Queer Tango

Den 3-5:e oktober, i Hamburg ägde ‘3rd International Queer Tango Argentino Festival’ rum med deltagare från elva länder. Charlotte Rivero och Guy Davies var där ...

Lottes upplevelser:

Den första milongakvällen kändes lite pirrig. ”Hur är koderna?” ”Kan man bjuda upp hur som helst?” Jo, det kunde man visade det sig. Den första uppbjudningen var en riktig flopp för tjejen jag dansade med marscherade snarare än dansade. Hon knyckte och ryckte med huvudet och tittade än hit och än dit, vare sig hon förde eller följde. Rena rama excersisen.

Den andra milongakvällen blev fantastiskt kul. Alla jag dansade med tyckte att det var en bra idé att både föra och följa, så vi turades om. Det kändes så befriande med den tillåtande atmosfären, att få bjuda upp och att både föra och följa kvinnor och män som var lekfulla. Det var trångt på dansgolvet med en och annan krock, för ju längre kvällen led desto fantasifullare danser blev det. Men alla var glada och överseende. Jag dansade en helt osannolik tango med en man. Vi möttes i en sådan dansglädje att vi svävade över dansgolvet och utförde de mest besynnerliga kombinationer och dekorationer. Våra blickar möttes emellanåt och då brast vi ut i skratt.

Hur reagerar den rådande konventionella tangokulturen på att tjejer för? En tjej vittnade om de sanktioner man kan drabbas av om man utmanar konventionerna.Hon blev helt enkelt inte uppbjuden av män så snart hon dansat som förare. Hon upplevde också att den normerande tangokulturen var högfärdig och hierarkisk. Därav sökte hon sig till mer toleranta och jämställda miljöer som queerfestivalen.

Man kan fråga sig varför männen straffade denna tjej för att hon också ville föra. Varför denna avvisande attityd? Kan det vara så att man inte vill ha inkräktare på en position som är förbehållen män? Är man rädd att bli utkonkurrerad? Hotas manligheten? Ska tjejerna veta sin plats som följare? Innehåller förarpositionen fördelar som man inte vill dela med sig av?

Guys upplevelser:

Jag hade knappt hunnit ta in intrycket av paren på dansgolvet då en två meters heterotransvestit skred fram ur vimlet och bjöd upp mig. Sammets- och nät-strumpsingjuten med hög klack nertill och hög tupering upptill, hade han ljussminkat skäggstubb stänkt med damparfym och en basröst som resonerade ur smala röd-målade läppar. Visst blir hjärnan förvirrad. Och vem förde? Han – till att börja med. Och hur! Han har dansat tango i 20 år och lärde sig av sin fru som var professionell tangodansös. Efter två danser med honom var det min tur att föra. Det kändes lite underligt till att börja med. Han var både längre och tyngre än jag. Men den skillnaden blev snart obetydlig när musiken grep tag i oss.

Festivalen utgjorde det särklassigt roligaste jag haft i tangosammanhang sedan jag började för knappt ett år sedan. Jag njöt till fullo av den totala friheten, friheten att få bjuda upp män som kvinnor, föra och följa i lika andel, eller bara busa loss i en experimentell rörelseknut med full tillit till att den skulle lösa upp sig. Det var en dansbefrielse i alla bemärkelser – befrielse från sneda blickar, befrielse från känslan av att jag eller min dans skulle dömas ut som en avart.

Lekfullheten, och kreativiteten präglade dansgolvet i denna sal av saliga konventionsförbrytare. Denna kväll var ett av de få tillfällen jag har känt att tangon lever, inte som en relik, utan som en dynamisk kultur.

Kanske det mest förvirrande för mig var att dansa med en kille skolad i ball-roomtango – ett ständigt guppande och svajande så man kunde bli sjösjuk av mindre. Uppfriskande med sjöbris men två valser räckte för mig, varefter jag inväntade fastlandets fyrtakt. Det blev en kille jag träffade på väg till danslokalen med sin flickvän. De hade rest från Berlin för att delta i festivalen. Han var en mästare på benkrok. Hur vi i vissa partier överhuvudtaget klarade av att stå, än mindre förflytta oss i dansriktning till musiken var ett mysterium. Jag vet inte vad jag gjorde, och absolut inte vad han gjorde, inte ens vem som förde, bara att vi hade skitkul.

Var festivalen bara ett enda stort jippo? Nej, jag har betonat den delen för att det var den största kontrasten mot vad jag annars hittills upplevt i tangosammanhang.

Visst upplevde jag några dansstunder så musikaliskt inkapslad i en fysisk närvaro med min danspartner att jag helt förlorade känslan av tid och plats.

Festivalens perspektiv:

Marga Nagel och Ute Walter, två kända tangolärare i Hamburg, är initiativtagarna till Queer Tango. De är välförtrogna med den subtila diskriminering som ett lesbiskt danspar kan utsättas för.

Ännu idag väcker samkönade danspar kontrovers, inte minst på en tangopista. Detta är för att argentinsk tango vuxit ur en machismo par excellence där könsrollsklichéerna dominerar. På vissa ställen i BA är det ännu idag helt förbjudet att dansa med någon av samma kön. Men varför detta behov av förbud?

Det förblir i mångas ögon provocerande eller omstörtande att öppet framträda som något annat än det som är förenlig med en normativ bild av de heterosexuella könsrollerna, inte minst i tangosammanhang. Men den etablerade normen leder varken till kreativitet eller utveckling. Det är ironiskt att samhället som berikas av dem som avviker från normen, gengäldar med avståndstagande och intolerans. Se bara på reaktionerna mot tango nuevo inom vår lilla förening.

En seminarie-‘frunch’ arrangerades på söndagen. Då kom allvaret i festivalens grundkoncept fram under diskussioner om frågor såsom: Vad innebär det rent praktiskt att föra, följa, bära högklackade skor, kavaj, kjol eller byxor? Och vad innebär dessa saker kulturellt? Vad får detta för konsekvenser? Reproduceras konventionella könsroller i tangon? Vad har kön för relevans, egentligen?

Tango erbjuder möjligheten att förstärka den egna könsrollen men även att berika den genom att frångå den och således uppleva sig själv på ett annat sätt. För den som vågar, kan därmed tango utgöra en väg för personlig utveckling och social emancipation.

På pistan

Man skulle kunna förvänta sig endast samkönade par, men i själva verket fanns det nästan lika många par av samma som av olika kön, eftersom kvinnor, som vanligt, var i majoritet. Men eftersom de flesta där både ville föra och följa, så behövde ingen kvinna vara panelhöna.

Den som förde eller följde kunde lika gärna vara man som kvinna. Stilar blan-dades. Fattningar slöts eller öppnades efter behag. Steg togs långa eller korta. Alla dansade så som det kändes bra för stunden med den man omfamnade.

Vi, Lotte och Guy, hoppas både två att vi nästa år kan bli ett helt gäng som åker ner till Hamburg för att delta i festivalen. ‘Vad krävs’, var det någon som frågade, ’måste man vara bög, flata, transa eller annat?’ Nej, men kan med fördel vara experimentell, beredd att bemöta sina egna fördomar med mod och humor, samt att agera öppensinnat, accepterande och generöst.

För den som önskar veta mera, finns detaljerna om festivalen på:

Och för den som vill förbereda sitt Hamburg-besök, avser Lotte och Guy att ge en tangokurs med temat ‘roller i rörelse’.