Milongakåseri

Milonga

Det går oerhört fort. Hon har förstått att det kallas Milonga, som i fest. Paren rör sig i små exakta steg: det är på en och samma gång elegant, precist, och en liten smula fånigt. Själv är hon nybörjare, har kommit till dansen för första gången. Hon är övertygad om att aldrig kunna klara av sådana utsökta, underbara fånigheter.

Hon sitter intill pistan och känner sig litet övergiven. Väninnorna har blivit uppbjudna och platserna intill hennes är tomma. Hon pudrar sig, sjunker in i sig själv, börjar dagdrömma litet samtidigt som fötterna ofrivilligt markerar takten. Milonga… det påminner om något… ett känslomässigt läge? Någon hon kände, för länge sedan, i ett annat liv? Julafton, när hon var fem år? Ohämmade fnissattacker med bästa väninnan, när hon var femton? Första champagneberusningens första stadium, före illamåendet men näst intill yrseln?

Hon vet inte varifrån han kom eller vad han just tyckts ha sagt; men plötsligt står han där och verkar vilja något. Hon har aldrig sett honom förr. Han bjuder upp, förstår hon med en bråkdels sekunds fördröjning. Och hon som egentligen aldrig övat Milonga, de har ju knappt gått igenom det på kursen…kan hon ha missförstått, bjuder han egentligen upp någon kvinna som sitter bakom henne? Ska hon säga nej? Tankarna virvlar genom huvudet; hon tar hans framräckta hand. Tänker: ”Detta går aldrig. Aldrig. Jag får göra bort mig, och bjuda på det. Jag kan lika gärna njuta av vägen dit. Hoppas han åtminstone är snäll – hans ögon ler ju väldigt rart”.

Mannen hon aldrig sett förr tar henne fast om livet – och så bär det iväg. Inte en tanke hinner hon tänka, allt hon kan göra är att hålla sig nära honom och följa med på resan, yr, andfådd och litet blyg. Hennes hjärta bankar i takt med musiken, i takt med främlingens hjärtslag, kinderna hettar, hon märker plötsligt att hon ler. Åt musiken, åt mannen, åt sig själv: ett bredare och bredare leende, en aning fåraktigt, men hon bryr sig inte längre, bryr sig inte om att folk kan se det hämningslösa leendet, den snabba andningen, de blossande kinderna. Hon bryr sig bara om honom som hon dansar med, han som i tät omfamning drar iväg henne… på tokerier, på vansinnigheter, på fånigheter. Han fick gärna dra iväg henne till månen och tillbaka, om han ville, hon skulle gladeligen följa med.

Då slår det henne vad hon påmints om, sedan första takterna: häftig, plötslig förälskelse.

Malena Svensson

(Fingerat namn, skribenten vill vara anonym)