Musikseminarium

Att dansa med öronen

Vårens musikseminarier har varit örongodis för tangoälskare, som vill veta mer och verkligen förstå tango. I de två första seminarierna (som ägt rum innan Tangonotiser gick till tryck) gav Carl-Gunnar Åhlén och Peter Bengtson två helt skilda perspektiv på tangon.

Carl-Gunnar Åhlén – för Tango Nortes medlemmar känd som ”tangodoktorn” genom sin avhandling om tango: Tangon i Europa. En pyrrusseger – inledde seminarierna med en betraktelse över hur tangon förändrats när den har flyttats mellan länder och planterats i ny jord och vad musiken betyder för människor i olika miljöer.

Musik tillfredsställer ett av människans två grundläggande behov, trygghet (det andra är frihet) och ju mer regelbunden och repetitiv musiken är desto tryggare. Musiken blir en trygghetssymbol när den lämnar hemlandet, så också tangon.

Under tangons tidiga dagar bollades den fram och tillbaka mellan den gamla och den nya världen. Framför allt Paris var en uppsamlingsplats för många argentinare. De tillhörde visserligen inte den underklass som spelade och dansade tango i Buenos Aires, men tango var ändå hemlandstoner.

När tangon väl blivit populär i Paris tog den klivet tillbaka över Atlanten och spridde sig till den argentinska överklassen. Carl-Gunnar gjorde också en del jämförelser mellan jazz och tango och sade till exempel att skälet till att vi vet så lite om tango är att vi har ställt fel frågor.

Världen har fokuserat på jazz och blues. Europeisk politik spelade stor roll för att både sprida och förhindra spridning av tango. Genom Versaille-freden fick till exempel jazz en puff, eftersom skivbolag från USA och England fick företräde på marknaden.

Peter Bengtson, som är kompositör, försåg oss med en stor dos av El Choclo, som vi väl aldrig kommer att glömma.

Hans seminarium handlade om tangons struktur, hur tangon är uppbyggd.

Peter utgick från en inspelning av di Sarli, vars tolkning av El Choclo helt följer regelboken. Sedan fick han oss att urskilja tangons delar genom att räkna takter: 1,2,3,4 uppåt och så neråt igen, 5,6,7,8. Det var A-delen. Sedan följer B-delen. C-delen, som också kallas trio, skiljer sig från de övriga delarna. Därefter är A-delen tillbaka, en ofta konstnärlig och svårspelad variation.

Peter jämförde tangons struktur med kinesiska askar, där det inuti varje ask finns ytterligare två askar, och så vidare.

All tango är inte uppgbyggd på det här sättet, men den största delen är det, även valserna.

Vi i publiken räknade och nickade när Peter sade att räkna är ryggraden i musiken och att det han presenterade var musikerns väg in i tangon, inte dansarens.

Han kallade det för att dansa med öronen. Och så kändes det.