Tango Ganyengue

Intervju med Marta Anton, El gallego Manolo

Vi lärde oss våra första canyenguesteg vid ett tillfälligt besök i Wien för några år sedan. Där lärde vi känna Marta Anton och El gallego Manolo vars passion är att föra canyenguetraditionen vidare. Vi fick tillfälle att ställa några frågor när de besökte Stockholm den 14-16 oktober.

Ni kommer inte hit som stora tangostjärnor, utan som ”tangoarbetare”, arbetande i tango, besjälade av att föra canyengue traditionen vidare. Vad är det som driver/inspirerar er?

– Vi är ödmjuka och vill gärna ligga lågt. Stjärnorna är i himlen, vi är på jorden! Europa tar tacksamt emot våra kunskaper. Vi talar öppet med våra kunder och då tar de också emot oss med öppna armar. Canyenguen fascinerar. Den är själva grunden till tangon och dess storhetstid var mellan år 1880 –1925. Den är rytmisk och dansas staccato med skarpa, bestämda rörelser. Ytterligare 80 år har den överlevt trots konkurrens av den alltmer växande tangon.

När vi dansar, säger Marta, så ändras Manolos puls, han andas annorlunda.......

– Vissa låtar vi dansar till, förändrar oss helt (Comme il faut). Då dansar vi med hjärtat och inte för andra. Det finns de som dansar tango med hjärtat och andra som dansar ändå...Vi lär ut canyengue i originaltappning, den som har dansats traditionellt från början.

Varför just canyengue? Det finns ju många stilar inom tangon...

– För några år sedan såg vi ett par som dansade canyengue och vi blev förtjusta. En av Manolos bästa vänner, Rodolfo Cieri, vän sedan tonåren, berättar Marta, dansade canyengue liksom hela hans familj. Där väcktes Manolos intresse. De var vänner i över 60 år. Rodolfo var en riktig ”porteno”. Vi bestämde oss för att fördjupa oss i den dansen.

Dansas canyengue på milongorna i Bs As? De milongor som vi går på (eftermiddagsmilongor med publik i vår ålder) ser vi sällan någon dansa denna tangons ursprungsdans...

– Dagens dansare i Buenos Aires vet mycket lite om canyengue, därför att folk inte vet att den finns. Särskilt de unga dansarna. Därför är vi en av grundarna till Mocca (Argentine Canyengue Cultural Movement). Mocca har en lokal i närheten av Carlos Gardel, där vi träffas på onsdagar för att dansa canyengue. En anspråkslös tillställning där vi har praktika och milonga på samma gång, för nybörjare såväl som avancerade. Under kvällen skickar vi runt en hatt där deltagarna frivilligt lägger en slant, allt efter förmåga.

Att lära ut och att lära in är ju ”två olika par skor”. Vad tycker ni är viktigast för att bli en bra pedagog/”utlärare”?

– Att lära ut till sina elever innebär att också lära sig något själv. Först ger vi varje individ vad vi tror att den behöver, på dennes nivå. Sedan ger vi något ytterligare som utvecklar. När man lär ut gäller ett annat sätt att dansa. Då undervisar man, men när vi dansar för oss själva, då dansar vi med hjärtat. Ni gifte er sent i livet och utvecklas nu tillsammans. Hur gör ni för att bevara en bra relation mellan er i det stundtals hårda tangoklimatet? Det finns avundsjuka, konkurrens och svartsjuka. Det finns också spänningar och kamp mellan paret, olika uppfattningar om till exempel hur en figur ska utföras.

– Livet är hårt, inte bara tangonvärlden är så. Trohet är det viktigaste, annars går det inte. Livet har inga tillfälligheter, när tiden är mogen träffar man den som man behöver och passar ihop med, även om det är sent i livet. Vi som är ”över” är ofta lite ”besvärliga” på något sätt. Vi måste vara toleranta, förlåtande och generösa. I stället för att ändlöst diskutera och debattera så sätter vi igång och dansar och dansar tills figurerna fungerar. Det kan ta timmar, men livet är för kort för prestigekamp.

Vi tycker att Marta och Manolo är opretantiösa som artister, har humor, ömsinthet och är noggranna i sin undervisning. Vi hade stor glädje av deras besök. Det återstår att hoppas att intresset för denna rytmiska och skälmaktiga dans växer i Stockholm!

Text och frågor av Ulla Carlbaum och Mathias Denk.

Alicia Hernandez hjälpte oss att tolka