Tangohistoria

Hans första 70 år i evigheten

Han var redan en legend när han förolyckades i Medellín den 24 juni 1935. Carlos Gardel tog med sig tangon från de rioplatensiska städerna (Buenos Aires och Montevideo) till New York med lyckade intermezzon i Paris, Barcelona och andra stora europeiska städer. Gardel avspeglar också i många tangor den dåtida kärleken till hästkapplöpningen och blondiner som karakteriserade los años locos (de galna åren) mellan världskrigen. Flera av hans 15 000 skivinspelningar sänds dagligen i flera radiokanaler på hela den amerikanska kontinenten.

Tangon nådde Broadway genom honom

De 20-tals filmer som han spelade in i Europa och New York visas fortfarande, trots deras vacklande tekniska filmkvalitet. Man ska inte glömma bort att samtliga Gardels filmer och skivinspelningar gjordes före 1935! Gardels enorma betydelse i tangovärlden gör att bland annat hans grav på Chacarita-kyrkogården i Buenos Aires dagligen besöks av ett stort antal beundrare. Hans bilder pryder de flesta lastbils- och bussförarhytter i Buenos Aires och Montevideo. Det förklarar också den konstanta tangorushen i Bogotá, där Gardel sjöng för sista gången innan han och hans ensemble förolyckades i Medellín på väg till Buenos Aires efter sina framgångsrika uppträdanden och filminspelningar på Broadway.

Gardels personlighet karakteriserade en hel epok

La pinta de Carlitos (Carlitos nuna) med sitt eviga leende, med sin gacho gris (grå hatt), requintado (den stukade hatten) iklädd svart smoking och med sitt cigarrettetui av guld i handen – även om han inte rökte i verkligheten – har blivit symbolen för den förhistoriska playboyen, som sedan gestaltades av bland andra Humphry Bogart i Hollywood. Allt detta plus den eviga diskussionen om huruvida han föddes i Tacuarembó (Uruguay) eller i Toulouse (Frankrike) gör att Gardels myt upptar en permanent första plats i tangovärlden. Gardels olika öknamn är också ett uttryck för den enorma kärlek som det rioplatensiska folket känner för honom, han kallades El Mago (magikern), El Zorzal Criollo(den kreolske hunken), El Mudo (den tyste) etcetera. Men han är Carlitos för hela folket.

Alltid varit en legend

Med ett 20-tal filmer, hundratals skivinspelningar, oändliga turnéer i Latinamerika, Europa och Nordamerika samt tusentals presentationer på caféer, nattklubbar, radiostudios, teatrar etcetera bakom sig, var Gardel redan innan han dog en levande legend. Efter flygolyckan den 24 juni 1935 i Medellín i Colombia omvandlades hans minne till en myt av jättelika proportioner. I Uruguay sänder till exempel FM Radio Clarín (helt oberoende av den argentiska tidningen med samma namn) varje dag sex timmar av Gardels låtar, uppdelade i tolv sändnings-tillfällen. Repertoaren är begränsad till de 400 skivinspelningar av bättre teknisk kvalitet. Detta program har sänts regelbundet under de senaste 40 åren. Programmet heter ”Música de folklore y tango para la Cuenca del Plata” och leds av Derly Martínez. Tacuarembó, den lilla länshuvudorten som figurerar i Gardels uruguayanska pass som hans födelseort, har en kabelteve kanal som heter ”Telegardel”...

Människan och vännen

Redan 1916 citerades Carlos Gardel i en spansk tidning, där han förklarade att han tjänade mycket pengar och spenderade en hel del eftersom han gillade ”det goda livet” och hästkapp-löpningen. Gardel ägde under sitt liv flera tävlingshästar och den mest berämda av dem var Lunático (ombytlig) som förekommer i olika tangotexter. Lunaticos uruguayanske jockey Irineo Leguizamo var också på den tiden en berömd person och nära vän till Carlitos. Gardel var en mycket trevlig person och även en lojal vän. En kväll 1915 försvarade han sin vän Elías Alipi (un bailarín compadrito – en danskollega) och blev skjuten av Roberto Guevara, en nattlivets niño bien (fjolla). Carlos Gardel var en folksångare, hans sånger gestaltade vardagslivet, förorterna och deras smala gator samt kärleken. Flera av Gardels sånger refererar också till hästkapplöpningen, spelarnas frustration och beroende. I december 1913 tog hans sångkarriär fart på riktigt på nattklubben Armenomville i Buenos Aires.

Gardels musikalitet

Musikaliskt sett var Gardels sång präglad av en varm och markant baritonklang. Han hade en naturlig klang och ett gehör som gjorde att noterna sjöngs ut helt och hållet. Musiken och texten förenades i hans sång på enastående sätt. Den uruguayanske musikologen Lauro Ayestarán har definierat El Mago som ”en virtuös sångare som genom sitt sätt att sjunga åstadkom ett sound som accentuerade textens innehåll”. Gardel var en avantgardist som hanterade medierna som väldigt få, trots 1920-talets vacklande tekniska nivå. Han lyckades dessutom anpassa den provokativa och begränsade rioplatensiska slangen till det romantiska tonfallet som präglade hans sångstil.

Kompositören

Carlos Gardel komponerade ett 30-tal låtar, bland dem ”El día que me quieras”, ”Arrabal Amargo” och ”Por una cabeza”. Han spelade in (inklusive återinspelningar) ca 15 000 singelskivor med den akustiska metoden och primitiva mikrofoner. Hans röst kommer till oss från miljoner 78-varvs originalsingelskivor som sedan i sin tur kopierades till vinylskivor, kassettband och CD-skivor. Carlitos gestalt lever vidare genom hans gamla filmer som fortfarande visas på biograferna i Buenos Aires och Montevideo och i analoga, kabel- eller satellitsända tevekanaler. Den uruguayanske konstnären Hermenegildo Sabats teckningar, fotografierna i José Silvas studio i Montevideo och miljontals andra bilder förevigar Gardels leende, som inte ens flygplanens krock på landningsbanan på en osäker flygplats i Medellín på 30-talet kunde sudda ut.

Källa: (AFP)

Översatt från spanska av Ruben Ciano