Några minnen från åren runt millennieskiftet

När Jan Fredriksson blev föreningens ordförande för tio år sedan följde en period av stark utveckling i föreningens historia. Här följer hans egen berättelse.

Det var en enormt expansiv och turbulent tid.

När jag började dansa tango, i slutet av 1997, så fanns det ca 100 medlemmar i föreningen. En handfull entusiaster kom till práctica på Vintertullen på onsdagar och på Pumpan varannan söndag. Undervisningen bestod till stor del av en väska med videoband som man kunde låna hem och någon enstaka kurs per år. På Pumpan fanns oftast ett fint fikabord. Under sommar- och vinteruppehåll fanns väldigt lite organiserad tango över huvud taget.

Redan efter drygt ett år som medlem blev jag ordförande i föreningen. Jag var alltså mer eller mindre nybörjare som tangodansare. Men det var å andra sidan de flesta andra också.

Det här är nu ungefär tio år sedan och jag har blivit ombedd att skriva om dessa år. Det blir några bilder fritt ur minnet och rätt egocentrerat. Men många personer var med och bidrog med inspiration och arbete och insatser och en del skulle jag säkert missa, så därför undviker jag namn här; ingen nämnd ingen glömd. Det här är alltså mitt subjektiva svep över historien och då framförallt för åren 1998-2002.

Det var alltså en mycket expansiv period. Föreningen började ha ”pröva på” i tango och andra utåtriktade evenemang och antalet besökande började öka, sakta men säkert. Det märktes en tydlig tillväxt. Det fanns ett antal medlemmar som höll nybörjarkurser för alla dom nytillströmmande, vilket var viktigt på många sätt och det lockade in många att börja dansa. Föreningens medlemsantal ökade med ungefär 50-60% per år.

Under den här perioden började vi också så smått att få besök av argentinska dansare/ lärare. I princip alla kurser som anordnades var fulltecknade och övertecknade. Det fanns ett enormt intresse och nyfikenhet på att lära sig mer, både bland nybörjare och dom som dansat ett tag. Det hände att kurser var fulltecknade någon minut efter att anmälningarna släppts på websidan. Antalet besökare på våra stående prácticas ökade också stadigt. Vi växte hela tiden ur lokalerna. Samtidigt la kommunen ner ett stort antal samlingslokaler eller drog in anslagen till dom föreningsråd som skötte dem. Lokaler var alltså ett ständigt problem: vi förde ett flackande liv runt om i stan. Första flytten under min tid var när vår onsdagslokal Vintertullen skulle byggas om. Vi flyttade till Södergården på Götgatan. Där blev vi bara kvar en termin, och sedan var nomadlivet igång. Vi flyttade vidare via en lång kavalkad av lokaler. Utan kronologi minns jag dessa lokaler: Medborgarhuset i Ropsten, fyra olika lokaler vid Hornstull, Wennergren center, Brygghuset på Norrtullsgatan, Fältöversten, Rådmansgatan, Kristinehovs Malmgård, Casa Boliviana på St: Eriksgatan, Bygdegården Anna Wittlock, Bagarmossens Folkets Hus. Jag har säkert glömt ett antal. En lokal vi särskilt minns var Medborgarhuset på Medborgarplatsen. Under ungefär ett år hade vi vår onsdagspráctica där. En fin men lätt förfallen lokal med fantastiskt bra läge på Medborgarplatsen. Dit kom det stadigt över 140-150 personer! Men säg den glädje som varar. Kommunen hyrde ut huset till företaget Mondo och trots löften om att föreningarna skulle få vara kvar begärde Mondo mer än tio gånger högre hyra av oss än vi betalt tidigare. Situationen blev ohållbar. Som tur var var medlemmarna vana vid ett flackande liv och vi hittade en bra ersättning i Alvik. Det fanns dock en del protester över att flytta ut ”på landet”. Under samma period blev vi av med vår vanliga söndagstid på Pumpan å Söder. Med tiden hittade vi Väderkvarnen på Brunnsgatan som ersättning. Lokalen kändes stor men vi växte snabbt in i den. Och både Alviks Medborgarhus och Brunnsgatan har ju fungerat bra sedan dess.

Ett problem på den tiden var att det inte var så lätt att få reda på vilka tangoevenemang som fanns i Stockholm. Redan innan jag blev ordförande hade jag därför startat websidan www.tangonorte.com. De första månaderna hade websidan kanske tre till fem besökare per dag. Jag räknade noga och tittade mycket avundsjuk på tangodansarna i Danmark, där det fanns en hemsida med hela 50 besökare per dag. Skulle vi någonsin nå sådana siffror här också? Samtidigt diskuterades i föreningen om vi skulle kunna hitta ett kortare namn än Svensk-Argentinska Tangoföreningen. På ett årsmöte hölls en omröstning och mitt förslag Tango Norte vann, men senare röstades stadgeändringarna om namnbyte ner, så ”Tango Norte” blev aldrig föreningens officiella namn, men däremot officiellt smeknamn. Hur som helst så övergick websidan till att bli föreningens. Jag tror att websajten, och framförallt kalendern, spelade en viktig roll i den utveckling som tangon i Stockholm fick. På websidan och i kalendern fanns en överblick över vad som hände i Stockholms tangovärld. Tangon som fenomen blev synlig och greppbar. Till websidan las med tiden föreningens medlemssystem och system för kursanmälningar vilket tidigare hade gjorts för hand och per telefon. På köpet fick vi medlemmarnas e-postadresser och vi kunde då börja skicka ”Tangonyttigheter” per e-post. Efter några år hade vi stadigt över 300 dagliga besökare på websidan.

När jag började som ordförande fanns väldigt lite av inarbetad organisation i föreningen. På gott och ont. Det fanns heller i princip inga pengar i kassan så de ekonomiska marginalerna var väldigt små, samtidigt som medlemmarna var vana vid minimala kostnader. Medlemsexpansionen gjorde att vi rätt fort insåg att det måste till nya grepp, att vi inte skulle kunna hantera allt inom styrelsen. Så bland det första ”min” styrelse gjorde var att tillsätta ett antal grupper som mer eller mindre självständigt skulle sköta olika delar av verksamheten. Det som las ut var allt från prácticas till videogrupp till den nystartade tidningen Tangonotiser. Tidningen sköttes redan från början av flera professionella redaktörer och journalister även om det vid starten i princip bara var svartvita vikta A4-blad. Med tiden utvecklades den sakta men säkert till en ”riktig” medlemstidning. Den var viktig då många fortfarande inte hade daglig tillgång till bredband. Jag tror också att utlokaliseringen av en del verksamhet var ett bra sätt att öka delaktigheten bland medlemmarna.

Ett evenemang som startade under denna tid var ”Tangoveckan” mellan jul och nyår, som gick av stapeln första gången i nyåret 2000-2001. Gästlärare var Andrea Missé och Leandro Palou. Vi hade utställningar, nybörjarkurser, seminarier med mera under drygt en vecka. Eftersom det var första gången vi hade ett så stort evenemang och dessutom över en långhelg, så var vi spända på hur intresset skulle vara bland medlemmarna. Allt blev fulltecknat och överbokat och ett antal nya kurser fick läggas in. De kommande åren växte evenemanget stadigt. År 2002 var en höjdpunkt med Color Tango på Nalen och nyårsfest på Högloftet, Skansen. 2003 bytte evenemanget namn till Tangofestivalen och resten är historia.

Det vore fel att säga att allt var guld och gröna skogar under denna period. Som ofta när många människor kommer nära varandra så uppstod konflikter. Allt diskuterades livligt, allt från belysning och musik och ibland uppstod gräl och fysiska bråk, vilken tango som skulle dansas, vilka lärare som skulle bjudas in, vilka lokaler vi skulle ha, allt hamnade under luppen. Som jag minns det var det intensivare då än nu. Allt var så nytt. Och allt förväntades styrelsen ta ställning till. Ni som varit med ett tag vet att föreningen till och med hamnade i tingsrätten. Så efter fyra år var jag rätt utarbetad. Det fick vara nog och jag avgick på årsmötet 2003. Föreningen hade då nästan precis 1000 medlemmar.

Jan Fredriksson

(ordförande i Tango Norte 1999-2002)