Ledare

Var ska man dansa tango egentligen?

Ett par nya medlemmar ställde just den frågan till mig häromdagen. Detta fick mig att tänka tillbaka på hur den här frågan har hanterats historiskt sett. Först efter det att tangon på 1920-talet blev erkänd som världsmusik i Europa och Nordamerika, accepterades den av den konservativa societeten i Rio de la Plata (Buenos Aires och Montevideo).

Även i vara dagar lever ”förortstango” och ”innerstadstango” sida vid sida. Tangon har definierats som ”en känsla som dansas”, som ”en tre minuters romans”, etcetera.

Detta betyder att tangon egentligen inte är något mode som ska ”passa in” i någon väldefinierad typ av plats eftersom det handlar om en känsla, om en upplevelse. Ingen, varken i Rio de la Plata eller någon annanstans, har lyckats ”nischa” tangon i någon särskild miljö och ännu mindre få den att abdikera från sitt folkliga ursprung.

Den riktiga ”milonguero/an”* styrs först och främst av behovet att uppleva ”tangokänslan”. Detta möjliggör en abstraktion från själva platsen, så länge den erbjuder dansmöjligheter, som till exempel lämpligt dansgolv och en musikanläggning eller levande musik.

Självklart finns det musikpreferenser och olika dansstilar. Vill man dansa 30-talstango bör man söka sig till vissa ”milongas”* som i princip erbjuder den typen av musik. Vill man dansa en modernare tango går man helt enkelt någon annanstans. Detta innebär i sig inte någon motsättning. Tangon har ett folkligt ursprung men idag accepteras den av folk i alla samhällsskikt som en underbar känsla.

Antingen känner man för tangon eller så gör man inte det. Gör man det kan man dansa i idrottshallar, skolor, servicehus, på restauranger eller fina klubbar. Vad spelar det för roll? Det är känslan som styr, tangon sitter inte i väggen. Arrangörerna bör anpassa sig till ”tangovillkoren” och inte tvärtom. Tangon har bara en Herre och den heter Tango!

”Milonguero/a” – tangodansare ”Milongas” – generiskt namn för tangoställen.