Kåseri från Kuba

Viva la habanera

Havanna, liksom Mellanamerika i stort, är tangons döda vinkel. Ändå är habaneran, ”dansen från Havanna”, en av huvudingredienserna i den argentinska tangon. Lite oväntat är det hos en svenska man stöter på en av de första beskrivningarna av dansen, Fredrika Bremer, hos oss mer känd för sina romaner och sin kvinnosak.

Men hennes intresse för dans var passionerat. Kuba besökte hon vintern och våren 1851, ungefär vid samma tid som habaneran La Paloma kom till och spanjoren Sebastián de Yradier samlade in kreolska sånger på ön.

I Europa var vid den här tiden kontradansen den mest omtycka sällskapsdansen, en öppen pardans som utfördes i olika intrikata figurer. I Havanna mötte Fredrika Bremer kontradansen i dess kreolska form. Instrumenten och turerna var spanska, men rytmen, en långsam punkterad tvåfjärdedelstakt, var hämtad från det afrikanska, ”en bruten, besynnerlig, men högst livfull rytmisk rörelse”.

Habaneran följde henne var hon for över Kuba. ”Var man går eller står i Matanzas hör man denna dansmusik”, skriver hon: ”Takt och rytm kommer från Afrikas barn, medan den egentliga musiken kommer från Cubas spanska kreoler.” I habaneran blandas slavarnas rytmer med kolonisatörernas instrument och dansturer: ”Man hör däri spanska seguidillas och marscher”, skriver Fredrika.

Första hälften av artonhundratalet var tiden för massimport av slavar till Kuba och Amerika. Fredrika Bremer kom närmast från Nordamerika, där de svartas dans och trummor inte var tillåtna. På Kuba däremot kunde de svarta, både slavarna och de som hade lyckats friköpa sig, utöva sina danser på söndagseftermiddagarna.

Så ofta det gick befann hon sig vid dessa danser, och här såg hon sammansmältningen från det motsatta hållet, det afrikanska. Ackompanjemanget kom från de afrikanska trummorna: ”Trummorna var urholkade trädstammar, ovantill överspända med skinn. På det spända skinnet trummade negrerna dels med pinnar, dels med händerna – tummar, handlovar – med en märkvärdig färdighet, en vild artistisk fulländning.”

Men dansen bar prägel av europeernas pardans: ”En man tog en kvinna vid handen och så började de dansa. Hon vändande sig på en fläck, med nedslagna ögon medan han omgav henne med en mängd ömma kaprioler, bland annat de mest hänförande kullerbyttor och volter, som var beundransvärda genom sin djärvhet och vighet.”

Samma kombination av afrikanskt och europeiskt beskriver hon från en sockerplantage i Limonartrakten, där dansare från olika afrikanska stammar deltog:

”Varje nation dansade något olika de andra, men alla med en väsentlig likhet i dansens huvuddrag. Denna sker alltid emellan en man och en kvinna och framställer alltid ett förhållande av kurtis och koketteri, under vilket älskaren uttrycker sina känslor. Han gör det genom att dels skaka i alla leder, i det han vänder sig kring sin sköna, så att han syns färdig att falla sönder, dels genom djärva språng och svängningar ofta omfattande sin dam med båda armarna, dock utan att vidröra henne.”

Ingenting hemma, den nya och utmanande valsen möjligen undantagen, var jämförbart: ”Denna dans under mandelträdet – hur mycket livfullare och meningfullare är den icke än de flesta av våra sällskapsdanser, valsen undantagen.” Hon fortsätter: ”Ingen är utesluten, ingen behöver klä väggarna, ingen vara likgiltig eller ha ledsamt.”

Det är ur de blandformer som Fredrika Bremer beskriver som all kubansk dans har uppkommit – och därmed i princip all den dans som vi kallar latinamerikansk. Och som sagt, ur habaneran tillsammans med en del andra element kom den argentinska tangon.

Hur är det då med tangon på Kuba idag? Den finns faktiskt, som en liten strimma, mitt ibland all salsa på ön. I Havanna, inte långt från ett högljutt salsotek mitt i stan, ligger Casa del Tango. Det ena av de två långsmala rummen är klätt från golv till tak med tangofoton, huvudsakligen föreställande Carlos Gardel.

Casa del Tango är en skapelse av en ensam samlare och entusiast vid namn Edmundo Daubar. Nu sköts det av hans son Rubén, som tillsammans med partnern Silvia ger tangolektioner och ordnar praktikor på måndagseftermiddagarna. Showkvällar har de dessutom tangouppvisningar som inslag i den annars mer regelrätt kubanska repertoaren.

Sonen till Silvia, Emmanuel Lopez Aballi, har växt upp till Havannas ende tangobesatte, behärskad av drömmen om att bli en ny Pablo Veron. Hans ögon gnistrar när han ser en potentiell partner i den besökande.

Två av oss från Svensk-argentinska tangoföreningen har redan kunnat glädja oss åt att ha haft Casa del Tango i Havanna helt till vårt förfogande. Leve den kubanska tangon!

Citaten är hämtade ur Fredrika Bremers bok: Hemmen i den nya världen del IIIA