Tangodoktorn

Tangodoktorn

Du har säkert sett honom på dansgolvet det senaste halvåret. Försynt tar han sig fram genom nybörjarkurserna. Men när det gäller tango är han långt ifrån en nybörjare.

Carl-Gunnar Åhlén har varit fascinerad av tango sedan en resa till Norrland i slutet av 70-talet. Det var mitt under militärdiktaturens Argentina och tangon var dödförklarad, eller i varje fall lagd på is. I Sverige var tango något våra förfäder hade sysslat med i början av seklet.

Men när Carl-Gunnar satt på ett hotellrum i Luleå och lyssnade på ett program på hotellradion om Jorge Luis Borges reste sig plötsligt nackhåren när han hörde musiken som stuckits in mellan pratsnuttarna. Med en mikrofon och en kudde spelade han in programmet. Sedan ägnade han ett halvår åt att jaga tangoskivor i Sverige. Utan att hitta några, givetvis.

– Jag visste inte ens vad tango var, när jag först hörde den, säger han. Men han ville veta och när chefredaktören Buster von Platen på Svenska Dagbladet frågade honom om det var något han riktigt ville tvekade han inte. Argentina.

Men det var inte det mest gästvänliga landet just för tillfället. Dagmar Hagelin var försvunnen, liksom tusentals andra. Genom lite research förstod Carl-Gunnar att den argentinska musikforskningen antingen gått under jorden eller stod i diktaturens tjänst.

Så resan fick vänta. Men innan Buster von Platen lämnade tidningen förseglade han sitt löfte till Carl-Gunnar på papper och 1982 kunde resan till Argentina äga rum.

Han kunde ingen spanska, eller väldigt lite, och den mesta tangolitteraturen han fått tag på var på spanska och inte särskilt lättgenomtränglig. Så för att lära sig något om argentinsk tango behövde han hjälp. Folk från musikförläggarorganisationer tog emot honom som upphöjd gäst och försökte styra honom åt ett håll dit han absolut inte ville gå.

– De ville att jag skulle lyssna på en 60-talsrepertoar, som inte sade mig någonting. Efter två veckor lessnade jag.

Lessnade, men åkte inte hem. I stället låtsades han att han åkte hem, sade adjö till alla “hjälpare” och reste runt i trakten, till Missiones, Eldslandet och till Montevideo. Han köpte kassetter, försökte översätta tangotexter, som inte ens är lätta att förstå för infödda argentinare.

Efter ett par månader, vid tangons nationaldag i december, gav han sig till känna igen. På Luna Park i Buenos Aires hölls tangofestligheterna och där fanns de plötsligt, dem som han letat efter sedan han kom till Argentina. En bunt äldre gentlemen, musiker från d’Arienzos band, radade upp sig framför honom och spelade en tango som… ja, som var riktig tango.

Carl-Gunnar var fascinerad, men argentinarna ignorerade de äldre musikerna totalt. För dem var det gammal skåpmat, för Carl-Gunnar var det nytt och spännande.

Nu intensifierades studierna. Första resultatet var sex helsidesartiklar i Svenska Dagbladet 1983. Men redan året därpå var han klar med boken Det mesta om tango, som snabbt blev klassikerförklarad. Då hade han hunnit göra ännu en resa till Argentina för att samla material.'

Tre år senare skrev han sin avhandling Tangon i Europa. En pyrrusseger. Sedan följde några år som “tangoambassadör” i Sverige. Carl-Gunnar översatte tangotexter, producerade skivinspelningar, tog initiativ till konserter – bland andra Astor Piazzollas första Sverigekonsert i Berwaldhallen.

Han startade också en tangoorkester, Tango Classico som 1995 spelade sin sista tangokonsert vid “Musik vid Siljan” med Jan Malmsjö som sångare. Men samma år krävde hans arbetsgivare att han skulle överge sitt ganska fria förhållande Svenskan, som hade tillåtit honom att göra alla de andra sakerna, utöver sitt jobb som musikkritiker.

– Jag blev tvångsanställd, säger han, inte helt utan irritation. Idag har han återvunnit sin frihet i och med sin avtalspension och tar åter ett kliv in i tangovärlden. Bland annat som dansare.

Men vi kanske också får se en nyutgåva av Det mesta om tango. Och varför inte som skribent då och då i Tangonotiser?

Ewa Thibaud