Kvinnlig förare - en invandrare även inom tangon

av Leena Paloranta

En av viktigaste grunder jag fick med mig från uppväxten i Finland är förhållningssättet: Det här fixar du, du är ju en kvinna! På det sättet definierades kvinnligheten som en kraftfull fördel och kvinnligheten var en garanti för praktisk kreativitet. Det har lagt ansvaret för mitt liv på mig och övertygat mig om att jag alltid kommer att hitta en lösning.

Förandet började som en lek med skratt och vingliga ben på kurserna. Vi kunde vara 10 extra tjejer som väntade på en kavaljer. För att få tiden att gå förde jag ibland. När jag blev mer stabil i mina steg började en av mina tjejkompisar boka mig på praktikan eftersom det var socialt lättsamt att komma överens om träningstider och diskutera teknik med mig.

Jag fick också kontakt med några killar som tyckte om vilan i följandet och under en period förde jag mest killar. Det hjälpte mig att utveckla stabilitet i stegen och att hitta golvet. Jag kommer fortvarande ihåg den förvåning jag kände när jag förde en lång och vältränad kille i ett sidosteg - men han stod kvar och jag gled mjukt och smidigt över golvet. Då var tekniken inte riktigt på plats!

Vi det här laget hade jag dansat tango i fem år och fortvarande var förandet bara ett inslag i mitt tangoliv. Jag var en frustrerad följare med problem med balans och smidighet. Däremot hade mitt sätt att föra alltid kommenterats i positiva ordalag, även om man i vissa fall fick skala av kommentaren för att hitta det. “Leena! Du kommer att bli en bra kille om några år!” och tonen var inte skärskilt snäll. Det var en man med omutlig tunga och jag tog fasta på det positiva i hans kommentar.

Så småningom kom jag fram till ett medvetet beslut att i första hand bli förare. Tänkte mycket kring beslutet och såg mig som social värsting i tangosammanhang. Jag skulle gå mot många sociala överenskommelser i mitt sökande efter fungerande dans. Mina egna värderingar och begrepp skulle behöva ändras. Andra skulle pressas att ta ställning till det nya och några skulle tycka riktigt illa om det!

För att underlätta för oss alla tog jag beslutet att enbart dansa med öppen fattning. Det var inte något svårt beslut. Jag var mycket förtjust i nuevo-musiken och tyckte om yviga, långa steg som kräver en lös omfamning. Jag lät hånskratten klinga av utan kommentar och svarvade till några riktigt grova svar ifall det skulle behövas. De behövdes aldrig! Däremot har jag själv behövt nästan två år att bli van vid tät fattning när jag för.

Bland de utländska lärarna jag har jobbat med har killarna varit tydligt nyfikna på mitt förande. Några av tjejerna däremot har varit mer reserverade och ibland irriterade. Det var en överraskning; hade förväntat mig att det skulle vara tvärtom!

December 2003 blev jag totalt förälskad i Vincent Morelles och Maryline Lefores dans. Jag satt med deras reseschema, drömde, planerade och lyckades delta på de flesta kurserna under följande år. Vilken lycka och njutning att se dom dansa i uppvisningarna. Mellan kurserna tränade jag intensivt på figurer som var långt över min förmåga. Utan att märka det lockades jag att träna målmedvetet och intensivt under det året. Detta förstärktes av timmarna på DecaDance med Pino och Natalie.

Dessa timmar av övning har gjort att jag rör mig smidigare i min vardag; jag krockar sällan när jag är på stan. Den största påverkan märker jag dock på jobbet. Självständig har jag alltid varit men har inte velat driva min vilja fram över andra. Men erfarenheten att med mina fötter kunna locka en följare till skratt har ändrat mig och idag driver jag mina idéer på jobbet med en annan lust!

När jag tittar tillbaka ser jag hur omständigheterna och mina val har steg för steg byggt upp min väg till förandet. Jag är djupt tacksam för tangodansarna kring mig som generöst tillåter mig och andra att utveckla den sidan av dans som faller oss bäst på foten!