Café de Los Maestros

Jag var fast från första rutan, det fanns någonting i tonen som drog mig in i filmen. Och någonting i situationen – Gamla tangomusiker som inte spelat ihop på ett bra tag möts i en inspelningsstudio och skall arbeta tillsammans.

Gustavo Santaolalla arbetar med filmmusik och är även känd för elektrotangoprojektet Bajofondo. Men hans hjärta klappar också för den klassiska tangon och ur den passionen föddes ett fem år långt projekt: Cafe de los maestros. 2003 började han tillsammans med Buenos Aires-musikern Gustavo Mozzi leta upp gamla tangomusiker för att få dem att spela tillsammans. Resultatet blev en dubbel-CD, en konsert och en dokumentärfilm som han gjorde tillsammans med regissören Miguel Kohan. Arbetet har pågått i flera steg: 2004 spelade man in dubbel-CD:n, den 24:e augusti 2006 hade man konsert på Teatro Colon i Buenos Aires och 2008 var filmen klar att möta publiken samtidigt som CD:n började säljas utanför Argentina.

Santaolalla och Mozzi har alltså letat upp ett antal gamla tangomusiker som var med när det begav sig, en del tycks ha varit mer eller mindre aktiva medan andra har kallats fram ur glömskan. De har engagerat gamla orkesterledare, orkestermusiker, solister, sångare och sångerskor. Och de letade med en tanke – Att få representanter för olika tangostilar och traditioner, musiker som förvaltar arvet efter D'Arienzo, Di Sarli, Trolio och Pugliese. Bland namnen hittar vi bl.a. Ernesto Baffa, Osvaldo Berlingieri, Leopoldo Federico, Horacio Salgán, Ubaldo de Lio, Nelly Omar och Alberto Podestá.

***

På dubbel-CD:n spelar musikerna i en mängd olika grupperingar där det också ingår yngre förmågor. Vi får höra solon och duetter, kvartetter m.m. ända upp till en 18-mannaorkester i Taquito Militar. Och olika orkesterledare får sätta sin prägel på inspelningarna. Det är ett bra upplägg – det finns få 80-åringar som har egna orkestrar och ännu färre 90-åringar men nu fick dessa maestros en orkester att arbeta med.

Resultatet blev förvånansvärt bra. De här musikerna kan tango och även om de inte har uppträtt offentligt på ett tag har de knappast låtit instrumenten samla damm. Det är konsertant tango, gjord för att lyssnas på snarare än dansas till, och som sådan är den bra. Stilen är med några undantag melodisk och sångbar, även i de instrumentala numren, och återknyter framför allt till 50-talet.

Störst behållning har jag av inspelningarna i mindre format, alltså solon, kvartetter m.m. som erbjuder mest av både intimitet och fräschör. Men det finns också ett par inspelningar med stor orkester som jag inte vill vara utan, och en av dem är ganska speciell. 1943 sjöng Alberto Podestá in Percal med Miguel Calós orkester. 61 år senare sjunger han in den igen – och han gör det bra! 19-åringens intensitet har bytts mot 80-åringens eftertanke, precis som det skall vara.

Det man kan anmärka på är att skillnaderna mellan de olika stilarna kunde varit större och att det ibland låter lite trött. T.ex. är Salgáns inspelning av Lo Llamo Silbando helt OK, men nog är det mer bett och mer nerv i den han gjorde på 50-talet.

Trots det tycker jag att det här är ett bra album. Inte oumbärligt, men det innehåller några läckerbitar och jag gillar känslan av historiens vingslag. Dessutom får man med ett riktigt bra häfte med presentation av musiker, sångtexter m.m.

***

Och så filmen. Den har som sagt en speciell ton. En tom inspelningsstudio fylls med människor som har med sig minnen, förväntningar, spänning. Nostalgin ligger nära till hands, men känslan är Här och Nu. Dessa gamla musiker är verkligen en skatt och det är på den skatten filmen bygger. Vi får se scener från repetitioner och inspelningar, samtal mellan musikerna och framför allt intervjuer med dem. Intervjuerna är berättelser om den hängivna kärleken till musiken, stoltheten över det man har gjort och glädjen över vad man gör nu. Insprängt i allt detta finns gamla och nya miljöbilder från Buenos Aires och en och annan dansscen.

Speciellt föll jag för intervjuerna med sångerskorna Lágrima Ríos och Virginia Luque. Kontrasten mellan dem kunde knappast vara större. Luque går in i rollen som diva och är teatralisk i allt hon gör. Hon är också uppenbart stolt över de knep hon använder för att fånga publiken; hon har mer eller mindre definierat om sig från sångerska till estradartist och byggt upp en yrkesstolthet runt det. Och ingen kan bära en fjäderboa med större övertygelse. Ríos å sin sida verkade glatt överraskad över att någon kom ihåg henne och ville att hon skulle sjunga. Och när hon sjunger är det intimiteten som är hennes kvalitet.

En annan bild: Pianisten Osvaldo Requena som berättar om hur han lyssnar på gamla arrangemang och tecknar ned dem för att använda vid inspelningarna. Vilket slit! Vilken hängivenhet!

Det hela är mycket väl berättat. Filmmakarna har lyckats skapa lugn utan longörer och artisterna behandlas med respekt utan fjäsk.

Filmen svagaste del är det som var tänkt att vara dess dramatiska höjdpunkt: Konserten. Om man på 15 minuter vill visa vad som hände på en kanske två timmar lång konsert blir det hela lätt lite splittrat. Men det kan man förlåta – inte minst eftersom avrundningen efter konserten är riktigt skön.

Cafe de los maestros är en film om musiker, men det finns också en musikalitet i själva filmen, i dess rytm och andning, i bildval och klippning. Jag tror att en stor del av hemligheten med filmen ligger där. Och det är kanske inte så konstigt att en oscarsbelönad filmmusikmakare som Santaolalla behärskar den konsten.

Filmen tillägnas tre av de medverkande som inte längre är i livet, bl.a. Lagríma Ríos. Jag är glad att de fick göra det här. Jag är glad att jag fick höra Ríos sjunga. Och jag är glad att jag fick se filmen, för det var länge sedan en film berörde mig så. Se den om ni kan!

Filmen är klar och CD:n lanserad, men det är inte slut med det. I somras uppträdde en del av musikerna i Paris, och det verkar inte omöjligt att det kan bli fler uppträdanden.

***

CD:n ges ut internationellt av Deutsche Grammophon som också säljer musiken för nedladdning i MP3-format på sin webbplats – med häfte i PDF-format. Där finns också ett videoklipp och lite mer att läsa. Adressen är www.deutschegrammophon.com/cafedelosmaestros

Här i Europa har filmen visats i bl.a. Berlin och Paris. Jag har inte sett några uppgifter om att den skall visas i Sverige, men man kan ju alltid hoppas. Den verkar inte ha kommit ut på DVD, men man kan gissa att den kommer så småningom; det borde finnas rätt många tangoentusiaster världen över som är beredda att köpa den.

Peter Stensson