Minnen av min maestro

Maestro Prada hade svårt att förklara salidans struktur, den eleganta ochon, smekningen av golvet i tangons takt. Men det som han saknade i ord förklarade han utmärkt med sin kropps eleganta rörelser när han dansade. Det var då jag lärde känna honom, i mitten av 70-talet, när han tog med sig den rioplatensiska tangon för att visa den och låta bandoneóntonerna från La Boca, Boedo och San Telmo ljuda i Rinkeby, Tensta, Vårberg och Botkyrka. Detta blev glöden som Oscar fick att flamma upp och bli till den eld som värmer upp tangonätterna i Stockholm idag.

Det skulle vara orätt att säga att tangon kom till Stockholm med Oscar. En sen kväll när vintern stod för dörren, sa Oscar till mig ”Jag har hört att det finns tango i stan” (Mirá che dicen que hay tango en la ciudad). Efter att ha frågat oss fram kom vi till en vacker byggnad på Birger Jarlsgatan, där våra finska grannar samlades på Karelia för att i dansen få utlopp för sina minnen, sin kärlek, frustration och glädje. När vi kom in i salen blev Oscar överraskad två gånger; dels på grund av den grova och nästa brutala rytmen, dels för de vackra kvinnorna. ”Här finns fina råvaror”, sa han, ”man behöver bara mjuka upp rytmen”. (Mirá, me dijo, aqui hay materia prima solo hay que suavisar el ritmo). Kanske var det här som idén föddes att skapa den svensk-argentinska föreningen som vi idag känner som Tango Norte.

Oscar kom till Skandinavien med tre kärlekar; kärleken till den sociala rättvisan (som då saknades i Argentina), kärleken till tangon och kärleken till kvinnorna. Det var de tre saker hans liv alltid kretsade kring. Några år senare träffade jag honom i hans älskade Bueños Aires, på hans livs höst, när han kanske redan var sjuk. Men jag upplevde ändå att han var lycklig. Hans politiska engagemang fanns i fackföreningsrörelsen dagtid, men när kvällen kom och gatlyktorna tändes i stan drogs han som en magnet till milongorna. Jag var med honom i två veckor och det var sista gången jag såg honom, men hans närvaro finns fortfarande hos mig. När jag dansar hör jag hans röst i mitt huvud ”Pibe, pannan upp, hakan upp, ihop med benen och gå med elegans, gunga inte med höfterna - detta är inte cueca, detta är inte salsa. Markera tydligt alla figurer, så följer bruden dig vart du vill”. (Pibe, frente alta , barvilla ergida, junta las rodillas caminá con elegancia, no menees el culo, esto no es cueca, no es salza, marcá bien las figuras que la mina te seguira donde voz querás ). Jag försöker att följa min maestros alla råd, det enda jag inte lyckas med är att hålla ihop benen (på grund av min anatomiska konstruktion).

Farväl maestro

Recuerdos para el maestro
El maestro Prada tenia grandes dificultades idiomaticas para explicar la estructura de la salida, el elegante ocho, el acariciado del piso al son del ritmo, sin embargo lo que al maestro le faltaba en el idioma le sobraba en habilidad con las piernas y elegancia en el baile. Asi lo conoci yo en la temprana decada de los 70 cuando desde de los arrabales de Buenos Aires el tango Rio platense se vino con el para mostrarlo, y los sones de bandoneon de la boca de boedo de caballitos y tantos otros arrabales se empesaron a escuchar en Rinkeby , Tensta, Vårberg , Botkyrka. Esa fue la semilla que Oscar sembro y que fructifico hasta encender la noche tanguera de Estocolmo que hoy vivimos.

Seria injusto sin embargo decir que el tango lluego a Estocolmo con Oscar, una tarde en que entrenabamos el invierno Oscar me dice “Mirá che dicen que hay tango en la ciudad “, despues de algunas averiguaciones lluegamos a Birger Jarlsgatan a un bello edificio dondelos vecinos finlandes agrupados en el Karelia bailaban sus nostalguias, amores, frustraciones, y alegrias . Al entrar a la sala Oscar se sorprendio dos veces , una por lo aspero y casi brutal del ritmo y otra por las bellas mujeres, “Mirá” me dijo “aqui hay materia prima solo hay que suavisar el ritmo“. Quizás fuera este el inicio de la idea de la creacion de la posterior academia Sueca Argentina de tango que hoy conocemos como Tango Norte.

Oscar lluegó a Escandinavia con tres compromisos de amor: amor a la justicia social, amor al tango y amor a las mujeres, fue consecuente y su vida giro en torno a estos postulados . Hace algunos años lo encontre en su querido Buenos Aires , ya en el otoño de la vida y quizás ya tambien enfermo, me parecio sin embargo feliz, su compromiso politico lo mantenia en los sindicatos, pero al encendido de los faroles de las calles de Buenos Aires el imam de la milonga lo atraia. Lo acompañe dos semanas y ese fue nuestro ultimo encuentro, pero el recuerdo de mi maestro perdura. Imagino cuando bailo escuchar sus consejos “Pibe, frente alta , barvilla ergida, junta las rodillas caminá con elegancia, no menees el culo, esto no es cueca, no es salza, marcá bien las figuras que la mina te seguira donde voz querás “. Trato de cumplir las recomendaciones de mi maestro lo unico que nunca podre lograr y por razones fisiologicas sera juntar las rodillas.

Adios Maestro
JORGE TAMLER TORO