Tangofestivalen

Stockholms femte tangofestival:

Fest, kurs och magi

Under ett tak ägde den femte Tangofestivalen i Stockholm rum. Dieselverkstaden, den magnifika byggnad som likt en hägring ömsom uppenbarade sig ömsom gäckande dolde sig i det utsträckta gyttret i Sickla industriområde.

Gråväder ute. Men innanför portarna (när man väl fattat om det var på fram- eller baksidan de öppnade sig) rann ljuset. Och musiken.

Och energin. Sällan har jag hört så många lovord ösas över undervisningen. Tre lärarpar som alla gav allt. Mest oförberedda var nog de flesta av oss på paren Fernanda Ghi och Guillermo Merlo och Cecilia Díaz och Oscar Gauna.

Själv kom jag mest att följa de två förstnämnda. För Fernanda är temat TORSO vare sig det rör sig om ocho, giro eller kvinnans hemligaste adornos. Skuldran drar. Den drar mina ochon framåt och bakåt, den drar mig igenom girons rundel och det är från den som mitt ben sätts i rörelse i utsmyckningen.

Fernanda och Guillermo har sitt fäste i USA och undervisar på engelska. Lektionerna var lika fulla av skratt som av lärdomar, lika avspända som effektiva. Vad är en lektion? Att analysera, att koncentrera sig på problemen, att slipa bort sina fel och svamligheter. Inte bara gno på i de vanliga hjulspåren.

Och där var de framme, hos var och en av oss. Den lutar sig bakåt, den jäktar på, den flaxar med armarna. Men vi skulle också dansa, och då röt de plötsligt till. Energi, stil, personlighet – som om vi hasade omkring som slocknade julljus. Framförallt: vi fick rikligt med tips både på soloövningar och livsnödvändig stretching.

Om Cecilia och Oscar hörde jag länge bara rykten. Men vilka. Magin i deras rörelser. Det lågmälda men beslutsamma klimatet i undervisningen. Den stillsamma närhet som uppstod i kraft av själva språket, spanskan, och Alicias tolkning. Engagemanget i eleverna. Precisionen i instruktionerna. Cecilias egen märkvärdiga intrycksfullhet. Allt detta och mer därtill bekräftades när jag till slut mötte dem på praktikan på Lignagatan kvällen efter festivalen. Bleka av trötthet och i en sal full av sönderdansade festivaldeltagare gav de sig inte förrän vartenda par behärskade den sirliga giron och dess eleganta lilla boleo. För mig blev Cecilias hand på min rygg den förlösande impulsen till att förstå var jag hämtar rörelsen i boleon.

En fråga som sådana här festivaler väcker är hur vi ska använda lärare utifrån. Sviterna efter hösten 2003 märks än idag inte bara i föreningens ekonomi utan även i medlemmarnas dansande. Utbudet var för stort och förvirrande oplanerat. Att ha sina favoritlärare och kunna följa dem – som många gjort med Vincent och Marilyn – tycks på alla sätt vara utvecklande. Tydliga spår satte även Carlos Gavito vid sitt senaste besök, särskilt hos kavaljererna. En festival kan användas som ett tillfälle att känna både sig själv och ett antal lärarpar på pulsen. Vilken stil passar mig, vad vill jag koncentrera mig på, vilken typ av undervisning ger behållning?

Men festival stavas inte bara kurs. Luncherna i den distingerade matsalen var oaser av vila och umgänge, jag såg till och med ett glas rödvin på bordet efter avslutat förmiddagspass. Och milongorna! Växelvis i den syndigt svarta Stora scen, växelvis i den guldglimmande Orkestersalen. Golven är fina, särskilt i den senare. Temana – Dieseltango, Glitter & glans, Rutigt/prickigt/randigt, Fyrverkeri samt Siden och rosor – fick fantasierna att skena. Ingen kväll dansades till levande musik, inte ens till någon från fjärran land inlånad DJ (därmed inget ont sagt om våra inhemska). Men desto mer generösa och impulsgivande var uppvisningarna som gavs fem kvällar i rad.

Kort sagt, en festival under ett tak men med många golv och en stor mängd variationer i enheten.