Ledare

Tangon och Vatikanen

Myten säger att deras vägar korsades för länge sedan...

När kardinal Joseph Ratzinger – numera Benedictus XVI - inledde ceremonin inför miljontals pilgrimer som hade samlats på och runt S:t Petersplatsen var också praktiskt taget hela det världspolitiska etablissemanget där samt de flesta religiösa ledarna för att plikttroget närvara la misa de cuerpo presente (1) för Johannes Paulus II. Medan andakten som varade i flera timmar pågick, satt politiska och religiösa fiender bokstavligen sida vid sida och under den stunden kunde man föreställa sig (så naiv - eller idealistisk? - som man är) en värld utan vi och de, en värld utan krig, en fredlig värld!

På något sätt fördes mina tankar till tangon som i dag är accepterad av praktiskt taget alla samhällsskikt inom olika kulturer. Under mitt liv har flera påvar tillträtt Den Heliga Stolen för att sedan lämna den på lit de parade. Om jag minns rätt var dock detta i och med Johannes Paulus II:s bortgång första gången som mitt hemland Uruguay (där Staten och den katolska kyrkan är åtskilda sedan 1904) utlyste en dags landssorg på grund av Påvens död…

Många läsare frågar sig säkert vad allt detta har med tangon att göra? Vad har religion och tango gemensamt, förutom att vi som älskar tangon ”vallfärdar” till varenda milonga för att utöva ritualen? Var finns beröringspunkten?

Jo, i början av 1900-talet ifrågasattes tangons etiska och moraliska värde av societeten i Rio de la Plata. De rika familjerna började oroa sig på riktigt för ”den fara” som tangon representerade för unga societetskillar (det var ännu mer oanständigt för tjejer att dansa pardans) som i en mer och mer ”skandalös” utsträckning började frekventera piringundines(2) för att dansa tango.

Förutom att dessa underground-ställen låg i utkanterna av huvudstäderna Buenos Aires och Montevideo (vilket skrämde societetsdamerna ännu mer!) florerade även prostitution, alkohol och excess där. I det läget var det politiskt korrekt att söka hjälp hos de lokala biskoparna för att ”demonisera” tangon och predika om dess ”fara” framför allt bland ungdomarna. Även när tangon nådde Europa och Nordamerika på 1910-talet fanns fortfarande en skepsis gentemot den och det tog cirka 15 – 20 år innan den försvann helt och hållet och ersattes av en beundran för tangon som sträcker sig fram till dessa dagar. Enligt myten blev Den Heliga Stolen en mycket positiv faktor bakom denna omvandling.

År 1920 vann tangodansaren Casimiro ”el vasco” Aín och hans dåvarande partner Jazmín världsmästerskapet i modern dans (tangon räknades då som modern dans) som ägde rum på teater Marigny i Paris, där ca 150 danspar deltog. El vasco Aín stannade i Europa fram till 1930, där han uppträdde på olika platser tillsammans med sin tyska partner Edith Peggy. Myten berättar att den argentinske diplomaten García Mansilla som ville ”rentvå” tangon från sitt dåliga rykte arrangerade en tangouppvisning i Vatikanen med el vasco Aín den 1 februari 1924 som vid tillfället dansade med ambassadens bibliotekarie, en flicka som hette Scotto i efternamn, inför Hans Helighet Pius XI och andra dignitärer. Efter uppträdandet som alltid enligt myten baserades på tangon ”Ave María” av Francisco Canaro (en mycket ”soft” tango) spelad på klaver, välsignade Pius XI Tangon…

Det är verkligen tragiskt att tangon först fick triumfera utomlands och bli välsignad av Påven (om myten stämmer) innan den accepterades av societeten i Río de la Plata. Precis som en gammal tanguero sade för inte länge sen: ”att tidigare bli kallad milonguero var synonym med att bli betraktad som lösaktig, idag är det praktiskt taget en utmärkelse!”. Casimiro Aíns personliga historia slutade inte på samma glamorösa sätt som tangons. Han blev inte ”påvligt” hyllad vid sin död utan ensamheten blev hans sista partner. Efter sin långa internationella karriär som började på 1910-talet återvände han till Buenos Aires år 1930. El vasco dansade ytterliggare några år tills han drabbades av en sjukdom som så småningom ledde till benamputation(!) Han dog fattig och bortglömd.

Hans fall skiljer sig inte mycket från så många andra som efter att ha upplevt popularitet och beröm lämnade livet genom bakdörren för att sedan få återupprättelse av Historien. Trots alla välsignelser och förhoppningar finns det fortfarande mycket som är non sancto både i tangon och i det vanliga livet…

(1) La misa de cuerpo presente = dödsmässan med likkistan på platsen.

(2) Piringundines – singularis, piringundín (rioplatensisk slang)= illegala dansställen