Lunfardo

NÄRVARON AV RIOPLATENSISK SLANG (LUNFARDO) I TANGO - i texterna, musiken och dansen

Lunfardo: Jargong och Argot

Slang förekommer i alla språk som jag känner till. Förmodligen finns det inget språk som saknar slang, men det låter jag vara osagt. Vi använder ord som "dojor", "kärra" och "jycke" för att "krydda" vårt språk med färgrika, pittoreska uttryck. Och även den som aldrig har använt slangord vet att dessa ord står för ”skor”, ”bil” och ”hund”. Den här formen av slang, låt oss i fortsättningen kalla den jargong (jerga på rioplatensisk spanska), inger oss alla, "infödda" svenskar lika väl som "invandrade", en känsla av tillhörighet i ett kollektiv med en gemensam språklig kod.

Men det finns också en annan form av slang, låt oss framöver kalla den argot, skurkarnas gruppspråk (kallat argot även på rioplatensisk spanska), vars syfte är både att utesluta de individer som inte tillhör en viss social gruppering och markera en tillhörighet som endast gäller för de invigda. Inte vem som helst förstår dessa ords innebörd och tillåts inte heller komma in i gruppen där detta avgränsade språkbruk gäller. För vissa kriminella grupper t.ex. är denna argot en yrkesjargong som består av facktermer, som både utesluter de icke initierade och förenar dem som "hör till" denna "vår sak".

Karakteristiskt för jargong är att den under relativt långa perioder förblir i stort sett oförändrad, samt att den vanligtvis används inom större geografiska områden. Argot, däremot, är snabbt föränderlig, starkt geografiskt begränsad och av skiftande karaktär, d.v.s. att ett ord kan betyda många olika saker, och det finns många ord för att benämna ett och samma föremål eller företeelse.

Allt detta gäller även den rioplatensiska slangen, lunfardon, i dess båda former jargong och argot, som med olika nyanser och schatteringar talas i de båda hamnstäderna – "ciudades porteñas" – på var sin sida av Rio de la Plata, Buenos Aires och Montevideo.

Tangotexter med eller utan lunfardo

Alla tangotexter, med eller utan lunfardo, kan indelas i två kategorier: den episka tangotexten som besjunger en hjälte, – ”hjälte” här i den klassiska, litterära bemärkelsen "huvudperson" –. Denna hjälte kan vara t.ex. en person, – den beundrade dansaren, den beryktade knivmannen, den eftertraktade kvinnan, den gamla modern; ett föremål, – kniven, bandoneónen, gatlyktan, den första kostymen; en plats, – Buenos Aires, det gamla kvarteret, en krog, mammas gata; eller en epok, – år 1900, ungdomstiden, de första åren i storstaden, tiden i Paris –.

Den andra kategorin omfattar texter av lyrisk, sentimental karaktär, d.v.s. en berättelse där sångaren ger uttryck för sina egna eller andras känslor, t.ex. svek, längtan, obesvarad kärlek, svartsjuka, sorg, nostalgi. Gränsen mellan dessa två kategorier är oftast tydlig. De allra flesta tangotexter hör till den ena eller den andra kategorin, men nog går det att hitta flera tangotexter där inslag av båda förekommer.

Det är emellertid intressant att konstatera att ju fler lunfardo-ord det finns i en given tangotext, desto mer visar den sig vara en episk berättelse, där hjälten som besjungs hyllas eller klandras. I motsvarande grad kan man notera att avsaknaden av lunfardo oftast är förknippad med en tangotext av lyrisk, sentimental karaktär.

En annan, mycket intressant aspekt är, att ju mer lunfardo en tangotext innehåller, desto mer låter sångaren som en porteño. Och tvärtom, tango av lyrisk, sentimental karaktär, där lunfardo förekommer i mycket begränsad utsträckning eller inte alls, uttalas inte sällan på ett sätt som både i fråga om betoning och uttal fjärmar sig från det typiska porteño-maneret och står närmare den kastilianska spanskan. I vissa extrema fall kan sångarens uttal och betoning, och t.o.m. sättet att böja verben på och användningen av pronomen, låta tillgjort för de rioplatensiska tangolyssnarna. Sångaren Juan Carlos Miranda med Lucio Demares orkester i tangon ”Telón” och ”Din…Don”, får tjäna som typiska exempel.

Det vore intressant att analysera varför och när i Argentinas historia denna strävan att distansera tangotexten från lunfardon och dess kontext uppstod, men det skulle överskrida gränserna för den här artikeln.

Lunfardo i den sjungna tangon

De flesta tangosångare, manliga som kvinnliga, har i sin repertoar åtminstone någon tango där det förekommer något slangord. I de flesta fall handlar det då inte om argot utan om vardagliga slangord och -uttryck. Det finns ett begränsat antal sångare som utmärker sig genom att det i deras tangorepertoar praktiskt taget inte förekommer någon slang alls, desto mindre argot. I de fall då de ändå har försökt sig på att sjunga någon tango med inslag av slang, har det visat sig att deras insatser inte blev särskilt uppskattade. Hector Pacheco, en av Osvaldo Fresedos främsta sångare; Roberto Maida, Canaros stora namn i mitten av 40-talet; Jorge Maciel och Alfredo Belusi med Puglieses orkester; Raúl Berón, i sitt långvariga samarbete med Lucio Demare, samt Graciela Susana, ackompanjerad av Carlos García, är några exempel på mycket framstående sångare vars stora popularitet hade sin grund i tangotexter där lunfardo inte förekom.

Å andra sidan finns det några sångare som har gjort framförandet av tangotexter med starka inslag av argot till det karakteristiska just för dem. Inte för att de endast sjunger argot, inte heller för att tangotexter med argot utgör merparten av deras repertoar, utan för att deras sätt att sjunga argot är så genuint, och därmed hör till det mest uppskattade av tangopubliken. Till denna kategori hör t.ex. Edmundo Rivero, Alberto Echagüe, Adriana Varela, Roberto Goyeneche, i viss mån Ángel Vargas, och Tita Merello (även känd som "La Rea", "Den vulgära"). Alla dessa är sångare som har upphöjt konsten att sjunga argot till fulländning. Det anmärkningsvärda med dem är att deras patos är så stort och deras röstregister så brett att det tillåter dem att, på ett alldeles utmärkt sätt, också sjunga tangotexter där lunfardo överhuvudtaget inte förkommer.

Lunfardo i den "talade tangon" ("tango dicho” eller ”tango charlado")

Den "talade tangon", där vokalisten framsäger tangotexten i stället för att sjunga den, hör nästan alltid till den tango där lunfardo är det dominerande inslaget i texten. Musiken, om den överhuvudtaget finns, tjänar endast som diskret bakgrund till det viktigaste instrumentet, människorösten. Exempel på detta är Valeria Munarriz' tolkningar av Jorge Luis Borges’ dikter "El caso de la esquina rosada", "Milonga de los dos hermanos" och "Milonga de Jacinto Chiclana"; och framför allt Edmundo Riveros mästerliga tolkningar av "Packard" och "Amasijo habitual", av De la Púa; "Desde la cana", av Yacaré och Rivero; "Amablemente", av Rivero; "Tres puntos", av Alposta och Rivero; samt "Lloró como una mujer", av Celedonio Flores och S. M. Aguilar.

Det finns även många exempel på "talad tango" där inga som helst musikinslag förekommer. Exempel: Edmundo Riveros "Batiendo el justo", av Felipe Fernandez samt Roberto Goyeneches klassiska inledning till "Como abrazado a un rencor", av Rossi och Podestá.

"Den ’talade tangon’ [...] hör nästan alltid till den tango där lunfardo är det dominerande inslaget i texten", har jag skrivit några rader här ovan. Men ingen regel utan undantag. Den mest berömda och kända av alla tangos, "La Cumparsita", med musik av uruguayaren Gerardo Matos Rodrigues och text av argentinaren Celedonio Flores, framförs som "talad tango" av den uruguayanske sångaren Julio Sosa ackompanjerad av Leopoldo Federicos orkester. Paradoxalt nog, finns inte i denna deklamerade tangotolkning ett enda slangord, så när som på ordet "pibe" = "grabb".

Musiken och dansen i tango med lunfardo

Den musik som ackompanjerar tangotexter som är starkt präglade av lunfardo lämpar sig bäst för dans i milonguero-stil. Tangotext med starka inslag av lunfardo går nämligen hand med hand med en taktfast melodi där bandoneón, piano och fiol fraserar musiken på ett sådant sätt att det aldrig tillåter sångarens röst att ta över, vilket i sin tur inbjuder till att dansa milonguero. Därmed inte sagt att milonguerostil inte passar även till den tango vars text inte innehåller lunfardo.

Där finns en del av förklaringen till fenomenet att vissa namn på orkesterledare och sångare förknippas med varandra som ett närmast oskiljbart begrepp: Juan D'Arienzo med Alberto Echagüe; Ricardo Tanturi med Alberto Castillo; Horacio Salgán med Edmundo Rivero; Anibal Troilo med Roberto Goyeneche, och – med eller utan lunfardo – Ángel D'Agostino med Ángel Vargas.

José del Bono