Sharna Fabiano

Sharna Fabiano: Att dansa i nuet

[ Orginal-artikeln på engelska kan läsas här ]

Historiskt sett har dansen bundit ihop samhällskulturen, fungerat som en sorts andliga övningar, gett fysisk träning, lindrat spänningar och naturligtvis också uppfyllt den viktiga rollen som parningsritual. Under senare år har vi sett hur sociala danser från hela världen åter har fått ett uppsving.

Det visar att människor har ett ökande behov av kontakt med varandra, med sin kultur och med sig själva. Kanske pardans kan öppna dörren till en sådan kontakt och tangon, en av pardansens mest framstående representanter, kan vara nyckeln. I Buenos Aires, där tangon föddes, säger man att redan omfamningen säger allt, innan man ens tagit det första danssteget. Så vad är då detta ”allt” som man kan förstå efter ett ögonblicks fysisk kontakt?

Tangon undviker begreppet ”att göra rätt” utan lär oss i stället att framför allt ”improvisera”. Det innebär att ”föraren” använder sig av subtila signaler i trycket från och positionen av sin överkropp för att visa ”följaren” var fötterna ska placeras. Han hittar sedan på ett eget steg som följer hennes, och så vidare till melodins slut. Det är skälet till att tangon verkar så komplex och till att de två dansarnas ben kan flätas ihop på ett sådant anmärkningsvärt sätt. Häri ligger tangons skönhet, och dess gåta. Vi byter partner ofta och varje dans är annorlunda. Alla har sina egna överraskningar, utmaningar och tjusningar. Tar vi ett steg mjukt, eller sker det med en skarp accent? Omfamnar vi vår partner hårt, eller mycket försiktigt?

På grund av detta förhållande mellan partnerna där improvisationen sker i varje ögonblick, kräver tangon att vi är uppmärksamma på ett sätt som få av oss någonsin varit förut. Precis som i vårt vanliga liv vet ingendera parten helt säkert vilket steg som ska följa. Två steg bakåt garanterar inte nödvändigtvis att det blir ett tredje. En ny partner kan reagera på ett annat sätt på en teknik man använder med en välbekant danspartner. Om föraren eller följaren blir distraherad missar man viktiga signaler, och då kan någon bokstavligen bli trampad på tårna! I tangon förstoras våra sinnesintryck, särskilt känseln och hörseln. Den här förhöjda känsligheten gör att vi snabbt kan förstå många saker om vår danspartner, på en intuitiv nivå. Genom denna intuitiva förbindelse ger tangon oss någonting mycket lockande, möjligheten att skapa en dans som är helt och hållet unik.

Möjligheterna att anpassa tangon stiger exponentiellt efter det att man lärt sig bara några få enkla regler. Precis som två snöflingor aldrig är lika, dansas inte två tangor på exakt samma sätt. Det finns inte två tangodansare eller danspar som ser likadana ut på utsidan, och inte heller upplever de varandra lika. De största dansarna hyllas inte så mycket för sin tekniska briljans, utan snarare för särprägeln i sin ”unikt personliga stil”.

Målet att skaffa sig ett unikt, personligt uttryck utövar en stark dragningskraft på blivande sociala dansare. Och spänningen i att dela detta uttryck med andra är till och med ännu starkare. Var annars uppmuntras vi uttryckligen, varje gång en ny melodi börjar, att ”vara oss själva”, ibland till och med av en partner vi aldrig träffat förut? Våra tangoförebilder, med sina olika personliga stilar, låter sina inre väsen komma till fullt uttryck i dansen. Detta är tangons djupa kallelse till oss, och skälet till att den, trots att den uppfanns för över hundra år sedan, fortfarande har ett viktigt budskap till oss.

Att sträva efter att vara sig själv medan man lär sig att vara uppmärksam på andra kan vara en omvälvande upplevelse. Som ett resultat av den kreativa process det är att lära sig tango och att dansa tango, uppstår ett möte mellan det som finns inom dig och det som finns inom din partner. Denna förbindelse är magisk och upplyftande. Tyvärr är det nästan omöjligt att verbalisera och beskriva den eftersom den sker på en så grundläggande och intuitiv nivå, även om många försökt. En dansare säger ”När jag inte dansar tango finns det ett tomrum i mig som inte är fyllt förrän jag dansar igen”. Andra säger: ”Jag måste dansa tango. Jag älskar det helt enkelt så mycket”. Till dags dato verkar det inte finnas någon gräns för hur djupt denna delade upplevelse kan gå.

Tangoentusiasterna liknar ibland andliga sökare när de arbetar på att förfina sin förar- och följarkänslighet, så att de kan uppfatta ständigt subtilare signaler i hållning, position och energi. Denna förhöjda känslighet väcker våra djupaste intuitiva och kreativa krafter till liv, och ackompanjerar dem med musik.

För att förstå denna strävan bör man betrakta tango som ett intuitivt, ickeverbalt språk, med alla de nyanser, regionala dialekter och interna skämt man förknippar med talspråk. Eftersom dansarna blir allt mer känsliga för varandras förar- och följarsignaler, blir musiken ett sammanhang där man för en privat, intim konversation. Dessa ickeverbala konversationer kan uttrycka hela det mänskliga registret av upplevelser – och gör det också – från humor till vrede, nyfikenhet till ironi, passion till sorg. För att tala det här språket måste vi fokusera på vår förhöjda känsel och hörsel. Och detta sensoriska fokus håller oss kvar ”i ögonblicket” med våra partner.

Detta märkliga tangospråk har gjort att dansare drar paralleller mellan tango och meditation, tango och yoga, tango och familjeförhållanden, till och med mellan tango och företagsledning. För att meditera måste vi låta alla yttre störningsmoment sjunka bort. I yoga ska man inte försöka uppnå den idealiska ställningen, utan endast vår egen ställning, just den dagen, i just det rummet. När vi kommunicerar med vår livspartner är det viktigt att undvika förväntningar och inbillade scenarior och i stället lyssna och svara på en verklig situation. I affärer är skillnaden mellan framgång och misslyckande ofta vår förmåga att så snabbt som möjligt spontant anpassa oss till de växlande behoven hos våra kunder och hos marknaden i stort.

Eftersom tangons grundläggande kvaliteter löper igenom andra områden av livet förändrar den hur folk vanligtvis ser på social dans. I nästan varje stad i världen finns det inte bara tangodansare, utan tangosamhällen, tangogemenskaper, grupper av människor som odlar dessa färdigheter i att agera och reagera ”i nuet”. Det finns globala elektroniska tangodiskussionsforum där tangodialogen närmar sig filosofiska efterforskningar.

Ett favoritämne är energin i förningen jämfört med energin i följandet. Är dessa energier specifika för män eller kvinnor? Är de helt motsatta eller skiftar följandet och förandet mellan de två dansarna? Att sända och att ta emot, att tala och att lyssna. Det här är universella krafter vi använder oss av i alla våra förhållanden, inom alla områden av våra liv.

Tango är inte för den som saknar mod. Att förena sinne och kropp är ingen lätt uppgift, och att dansa manar oss att vara tålmodiga och acceptera såväl oss själva som andra. Entusiasterna kan dock intyga att djup intimitet, otyglad glädje, och gammalt hederligt skoj blir belöningen om man övervinner de första tangolektionernas osäkerhet och anspändhet. Tangon är en metafor för hur vi relaterar till världen och varandra. Det är en process man ger sig in i. Den här processen får oss att undersöka hur vi lär oss och hur vi kommunicerar med andra, och den lär oss lika mycket om oss själva som om tangon. Saknar vi tålamod med oss själva eller med våra partner när vi lär oss? Hakar vi upp oss på misstagen, eller ser vi på dem som något vi kan lära oss av? När två olika lärare ger motstridig information, säger vi då att en har rätt och den andre fel, eller använder vi båda perspektiven på bästa sätt?

När man lär sig tangons ”föra och följa”-teknik kan man se brister i kommunikationen snarare än fel och söka större klarhet i det ickeverbala dansspråket snarare än att anklaga partnern för att ta ”fel steg”. När vi tillåter oss att slappna av, fokusera och finnas till i nuet med vår danspartner finner vi en känsla av balans, som lär oss något om livet.

Tangon fångar vår uppmärksamhet med sitt fascinerande benarbete och pekar sedan vägen inåt mot vår egen naturliga längtan efter att uttrycka vilka vi är. De spanska verben som argentinare ofta använder för ”föra” och ”följa”, marcar och responder, översätts bättre som ”visa vägen” och ”svara”. Det är en process som vi lär oss medan vi dansar tango, men som vi också kan använda på andra områden av livet. Den skapande ”inre föraren” inom var och en längtar efter att få uttrycka sig med all den auktoritet och sanning som tangoföraren förkroppsligar. Om vi lyssnar, kommer den ”inre följaren” inte att ifrågasätta dessa kreativa önskemål, utan lita på dem, som en tangoföljare litar på sin partner. Och sedan låta dem avspegla sig i de egna valen av fritidssysselsättningar, yrkesambitioner och kärleksförhållanden.

Sharna Fabiano