensatte då en tangoshow som hette ”Imágenes” och musiken spelades av Horacio Salgáns orkester, där musiker som Binelli, Marconi och Suárez Paz deltog. De flesta av dessa musiker är idag orkesterdirektörer eller solister. Pilar och Claudio var huvuddansare i gruppen av professionella tangodansare som deltog i showen.

Efter showen fortsatte Ana María Stekelman att samarbeta med Pilar, Claudio och ytterligare två danspar med syftet att undersöka nya dansmöjligheter. Efter ett års träning bildades ensemblen ”Tangokinesis” som existerar än idag. Nästa steg för Pilar och Claudio som tangodansare var ”Tango Pasión”. – 1995 presenterade vi vår egen show som hette Expreso Tango (Tango Express) där Pilars syster Marijo också deltog. Föreställningen var en timme lång med bakgrundsmusik och visades för första gången i Black box-salen som tillhör Münchens filharmoniska orkester. Denna show gick även i Lausanne och meningen var att utöka den med bland annat fler dansare. Men vi deltog samtidigt i Tango Pasión med Sexteto Mayor del Tango, vilket var mycket tidskrävande eftersom vi turnerade tio månader om året på den tiden.

En kväll när Pilar och Claudio satt som åskådare och tittade på en av Ana María Stekelmans shower träffade de Daniel Binelli, som Claudio hade samarbetat med i Australien. Över en kopp kaffe kom de överens om att Pilar och Claudio skulle skicka ett videoband med deras senaste material från Expreso Tango till Binelli.

– När vi kom hem hade han redan ringt och lämnat ett meddelande och sagt att han ville se lite mer material med syftet att starta ett samarbete med oss. Hela efterforskningen och planeringsprocessen tog cirka ett år och i slutet av 1999 kunde vi presentera vår första förställning tillsammans med Binelli i Teresa Carreños teater i Caracas. Till 80 procent baserades den på hans egna musikinslag.

Därefter slutade Claudio och Pilar i Tango Pasión och ägnade sig praktiskt taget helt och hållet åt samarbetet med Daniel Binelli. De turnerade tillsammans i Japan, Frankrike, Kina, Portugal, USA och i Uruguay. Nästa resmål med denna tangoshow är Tyskland där de kommer att turnera nästa månad.

– Varför har ni valt Barcelona som er bas?

– Därför att Barcelona är en vacker stad med vacker arkitektur, bra klimat, för att vi har goda vänner där och sist med inte minst på grund av att det finns ett stort intresse för tango i Barcelona. Men vi tillbringar ungefär tre månader varje år i Buenos Aires för att hämta inspiration, för att fördjupa oss i tangon och för att träffa släkt och vänner.

– På vilket sätt manifesteras spridningen av tangodansen i den allmänna tangoutvecklingen?

– I början var det musiken, poesin och sången som utvecklades mest. Tangodansen som sådan hade hamnat på efterkälken. På den tiden var det framför allt musikerna och sångarna som stod i rampljuset, dansarna hamnade i skymundan. Efter showen Tango Argentino som presenterades först 1983 och som varade i drygt tio år som tangoshow fick tangodansen en enorm impuls. Sakta men säkert fortsatte den att spridas runt om i världen. Den spreds inte bara som föreställning utan också som social dans, efterfrågan på tangolärare ökade avsevärt överallt.

– Då utstakades också de två stora varianterna av tangodansen, tangon för scenen och tangon för dansgolvet. Man gjorde också vissa försök att överföra den sociala tangon till scenen genom att dansa den som man dansar på milongorna. Men det blev för monotont för den stora publiken och därför blir tangon mer spektakulär när den visas på scenen.

– Det man kan göra på scenen kan i de flesta fall inte utövas på dansgolvet. Denna skillnad bör hela tiden beaktas när man dansar tango socialt, men det innebär inte att scentangon och den sociala tangon har olika ursprung och representerar olika saker. Det är klart att utforskningen av nya koreografiska element har lett till en fördjupning av rörelsetekniken som har tillfört tangon ny inspiration och en pedagogisk bas. Men de klassiska tangoelementen finns alltid kvar i bakgrunden.

Som tangolärare är Pilar och Claudio öppna för förslag från sina elever vad det gäller tangostil och musikpreferenser. De kan lära ut både tango de salón och tango nuevo men de insisterar på att tangotekniken i grunden är densamma. El abrazo (omfamningen) är det som framför allt karakteriserar tangon i jämförelse med andra danser. Oavsett om man håller tät omfamning (abrazo cerrado) eller om omfamningen är lite öppnare (abrazo abierto) bör den behållas under hela dansen när det gäller social dans. När man dansar på scenen kan man självklart ta sig mer friheter men då handlar det om tango fantasía och inte om social dans. Denna skillnad bör alltid vara klar vid tangoundervisning. Det är klart att man kan göra figurer när man dansar socialt men de ska varken störa dansflödet eller få paret att tappa omfamningen, enligt Pilar och Claudio.