Mario Orlando

Mario Orlando del 3: “Jag gör allt spontant”

(Intervju av Jan Fredriksson och Marta Eek)

Marta: Hur skulle du beskriva en bra DJ?

Mario: Jag älskar mitt arbete, jag gör det med hjärtat. All musik jag spelar kommer från mitt hjärta, jag har aldrig färdiga planer. Du frågade mig för tio minuter sedan vad jag tänkte spela, och jag visste inte, jag gör allt spontant.

Marta: Vad är det då som avgör om du spelar den ena eller andra orkestern? Beror det på människorna som kommer till milongan?

Mario: Ja, människorna som är där. Jag känner allas smak, jag är en sån som småpratar med alla, inte en sån som stänger in sig i sitt DJ-bås och struntar i alla andra. Jag går ut därifrån och dansar med folk. Jag dansar mycket i början eller i slutet, jag tycker inte om när det är för mycket folk.

Marta: Vad gör du ifall någon inte tycker om den musik du valt?

Mario: Accepterar det!

Marta: I Stockholm finns det människor som tycker om att dansa till Hugo Díaz, Piazzolla, Sassone och det är orkestrar som inte alls spelas på milongorna i Buenos Aires, därför undrar jag om du tror att det skulle ändra milongans karaktär ifall man började spelade dessa orkestrar?

Mario: Dem får de lyssna till hemma. Om någon bad mig om Hugo Díaz så skulle jag sätta på den som cortina. Och om de då börjar dansa skulle jag väl låta dem röra lite grand på baken, men sen hastigt bryta och lägga på något riktigt dansbart. Piazzolla är jag förtjust i och har använt som cortina men los milongueros avskydde det.

Marta: Hur förbereder du dig? Även om du inte har ett program eller en plan som du sa tidigare, hur lyckas du med en milonga?

Mario: Åratal av erfarenhet. Jag har lyssnat så mycket.

Janne: Spelar du några moderna orkestrar?

Mario: Los Reyes del tango, Color Tango, el Arranque har jag använt, som “förrätt”. Los Reyes kan man ha som “huvudrätt”. På Sunderland skulle jag inte kunna lägga på dem, ingen skulle dansa. De föredrar D´Arienzo, de tycker inte om imitatörer. Men på Sunderland skulle jag kunna lägga på några melodier med Sassone, men inte när han imiterar Di Sarli eller Fresedo. De tycker om melodier som La última cita som Casal sjunger, Quimera av Ángel Díaz. Alltså Sassone med sin orkester och i sin stil, inte någon annans stil, och inte heller i Fantasía-stilen som kom senare.

Janne: Vad händer på Sunderland om man spelar något de inte gillar?

Mario: Det märker du med detsamma för då reser de sig och går i samlad tropp bort till organisatören och ser till att han kommer över till mig och säger: Mario, stäng av det där, så vi får behålla vårt goda rykte!

En gång hände följande: Jag höll på att avsluta min middag på Sunderland – jag satt och åt vid organisatörens bord – och hans svärmor, en fantastisk milonguera, det är en lyx att få dansa med den gamla damen, sa till mig: Mario, jag måste få be dig om en tjänst. På radio hörde jag en vacker tango av Canaro (från 1927), Chiqué, skulle du kunna sätta på den ikväll? Jag tittade på organisatören och kände att han godkände det. På milongan var det inte så mycket folk, folk hade problem med ekonomin. Jag satte på en Canaro-tanda från 1927 och genast reste sig hälften av besökarna och gick över till organisatören och klagade. Hans fru sa: Stäng genast av det där så inte alla går hem! Hur kunde du sätta på Canaro? Och jag svarade: Men det var ju din mor som bad mig! Det var samma musik som varje lördag, förutom denna tanda med Canaro.

Marta: Har du något råd till oss som befinner oss så långt från Buenos Aires?

Mario: Ibland måste man acceptera folks tycke och smak, men samtidigt försöka behålla essensen av en milonga i Buenos Aires. Man kan ha Sunderland som förebild. Där finns grunden till milongueron. På en mer generell nivå finns Niño Bien, som jag kallar “den europeiska milongan”. Niño Bien är en blandning, dit går inte bara milongueros som är mer begränsade. Ungdomarna tycker till exempel om De Angelis, för hans musikaliska arrangemang som passar till ganchos, pivoter...

Marta: Vilka orkestrar föredrar folk som är mer “öppna”?

Mario: De Angelis, Pugliese, Forever Tango, Color Tango… Milongueros börjar så sakteliga att acceptera dem, men med en viss misstänksamhet. Om man inte spelar dem är de nöjdare och gladare!

Janne: Vilka av skivorna som vi har köpt skulle du inte spela på Sunderland?

Mario: Kanske Villasboas, Enrique Rodríguez, Biagi… Jag kan spela dem, men bara någon enstaka.

Marta: Men Villasboas är ju en mycket traditionell orkester!

Mario: Ja, men den accepteras inte eftersom det är en kopia av Firpo och Canaro, alltså föredrar man Firpo och Canaro.

Janne: Hur mycket anpassar du dig till opinionen?

Mario: Just nu är Sunderland det främsta stället för milongueror, det har en exklusiv stil. Där dansar man inte Biagi, inte Enrique Rodríguez. De tycker inte om snabba tangor. De vill ha tangor med rytm, men lugna. På Sunderland finns milonguerons hjärta.

Janne: Märks det några trender i musiken bland de traditionella dansarna? Har det ändrats genom åren eller är det samma?

Mario: Grunden är alltid densamma. De orkestrar som milongueror tycker om, tycker hela världen om. Ibland kan man skilja på milongueron som främst tycker om att dansa till 30-talsmusik, med mer rytm, med traspié, orkestrar som Canaro, Lomuto, Donato, Orquesta Típica Víctor, Pedro Laurenz, D´Arienzo från 30-talet, Di Sarlis tidiga inspelningar. Den sortens milonguero baserar sig på den musikstilen.

Och sen finns det de som dansar 40-talsstil. Sunderland är ett sånt ställe där man är helt hängiven åt 40-talet! Om jag skulle sätta på Canaro eller Lomuto där skulle deras blickar säga: sluta annars slänger vi en sko på dig! När jag började på Sunderland tog det mig två månader att anpassa mig till dessa människor. Jag hade arbetat på Niño Bien, La Ideal, vilkas milongor inte är lika klart definierade. Om jag på La Ideal spelar Hugo Díaz, kommer någon att dansa. Om jag spelar den på Sunderland blir jag utslängd med utrustningen flygande efter mig!!

Marta: Är det bra att anpassa sig efter publiken?

Mario: En DJ är en mycket viktig person. Min lärare som lärde mig, är mycket enkelspårig. Han sätter på vad han tycker om, och trots att han organiserat