Sista tangon

Fortsättning från förra numret:

2 – Sista Tangon

Året var 1995 och tango en innegrej i svensk media. På våren hade såväl Kriminal Tango som Anna-Lena Brundin och Ann Sofie Nilsson gett ut varsin tangoplatta. Alltfler danslärare och eldsjälar dök upp för att sprida tangons sakrament.

– Ni verkar mycket lyckligt gifta, viskade en man i hennes öra på väg ut från Skeppis.

Mannen bedrog sig. De var inte ens ett danspar längre, undvek alltmer att gå till samma danslokal. Han var rädd för det bekväma, att bli beroende av henne. Han hade ingen brist på villiga damer och det retade honom att han inte kunde vara bara glad för att hon slapp vara panelhöna. Det stack.

Dansare på Skeppis hade beundrat deras argentinska salida. På Pumpan däremot, den söndagseftermiddag de beslöt att återuppliva sin gamla dansglädje med ett besök hos Föreningen, ville ingen se dem kombinera salidas och ochos med svenska turer.

En av Stockholms argentinska tangopredikanter var närvarande. Hos honom hade båda varit elever, dock inte tillsammans. Med växande bestörtning såg läraren hur en av hans före detta elever i en fullständigt regelvidrig rörelse vände upp och ner på sin dam, så att hennes vänsterben sprätte upp mot taket. Kvinnan kvävde ett tjut med fnitter och var röd om kinderna när hon restes upp igen. Då såg läraren att även hon var en av hans elever, en mycket lovande följare som han inte ville att någon skulle förstöra.

På lektionerna hade hon saknat partner men stått över nybörjarnivån så pass att han lovat att lära henne allt han kunde, utan avgift. Men hon hade verkat tveksam, sagt att hon hade barn och inte kunde komma hemifrån regelbundet. Alltså kunde han inte annat än skynda till hennes hjälp, visa vem som visste bäst.

– Vad tar du dig till, utbrister läraren med armar och axlar lyfta mot honom. Så kan man inte dansa tango!

Det var den sjätte turen, den absoluta höjdpunkten i svensk tango, den som gjorde alla damer på Skeppis lyckliga. Det var en kram som fick det att pirra i magen på dem, när de fördes ur balans, huvudet neråt, foten upp, en fullständigt förförisk position, ett manligt trick. Men det kunde han inte säga till läraren, som på sin kurs timme efter timme låtit dem promenera och predikat: ”Promenad är grunden till allt. Salida är ett modernt påfund av scendansare. Den existerade inte i min ungdom. Jag lär ut hur vanligt folk dansar i Buenos Aires.”

– Så här ska det se ut, sa läraren och övertog hans dam ett varv runt dansgolvet.

De fem första svenska turerna var enkla variationer på promenad, troligen acceptabla. Men han fick inte ett ljud över sina läppar när läraren rynkade pannan åt honom så där. Han kände ingen möjlighet at försvara sig. Förrådd och trampad på.

Och hon då? Varför dansade hon bara iväg med läraren utan att försvara honom? Tyckte hon att läraren hade rätt? De ville ha roligt och det var inte tillåtet. Eller så låg något mer bakom, som om läraren ville ta hans dam ifrån honom. Det hade han aldrig tidigare råkat ut för. Han teg tills Läraren gick och satte sig igen.

– Jag går hem nu, jag kan inte dansa mer efter det här.

– Stackare, jag visste inte vad jag skulle säga. Ta det inte så hårt, vi ville ju bara ha skoj.

– Det måste vara något mer. Känner du honom?

– Jag har bara tagit några lektioner.

– Jag såg honom hälsa på dig med kyss på kind. Vad har ni ihop?

– Va?? Man hälsar så i latinska länder…

– Jag klarar inte det här just nu. Jag går…

Hon följde honom naturligtvis därifrån, för hon kände att hans livsglädje fått sig en törn, han hade spårat ur, tappat balansen. De var bästa vänner och fortsatte att gå på bio och diskutera livet i stort, men tango vågade han sig aldrig mer på. Den söndagen förlorade Stockholm en mycket lovande tanguero.

Eva Å