Sigrid och Isaacs vilda tango

Början av 1900-talet var en dynamisk tid i svenskt konstliv. Många nordiska konstnärer gick i skola hos Henri Matisse i Paris åren 1908-1910. Färger, former och enkelhet i uttrycken speglade modernismens definitiva intåg. De fauvistiska (”vilda”) konstnärerna framhävde färgernas egenvärde i sin konst och upphävde centralperspektivet. Vid denna tid kom också den med dåtida mått vilda argentinska tangon till Europa via Paris. De svenska konstnärerna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén studerade färg och form för Matisse men lärde sig också den nya innedansen tango. Isaac har berättat att det var så kallt på nätterna i rummet i Paris att han dansade tango på barerna för att få vistas i en varm miljö. Han höll sig hela tiden dansande för att inte behöva sitta ner vid bord och beställa.

För tre år sedan såg jag dokumentärfilmssuccén ”Sigrid och Isaac” på biografen Zita i Stockholm. Filmen är ett stycke gripande 1900-talshistoria speglat genom två stora moderna svenska konstnärer och har vunnit flera internationella priser. Sigrid och Isaac var unga och okända när de som nyförälskade begav sig till Matisses skola i Paris för att möta den moderna konsten. I privata film- och journalfilmsbilder ser man dem bland annat måla, dansa tango, resa och laga mat. Man får följa deras parallella levnadsöden där den konstnärliga framgången utvecklades på helt olika sätt. Den tango vi får se liknar inte särskilt mycket den som dansas idag. Sekvenserna ingår i Isaacs censurhotade film från 1915 ”Är dansen på förfall?”, som dock tack vare sina konstnärliga kvaliteter endast blev barnförbjuden - för att förhindra ”ungdomens upphetsning”.

Nyligen visades en vandrande konstutställning om nordiska matisseelever och under hösten öppnades en utställning på Liljevalchs konsthall med verk av Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström, ”Den stora färgskrällen” - 90 år efter deras utställning på samma plats då modernismen anses ha fått sitt genombrott i svensk konst. Filmen om Sigrid och Isaac har visats på utställningen, men framförallt – i skulpturhallen med riktigt högt i tak anordnades en kväll en milonga med Ernesto Garzón och Louise Curman som instruktörer och Gustavo Salcedo som DJ! Även föreningens argentinska gästlärare Hugo Carrasco och Monica Marcich närvarade. Den vilda tangon hade nu efter 100 år definitivt intagit den konsthall där min egen morfar en period var verksam som intendent. I litteraturen har uppmärksammats hur han i sin konstkritik försvarade Sigrid Hjertén mot andra kritiker som skrev ner hennes gärning vid sidan av den framgångsrike maken. Hon hamnade i skuggan och blev olycklig både som maka och konstnär och efter tolv år på Beckomberga sinnessjukhus dog hon 1948 på grund av en misslyckad lobotomi. Isaac å sin sida utsattes i pressen för svensk judeförföljelse och omkom i förtid i en flygolycka år 1946. Idag kan vi tack vare den omsorgsfulle och inkännande dokumentärfilmaren Anders Wahlgren se dem dansa tango i början av 1900-talet. Han är även känd för filmen ”Staden i mitt hjärta” om förödelsen av Stockholms innerstad.

Louise Fogelström, utställningskoordinator på Liljevalchs konsthall, kontaktade Ernesto Garzón, efter tips från sin dansintresserade dotter, för att komplettera utställningen med levande tangodans. Gamla filmsekvenser med Isaac och Sigrid projicerades på väggen medan milongan pågick under kvällen. Mångfärgade spotlights och en servering med utplacerade sittgrupper skapade stämning kring dansgolvet. Och utställningssalarna stod öppna för besökarna. Tango blev i och med denna kväll ett inslag i konsthallens program för att på olika sätt levandegöra pågående utställningar för publiken.

Jag letade efter verk på utställningen med inslag av tango. I en av salarna hängde två tavlor av Isaac Grünewald från det dåtida nöjeslivet i Stockholm; Dans på Saltsjöbaden, från 1917, och Soirée dansante, Hasselbacken, från 1916. Om det är tango som dansas är svårt att avgöra. I utställningskatalogen avbildas dock en intressant målning som föreställer ett dansande par men tyvärr inte finns med på utställningen - Apachedansen, från 1918. Apache var vid denna tid en parisisk benämning på kriminella element. En apachetradition handlade om hallickens betvingande av horan och anses ha influerat tangons utveckling i Paris. Även tangon hade ett tvivelaktigt socialt ursprung - den var vild, precis som den nya konsten.

Sigrid Hjertén är idag en högre värderad konstnär än Isaac Grünewald. Deras gemensamma levnads tango blev en speciell och på flera sätt tragisk historia präglad av sin samtid. Isaac följde med i tidens strömningar och uppnådde framgång medan Sigrid förde sitt måleri på egna vägar utan att nå den publika framgången under sin levnad.

Liljevalchs konsthall visade sig, med utställningen av Matisse-inspirerad svensk konst från seklets början, vara en spännande och kongenial tangomiljö dit tangon säkert gärna återvänder. Utställningen pågår till den 6 januari 2009.

Måns Ivarsson