Svart och vitt

- skiftningar i tiden

Ur TANGO-Notiser 1/2007

Svarta kläder hör till tangofolkets välkända kostymering. Smärta rimmar inte bara på hjärta utan också på svärta. Tangons historia är kanske inte fullt utforskad men ändå utredd. När allt annat svajar omkring mig kan jag alltid gå till mina gamla uppslagsverk som kan kännas tryggare än 44 000 000 träffar på Internet - där återfinner man om inte annat dåtidens gällande synsätt.

I

Låt oss börja i Nordisk Familjebok från 1933 där själva huvudredaktören för verket skriver: ”Tangon .. har med sin spanska rytm och lidelsefulla melodik framgångsrikt trängt undan åtskilliga av de omelodiösa jazzdanserna”.

Tango upplevdes således i början av 30-talet som en räddning undan den hotande jazzmusiken!

II

I Svensk Uppslagsbok från 1948 finner jag följande final på en lång artikel av en uppsaliensisk professor som utreder innebörden av begreppet dans:

”Fr.o.m. sekelskiftet ha modedanser hämtats från Amerika (boston, one-step, foxtrot) och även från det ”svarta Amerika” (jazz). Efter 1920 ha de synkoperade negerdanserna i otaliga variationer via revyerna fullständigt trängt ut alla andra danser. Från att vara ett graciöst sällskapsnöje har dans blivit en nästan grotesk sällskapssport. Den från spanska Sydamerika komna melodiösa tangon med dess omväxlande turer och behagliga figurering väckte dock en tid hopp om en begynnande smakändring”.

Nu är det jazzen som har trängt ut tangon! Dagens läsare studsar inför den föga objektiva redogörelsen, som i sin frustration avslutas med en vemodig referens till tangon. I samma verk kan även läsas följande:

”Negerplastiken ha under senare år blivit mycket uppmärksammad, liksom musiken. De svartas känsla för rytm är stor, men det är den bland slavarna i Amerika framvuxna och av de vitas påverkade musik som haft betydelse för oss”.

I formuleringarna finns påfallande reservationer inför intensiteten i de svartas dans, samtidigt som vit danskultur framhävs och försvaras.

III

Dagens tangodansare har hört om historiska samband mellan tango och slavhandel. När man går till Nationalencyklopedin, som utkom 1990, har efterkrigstidens uppgörelse med kolonialism och förtryck satt sina avtryck genom att ordet tango förklaras härröra ur benämningen på den trumma som användes vid de svarta slavarnas danser och även vara benämningen på deras mötesplatser i Buenos Aires. Rioplatensisk tangodans utvecklad på bordellerna kultiverades på 1910-talet och förbättrade sin sociala status med grammofonens hjälp, får vi också veta. Och på 1950-talet uppstod blandformer av tango och jazz, med Astor Piazolla som förebild. ”Svart” jazz och den till synes även ur kolonialt förtryck framsprungna tangon kunde sammansmälta och tango framstå som ännu ett reagens på västerländskt maktbruk.

Svartvita synsätt på olika former av danskultur kom och gick under 1900-talet. Professorn i Uppsala som skrev om dans 1948 anade väl inte att man mot seklets slut hos de svarta skulle finna rötterna till den tango som han lovprisade i sin uppgivenhet inför förfallet i den samtida dansen. En del äldre värderingar kan ha sin grund i förträngningen av den västerländska skuld som började avbetalas först under senare decennier.

Konsten att uttrycka svårmod, sorg och lidande i social dans har på olika vägar traderats mellan kontinenterna från plågade slavar till såväl sargade och vilsna argentinska invandrare som till krigströtta finländare eller vår tids globalt frustrerade ”mediaborgare”. Hur kommer då tango att beskrivas i kommande uppslagsverk? Som en internationellt förenande rörelse i tiden?

Måns Ivarsson