Recension

Den pista som föreställer världen

Som de isländska hoven, eller för den delen slagfälten, har vi på Stockholms tangoscen vår egen poet/krönikör. Raúl Chagallo. Tangons vardag såväl som dess ytterlighetstillfällen speglas genom Raúls temperament.

En onsdagskväll på Medis då höstlöven faller motsols som dansarna i salen. De ovanligt heta nätterna förra sommaren då ingen visste om det var åskan eller en vildsint tango som kom loss i Tantolunden. Tangons hjältar och hjältinnor träder fram. Miguel som en dag tog ett sista steg över branten. Kvinnan i svart som efter en fulländad giro mystiskt försvann, en händelse ovanlig även i tangovärlden:

det sker blott när modus baiulare
är så fulländad att gudarna,
avundsjuka, rövar bort klenoden
till himmelriket
som ett tillskott till deras milonga.

Som tangodansare i Stockholm är man van, ja bortskämd med att kunna gå in på nätet efter en danskväll och hitta sina minnen och erfarenheter. Nu kan de uppsökas även i bokform. I en vacker tvåspråkig volym har Raúl samlat några av sina dikter, Omfamnade går vi/Abrazados vamos.

Raúl är född och uppvuxen i Argentina. Men som tangodansare föddes han i Sverige. Dikterna är därför skrivna på svenska och översatta av honom själv till spanska.

När man läser dem så här samlade märker man att de inte bara är ett jag-var-där-reportage från Stockholms tangotiljor. Pistan blir den scen som föreställer världen. Kanske är det så det måste vara, tänker man. Att tangon med sin upprinnelse i de utsatta invandrargrupperna vid Rio de la Plata, med sin sammansatthet av fruktan och tillit, av självuppgivelse och högsta tekniska kontroll, mer än något annat är som gjord för att bli en metafor för tanken, för historien och för livet självt:

Ursprungligen var den fräck, lättklädd, och föraktad.
        den föddes som en tröst för plågade själar
         i en vagga med vassa kanter.
Ordet tango borde, egentligen,
alltid associeras till en varm,
orädd omfamning
både sommar och vinter.
Tangon trotsar matematiken, och försäkrar att
ett plus ett, är lika med ett.
Den liknar geometrin,
vetenskapen om rummet,
med sina figurer
som kan ritas upp på en plan yta.
Med andra ord, dansen är lämpad
för verkstadsgolv såväl som
Nobelfester.

Som besatthet liknar tangon all passion, fullbordad eller frustrerad, ”en förryckt giro har min existens förvandlats till”. Som den sexuella sammansmältningen har den sin kurva och sin klimax: ”vi testar, långsamt / känner efter rytm och melodi / tills värmen ökar i våra / själar”. Som missbruk och beroende har den sina tragiska följder och elakartade symptom: ”abstinensen leder ofta till illamående / darrhänthet, mardrömmar / en flock skor som ursinniga förföljer, och / vill trampa ner mig”.

Men ändå besitter den sin absoluta egenart:

Dina ben beredda
nästan otåliga, spända, laddade
snuddar, tar emot mina ben.
Hopslingrade går vi.
Ett tekniskt kunnande som omvandlas till möte och blir själva inseglet på det 
riktiga i Goethes stirb und werde, dö och bliv!
Och tillsammans
förtärda av musiken
det är du, och det är jag
nedsänkta i takten, melodin.
Utanför intet.

Raúl Chagallo
Omfamnade går vi. Tangodikter
Abrazados vamos. Poemas de tango
Eget förlag, beställs via raul.chagallo@swipnet.se

Recensionen har i något annan form varit införd i Svenska Dagbladet 29.6.03