Novell

"Så dansar man tango..."

Mannens första plikt är att lukta gott, så han tar en lång dusch innan han går iväg. Nystruken skjorta, byxor med perfekta pressveck, blankputsade dansskor. Inget avkall på elegansen.

Argentinsk musik strömmar mot honom när han stiger in genom Vintertullens port, sprittande milongatoner. Servicehusets stora samlingssal ger ett öde intryck med bara fyra dansande par. Tre par roar sig kungligt, det fjärde grimaserar olyckligt när de inte får sina tangosteg att passa med rytmen. Nykomlingar. Han lider med dem och grimaserar tillbaka.

(Milonga var för hurtigt även i hans smak hösten 97, då minimalistisk elegans var ovanlig i Stockholm.)

Han styr sina avmätta steg mot en ledig stol vid fönsterbordet, tar av rocken, viker ihop och slätar ut den över stolen bredvid. Sakta byter han skor. Fler sitter än dansar just nu, några längs scenkanten, några i vrår med stolar staplade på höjden.

Han njuter av perfektion, varför annars välja tango? Musiken har allt, kräver dagliga doser. Men i dansen skärps kraven och han blir offer för omgivningen. Ett blindstyre utlöser seriekrockar. En otrygg kvinna dansar sämre. Kan se ut som om han för dåligt? Hon blir hans tveeggade svärd.

Och vägen till lyckan tycks bara bli längre. Alla gruskorn som får förningen att gnissla, spaghettiarmar som gör att kedjan hoppar av – hela tiden detta beroende som förtar balansen. Han behöver en partner som tar övning på allvar. Inte spänner sig, inte tänker för mycket. Kvinnor ska inte tänka.

De tycker att han är burdus om han säger så. Men det är sant. Lukta gott, vara artig – och dansa bra så klart. Men det är inte lätt att vara artig om förningen inte fungerar. En ambitiös partner, som står ut med tjatiga övningar. Vem? Sedan hans favoritdam flyttade från stan har han mest irrat.

Han bjuder upp. Börjar illa. Tjejen snubblar på hans fot, säger förlåt, börjar prata utan uppehåll. Efter två danser ursäktar han sig och försvinner ut på toaletten för att torka svetten ur pannan. Prat förstör.

När han återvänder har buss 59 just lämnat av fler tangodansare. Musiken dränks i igenkännande prat och skratt. Han spejar mot dörren efter möjlig partner. En sitter i skuggan, framåtböjd med nästippen mot knäna. Hon kämpar med ankelremmen, vars spänne inte vill hitta hålet.

Han ler hoppfullt. Hon har oförskämt lätt att följa, missar aldrig en markering ens när han testar svåra saker. Ingen fast partner, ingen panelhöna. Sist de åkte samma buss hade han lirkat ur henne hur länge hon dansat. De började samma år och månad, men hos olika lärare.

Men hon är svårflirtad, tiger mest, ler inåtvänt. Hittills har han fått sköta snacket själv. Två gånger har han sagt att de borde träna ihop. Ingen respons. Vad mer? Det här är tango, inte kurtis. I lördags när hon satt uppflugen vid Pelés nya bardisk i slitsad kjol och nätstrumpor, sa han till och med att hon såg läcker ut. Inte en min avslöjade om hon ens hört honom. Kvinnor kan vara så frustrerande.

Lättad rätar hon på ryggen när skorna äntligen är lagom spända kring anklarna.

- Fina skor, ler en ny tjej hon inte kan namnet på.

- Tack! Hon vill säga mer men vet inte vad.

Hon skäms över sin oförmåga att småprata. I dansen är hon trygg, rör sig i rytmen, leker med takten. Inne i melodierna slipper hon prata, behöver bara le inbjudande, lyfta glatt igenkännande på ögonbryn och mungipor, kanske vinka till någon. De har tango gemensamt, det räcker.

- Var köper man tangoskor?

Hon är glad att få komma med tips, men blir avbruten av en kille som beskt undrar om de kommit dit bara för att snacka. Ändå kan inget förta hennes egen förväntan ikväll. Blicken letar sig runt salen, scenkanten, stolarna längs väggarna, irrar bland de dansande. Hon vill få tillbaka dansen från i lördags.

– Hallå!

Något viftar till i ögonvrån. En skinande svart sko pekar mot henne.

- Hej, sa jag! Vad sitter du och drömmer om?

- Oj, jag såg inte…

Hon följer det perfekta pressvecket uppåt till den utsträckta handen.

- Du kanske inte kom hit för att träna?, raljerar han.

- Jo, gärna!

Aldrig tacka nej till en duktig kavaljer. Hon vet att dans är motorn i hans liv lika mycket som i hennes. Hon längtar efter en fanatisk sparringpartner, som får henne att excellera i den ena boléon snärtigare, mjukare, mer magisk än den andra. Bara hon känner sig uppskattad.

Det finns något retsamt hos den här mannen, som om han försöker överlista henne i poker, eller dribbla bort henne i fotboll. Kan man njuta så?

Om det inte varit för tangon i lördags. Den flöt, trots trängseln, kroppen i en tät dialog som aldrig satte punkt. Då gick det inte på rutin, varje steg hade känt av varann, väntat på svaret, kommit med en ny tolkning. Han hade följt henne lika mycket som hon honom.

- Häng på nu!

Varför är han otålig? Hennes kropp följer, pivoterna är väloljade. Hon tänker på annat, men det är inte hjärnan som följer. Visst brukar han säga att kvinnor inte ska tänka.

- Visa lite känsla?

Ah, ja. Känsla, som i lördags, när hon kände hjärtslagen, snusade in doften. De dansade i andäktig tystnad med slutna ögon, utan att krocka med någon, länge, länge och blev aldrig trötta.

- Var är energin?

Fel musik och man, i fel ögonblick. Lika bra att vara ärlig.

- Jag hittar ingen inspiration.

Den kniven stack. Ignorerad, trots att han gör sitt yttersta. Han inspirerar inte?

- Inte som i lördags, försöker hon förklara.

- Vad menar du?

Febrilt söker han i minnet. Var det komplimangen han gav? Bara det?

- Pelé hade levande musik, en helt annan känsla! Det här… Vad är det för gammal raspig skiva?

Han kväver en suck. Exalterad över en trio halvamatörer? Ovana musiker kan få dansare att misslyckas. Han bjöd upp till klassisk CD-musik. Alltså var det inte honom …

- Då tar vi en paus nu, säger han och vänder på klacken.

- Okej…

Hon rycker lätt på axlarna. Av hans sätt att släppa henne, anar hon att det kommer att dröja innan han vill dansa med henne igen. Ibland ilar ord som korsdrag genom rummet, hjärtat går i baklås. Lämnar man det så rostar gångjärnen fast. Men har inte tid att sörja det nu. Hon vill finna mannen från i lördags. Han brukar inte träna på onsdagar. Ändå hade hon hoppats. Vad? Att han skulle leta efter henne.

Nya dansare dyker upp med nytt hopp. Prat och skratt studsar med musiken mellan väggarna. Hon sitter med benen hängande över scenkanten, bara tåspetsarna når i golvet. Hon minns hans fråga, om hon varit i Bagarmossens Folkets hus.

- Det bästa golv jag dansat på, som en polerad trämöbel. Sist kunde jag dansa varv efter varv med slutna ögon utan att krocka en enda gång.

Dit måste hon åka. Tårna börjar steppa på egen hand, till en glad milonga. Hon älskar den skojfriska rytmen. En arm fälls ut mot henne med öppen handflata, fingrarna viftar.

- Gillar du den här milonga?

- Absolut, all milonga!

- Då kör vi!

Det är inte honom hon väntat på, men vad gör det. Han bär på det för humöret undergörande medlet – Milonga!

Eva Å