Lars Forssell - vispoet och länk i svensk uttolkning av tango

I ett tidigare nummer av Tango-Notiser (2007:1) finns en artikel om Evert Taubes betydelse för tangon i Sverige under 1900-talet. Den nyligen bortgångne akademiledamoten Lars Forssell var nära vän till familjen och lär ha spelat en inte oväsentlig roll för hur synen på Evert Taube förändrades i mitten av seklet från lite udda trubadur mot rollen som en folkets nationalskald.

Sven-Bertil Taube berättade när Lars Forsell hade avlidit i somras om deras relation och nära samarbete. Han lärde känna Lars Forssell redan som liten pojke, när Lars var klasskamrat med hans äldre bror och ofta besökte det hem där pappa Evert också hade sin arbetsplats. – Jag kommer att sakna honom enormt. Han var som en del av familjen, sa Sven-Bertil. I vuxen ålder samarbetade de i musikprojekt där Lars tolkade texter som Sven-Bertil framförde. Vännerna åkte tillsammans till Argentina på 1980-talet och lyssnade på argentinsk tango. – När vi kom hem gjorde vi en skiva med tango. Han var oerhört begåvad, tillgänglig och trevlig att umgås med. Och han hade humor. Jag kommer att minnas hans skratt, sa Sven-Bertil Taube och framhöll samtidigt hans intresse för musik, teater och humor. Att Sven-Bertil själv som ung skådespelare under ett antal år ingick i Kungliga Dramatiska Teaterns fasta ensemble känner kanske inte alla till idag. – Lars brukade säga att de tre största var Molière, Chaplin och Evert Taube.

Sven-Bertils och Lars Forssells tangoskiva (både på vinyl och CD) med svart omslag heter kort och gott ”Tango”. Den spelades delvis in i Buenos Aires och gavs ut 1990. Bandoneonisten Nestor Marconi, som har ansetts vara den kanske mest framstående i generationen efter Piazzolla, stod för arrangemang och musikalisk ledning. 14 tangomelodier med svenska texter av Lars Forsell framförs av Sven-Bertil Taube. Sonen och tonsättaren Jonas Forsell bidrog också till den musikaliska utformningen. I Lars Forssells litterära program ingick att blanda högt och lågt. Att ta sig an och tolka tango under 1980-talet, när den vaknade upp ur sin politiskt betingade slummer, var helt i linje med hans övriga verk. Tangomusikens alla sångtexter, som baseras på ett ymnigt bruk av lunfardo, hamnstadens gatuslang, utgör en ofantlig och kaotisk tablå över livet i Buenos Aires. Lars Forsell satte fokus på tangons texter med sitt lyriska men ändå direkta språk. Ett poetiskt arv från Taube interfolieras av ett mer skärande allvar som kanske kommit närmre tangons mörkare och sannare väsen.

En noggrann genomlyssning av skivan ger lön för mödan i många starka och vackra texter om kärleksupplevelser i ljus och mörker; skimrande skirt, smärtsamt svart eller bara något rent tragikomiskt. Utsattheten ges ett språk och perspektivet är ofta en manlig frustration, långt från taubeskt galanteri. Men Sven-Bertil håller likväl tonen som Evert slog an.

Smärtan i övergivenhetens ögonblick skildras i ”Vårt sista café” (”så´n är hatets makt att ingenting blir sagt”). Ruelsen över att ha blivit lämnad beskrivs i ”Maria” (”.. för sent har jag förstått”). Sökande och brusten kärlek skildras vemodsfyllt i ”Vilsna fåglar” (”..vad han bedrog oss vår kärleks gud.. jag är själv en vilsen fågel..”) och i ”Vi” (”… jag är fången i min dröm, där är jag fången som en drömmare i drömmen, som en sångare i sången, men du har lämnat dröm och sång, .. du är fri och jag blir aldrig fri..”).

Att söka svunnen och förlorad kärlek är ett tema som återkommer, t.ex. i ”På nytt” (”… att som nu vända åter, med ett hjärta som gråter… jag är nuets främling, det förflutnas träl… ”) eller i ”Lilla landsväg” där den personifierade lands-vägen också fått känna hennes häl (”.. hon har gått sin väg, men du ligger kvar”). Den djupt nostalgiska ”Belgrano” manar till att ”spela det svunnas piano”. I hyllningen till en omöjlig kärlek i ”Mandelträd i blom” blir drömmandet som ett sätt att vara. Drömmen om den fullkomliga kärleken finns i ”Den dagen då jag når dig” (” … då finns inte jag och du, men vi”). I ”Gira” möter uppmaningen att undvika mörkret på havet av sorger och bedrövelser.

Humor och kraft bryter fram i ”Milonga Tartamudo” om den svårt stammande politiske rebellen som hopen skrattar åt men som lågmält ger dem tillbaka: ”Förslavade, res er och slåss” (”… milongan om frihet, visst kan den stammas fram, visst kan den skrattas åt, men ändå är den sann”). Den muntert framförda ”Don Juan” handlar om den danslystne mannen som bara möter sura kvinnor men då istället underhåller dem med råa och burleska krogslagsmål.

Evert Taube hyllas i ”Tango Taube” där argentinskt och svenskt får förenas (”… Argentina, se där södra korsets scharlakanskristall… Nestor spela … över Sjösala äng så att hela vårt land börjar le under solens kristall… gitarrmusiken, den klingar i det sångarv vi kallar vårt!”).

Lars Forssells tangotexter på svenska är något att ta till sig för var och en som tror på att möta livets och kärlekens ofullkomligheter med mänsklighet, värme och humor. När är som här manlig känslomässig utsatthet huvudtema i svenska sångtexter? Djupare sårbarhet hos män har sedan romantikens dagar väl gärna setts som patetisk. Några beska men med lite sötma dragérade argentinska piller trillade i det Forsellska apoteket – var så god och svälj!

Måns Ivarsson