TanGhost - dans med Ibsen och Veron

- recension av en norsk uppsättning på Dramaten

Ur nr 2/2006

En behaglig augustikväll kom jag över två sistaminuten-biljetter till parketten på Dramaten i Stockholm. Den där världsstjärnan Veron som jag hade sett i Hawaii-skjorta på nyårsafton dansa tango med en bekants tango-okunniga dotter skulle framträda på nationalscenen med en norsk ensemble i en uppsättning av Ibsens Gengångare, eller "Ghosts" som den heter på engelska och nu klurigt betitlats "TanGhosts". I publiken fanns åtskilliga andäktiga tangodansare. Hur skulle mötet mellan tangovärlden och detta klassiska nordiska drama utfalla? Vilken idé att blanda ihop tango med Ibsen!

Pablo Veron som i TV uttalat att dansen kunde tillföra dramat något utöver orden smög panterlikt omkring på scenen i sitt svartlockiga hår med en cigarett nonchalant dinglande i mungipan. Vad gjorde han där, vad hade han för roll att spela i sammanhanget? Inga repliker, bara inslag av tango med den ena skådespelaren efter den andra. Ju längre det intrikata borgerliga familjedramat framskred desto tydligare blev Pablo Verons - och tangons - roll. Tangon symboliserade uppenbarligen mörkret, det farliga, synden och förbrytelsen. Den döde faderns spöke, orsaken till mångas elände (olycklig kärlek, förljuget liv, sjukdom, incest, ekonomisk förlust etc.), gestaltades av Pablo Veron och tangoflödet som kom igen och igen under hela föreställningen. Även ett queerperspektiv tillfördes via en aktuell regnbågsdialog om homopappors förmåga att ge barn fullvärdig kärlek, en rapp och modern vinkling av ursprungstextens reaktion mot kvinnoförtryck. Men denne usle fader, vem var då han? En lättsinnig och allmänt trolös äkta man. I hans kölvatten seglade andra människor med fel och brister, det svartvita övergick på en grårökig skala. Människolivet präglas av ofullkomlighet och i denna ofullkomlighet dansar idag också vi tangoentusiaster och kämpar på med våra kurspaket.

Jag tycker att mötet mellan tangon och det klassiska dramat fungerade och många i publiken gav stående applåder till skådespelarna som såg glada ut. Tangon lyftes lite av det fasta norska greppet. Tango gjordes inte till finkultur utan fick ha en dramaturgiskt fungerande roll som subversiv och diabolisk kraft. Lusten och glädjen i den drömlika dansen blev också till en motbild mot de rigida mönster som drog människorna ned i olycka. Efter föreställningen föll sensommarkvällens ljus in över Dramatentrappans utströmmande publik och liksom löste upp skuggorna av medföljande gengångare. Men alla tangovänner tyckte inte lika erfor jag i efterföljande diskussioner.

Jag funderade över hur man kunde uppleva pjäsen så olika. Min egen upplevelse handlade om mötet mellan essensen av tangodans och ett starkt psykologiskt drama. För mig förstärkte tangokoreografin de mänskliga tillkortakommanden som gestaltades. Verons suveränitet som dansare bidrog till intrycket att han kom från den ”andra sidan” och bokstavligen rörde om i de levande människornas liv. Jag uppfattar föreställningen som ett lekfullt grepp med ett klassiskt teaterspöke från 1800-talet. Naturligtvis är det kontroversiellt att iscensätta Ibsen såhär. Möjligen fordrar det en närmast norsk känsla för det ibsenska sanningskravet. Den förvånansvärt aktuella texten om social förljugenhet är ytterligt laddad i sig och de dansdemoniska inslagen gav utrymme för andhämtning och förstärkande reflektion när sedvanlig paus inte ingick. För att njuta av en så lustiger dans som denna kunde det vara bra att i förväg ha bekantat sig med texten i svensk version.

Ibsen föddes redan 1829. När han skrev Gengångare 1881 var han en etablerad dramatiker men pjäsen ansågs så skandalös att dess första uppsättning fick ske i skymundan på en avlägsen scen i Chicago. Den svenske teatermannen August Lindberg bröt isen i norden efter ett och ett halvt år, men det dröjde nästan två decennier innan pjäsen togs upp på den norska nationalscenen. Det har sagts att Strindberg skrev om människors kamp med varandra och att Ibsen skrev om människors kamp med idéer. När Strindberg tjugo år senare var lika gammal skrev han Dödsdansen. Med tangon till hjälp förs Gengångare ned på ett mänskligt (strindbergskt?) plan, där rollfigurerna mer dansar/brottas med varandra än med moraliska normer, idéer och föreställningar. Dansen ersätter i den förkortade texten det myckna vilandet i ord. Lite överraskande sätter Lars Norén i höst upp ett Ibsendrama på Riksteatern. Å ena sidan tycker han att Ibsen är ”skittråkig” å andra sidan finner han honom häpnadsväckande modern. Kanske är kluvenheten inför TanGhost också en modern kluvenhet inför Ibsen?

Måns Ivarsson