Berörande möte i Dansens öppna hus

- performance av Gilda Stillbäck och Ezequiel Farfaro

Ur TANGO-Notiser 3/2007

En försommarkväll på Skeppsholmen kunde det dansintresserade Stockholm uppleva en tangoperformance på Underground-festivalen där tango gick i clinch med modern dans.

Gilda Stillbäck är dansare och koreograf utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolans moderna linje. Hon framträdde tillsammans med Ezequiel Farfaro, en framstående yngre argentinsk tangodansare, som bland annat dansat med Milena Plebs och Eugenia Parilla. Den schweiziske tonsättaren Tomas Jeker medverkade med nyskrivna elektroniska och akustiska nytolkningar av argentinsk tangomusik. Föreställningen framfördes i Buenos Aires under senhösten 2006.

Stycket balanserar på gränser som kan utmana på flera sätt. Gilda tillbringar en god stund med att röra sig i en vattentäckt kvadrat. Vatten är ju en arketyp för känslor. Hon leker med vattnet, blandar sig med det. Det stänker och blir blött på scenen. Ezequiel dras in i en mötesprocess fylld av tillkortakommanden, patetik och motstånd mot att övergå från ensamhet till tvåsamhet - ”struggle instead of embrace”, som det sades i efterdiskussionen. Processen illustreras med rekvisita som sönderbrutna byggmassor, en grön planta och en lina med tvätt på tork. På en upphöjd projektionsduk pågår ett bildspel. När en gammal fin tango tonar in får Ezequiel något chaplinskt över sig och förenas med Gilda i så småningom ljuvt berörande och samspelt dans.

Efter föreställningen fördes ett samtal med aktörerna och publiken. Ezequiel berättade att han varit inriktad mot teater innan han började med dans. Han satt i början av samtalet länge tyst och lyssnade men visade sig sedan ha åtskilligt att berätta om hur föreställningen vuxit fram – hur den färdigställts och sedan fått sin urpremiär i Lycksele. Han såg spelande glad och öppen ut. I mitt öra fick jag kommentaren att det är inte så vanligt med så gladlynta tangostjärnor.

Några saxade uttalanden av Gilda Stillbäck med anledning av hennes föreställning kan belysa vad hon vill förmedla.

Beröring - Titeln på föreställningen har blivit "b rör mig" för att jag själv längtar efter att bli berörd, efter att beröra, efter att röra och röras, både fysiskt, mentalt och själsligt. "b rör mig" är en uppmaning, men jag väljer att separera bokstäverna till små öar därför att det skapar en tvekan och ett avstånd. Jag tror alla människor längtar efter närhet och jag tror alla människor har mer eller mindre svårt att leva ut den längtan, eller ens acceptera den. Det är ensamhet/tvåsamhet som mitt arbete med denna föreställning bygger på, och mitt möte med argentinsk tango har inspirerat mig till.

Det allmänna intresset för tango - Det stora intresset just nu kommer ur en längtan efter att sluta prata, att kunna kommunicera på ett annat, mer direkt sätt. Andra pardanser uttrycker en enda känsla, oftast glädje, medan tangon har ett bredare register. Och det finns ingen början och inget slut. - Tangon speglar den man är, jag brukar säga att jag dansar argentinsk tango med svensk accent.

Fri konst och kommunikation - För mig handlar konst om att uttrycka sig fritt, även ologiskt och oförklarbart. Alltså menar jag att all konst är fri konst eftersom det handlar om "konsten att göra sig fri" som människa och i sitt behov av att uttrycka sig eller att tolka någon annans uttryck. Jag är sjukt trött på att konst så ofta förväntas förklaras genom intelligenta analyser. Jag tycker det är bra att det förs ett samtal om konst och när konstnärer uppmuntras att sätta ord på sin konst, men ibland kan det döda den direkta kommunikation jag söker, där intuition och en viss känsla står i centrum. Måste den känslan sedan diskuteras och analyseras försvinner ”magin” och rätten till att känna som man känner utan att behöva förklara det för någon. Det är så mycket som ska förklaras i vårt samhälle ändå, på det sättet menar jag också att konst är ett fritt forum, som kan diskuteras om man vill, eller bara få vara, om man vill. Please!!!

Tango och västerländsk samtida dans - Jag tror svensk konst i allmänhet skulle må bra av att slappna av lite, vara mer impulsiv och lekfull i sitt uttryck. Känsla – impuls – aktion – oväntat resultat – som i sin tur leder till ny känsla – impuls – o.s.v. Rädslan för att vara dramatisk i sitt handlande och därmed bli patetisk är något som begränsar hela svenska folket och även genomsyrar vår kultur och vårt konstnärliga arv. Argentinarna skulle i sin tur må bra av att skala bort allt extra de lägger på för att verkligen kommunicera sina känslor. Det behövs ingen extra krydda, de har så det räcker och blir över genom att bara vara sig själva. Rent rörelsetekniskt har tango och nutida dans redan grymt många likheter som definitivt kan utvecklas och verkligen växa av varandras influenser.

- Slutligen: Jag tror att västerländsk samtida dans kan berika argentinsk tango med minimalism, finkänslighet och naivitet. Jag tror tangon kan berika västerländsk samtida dans med närhet, hängivenhet och öppenhet.

Måns Ivarsson