Pablo Alonso

Pablo Alonso om tangons själ: "Mer hjärta och mindre förnuft!"

Av Raúl Chagallo

Pablo Alonso, från Buenos Aires, har varit i Stockholm under våren-sommaren 2001, och undervisat i tango i samband med sin turné i andra europeiska länder. Här intervjuas han av Raúl Chagallo.

RAÚL: När började du med tangon, och vad motiverar dig att undervisa?

PABLO: Redan som barn kom jag i kontakt med tangon. Hemma lyssnades det mycket på tango. Minnet av min morfar som sjöng tango medan han rakade sig, Gardelporträttet ovanför tvättstället i pation… Dessutom var min morbror tangosångare. Ibland sjöng han på TV och vi gick dit för att se honom. Min mor var professionell tangodansare innan hon gifte sig. När jag var i tolvårsåldern, på fester där min morbror sjöng och man dansade, lärde min mor mig att dansa tango. Men det behövdes många år för att jag skulle fastna för det, förstå essensen och göra det bra. Då var det på heltid, omkring tio timmar om dagen ägnade jag åt det. Det härliga är att allt detta gjorde jag med passion och nöje. Sedan kom jobbet nästan utan att jag ämnade göra det.

RAÚL: Skulle vi kunna dansa tango utan inlärda steg? Bara signaler.

PABLO: Tangon har inga förutbestämda steg eller mönster som är fallet i andra danser i de danser där mannen alltid leder, den ena för och den andra följer. Egentligen, handlar det om att förstå vad den som för vill från början. I tangon existerar detta inte. Undan för undan upptäcks saker, man öppnar sig inför möjligheter och nya förmågor uppdagas. Det är en improvisation som vilar på båda deltagarna. Från kemin och energin som uppstår i omfamningen resulterar en sorts dans. Med den ena dansar vi på ett sätt, med en annan dansar vi helt annorlunda. Tangon är kommunikation, lek, förbindelse, dialog, utbyte, magi och passion i samklang med musiken. I början ’promenerades’ det bara i tangon, numera är dansen mera invecklad och rik.

RAÚL: Hur ser du på dansstilen typ Susana Miller eller så kallad milonguero?

PABLO: Jag tycker om den. Jag har stor respekt för henne, dessutom är hon en viktig figur för vår tango runt om i världen. Något som jag uppskattar i denna stil är att den behåller essensen i tangon: kommunikationen, relationen till danspartnern, den täta omfamningen. Visst måste vi hålla balansen och inte glömma axeln, på så sätt blirs det ett nöje och inte obehagligt. Nuförtiden kan vi prata om två sätt att dansa tango: öppet och milonguero. Båda är härliga om man dansar bra. Milonguero har denna ständiga tätkommunikation, medan den öppna med dess axelvariation tillåter oss annat. Ingen av dansstilarna är bättre än den andra. Jag ser att de unga dansarna numera försöker kombinera rikedomen i de två systemen. Det är något som förekommer på ett naturligt sätt i Buenos Aires salonger, dvs, ett par som vi ser dansa apilados i i en låt, ser vi senare dansa öppet.

RAÚL: Det finns de som anser att kvinnan också ska kunna föra. Vad tycker du om det?

PABLO: Jag tycker att det är OK att man tränar och övar, på så sätt lär man sig den andres roll. Mannens roll är att föra, släppa, signalera och njuta av musiken och vad kvinnan behöver är en bekväm omfamning, tydliga signaler, utrymme för utsmyckning och möjligheter för skapelse. Men till att helt byta roller är jag tveksam. Jag reser mycket, och det jag ser är att när kvinnan vill leda – och här kommer en mycket subjektiv betraktelse – har hon svårt att släppa taget och lämna kontrollen. Jag undrar, varför istället inte lära sig ordentligt sin roll som redan är komplicerad och rik? Som jag ser det så förskönar kvinnan dansen i pauseringarna. Jag kan inte se en man som gör utsmyckningar hela tiden. Jag vet inte. Samtidigt måste jag tillägga att det finns kvinnor som älskar tangon så mycket, och dessutom är de så bra dansare att de vill utvecklas i den andra rollen också. Där kan det vara befogat. Professionella tangolärare ska behärska båda rollerna för att kunna undervisa tangon ordentligt i sin helhet.

RAÚL: Vilka skillnader ser du mellan den tango som dansas i Argentina och den du ser i de europeiska länder du turnerar i?

PABLO: Tangon är en passion. För mig är det en tillfredsställelse att se hur 1Apilado: dansa tätt forts. nästa sidaman här i Europa uppskattar och älskar denna musik. Om skillnader ska poängteras, så kanske den är lite kyligare. Det har kommit många lärare och man har lärt sig fast det tar sin tid att anamma kulturen. Eleverna vill ha resultat och detta blir steg och figurer. Om dessa människor bodde i Buenos Aires skulle de utveckla egna figurer när de känner sig mogna för det, och tills vidare skulle man promenera och lyssna till musiken tillsammans med sin partner, ingenting mer än det. I Europa och förresten också i USA ser man ofta människor ivriga att göra figurer istället för att hitta en relation till sin partner och musiken. Men det sker förändringar, många reser till Buenos Aires, lärare pratar om det, osv.

RAÚL: Om du skulle förmedla en tanke kring tangon till svenska milongueros, vad skulle det vara?

PABLO: I så fall skulle det vara: mer hjärta och mindre förnuft i tangon! Mera pauser! Bli inte rädd att beröras! Gå, promenera mer, lyssna mer till musiken och njut av den person du dansar med! Glöm stegen! Tack för att jag har fått vara med er och att ni tillåtit mig att dela med mig av min tango och mina erfarenheter.