Kåseri

Tangolycka

Vad är den högsta lyckan inom tangodansen? Den ultimata upplevelsen? För en del är det en fantastisk tangoshow, för andra när man lyckas med dom där nya häftiga figurerna man lärt sig. För mig är det en riktigt bra milongakväll. En kväll med massor av människor, gärna trångt på golvet, en bra DJ som spelar inspirerande musik och dansare som rör sig som en harmonisk helhet. En bra danskväll är för mig i hög grad en kollektiv upplevelse. Man går dit för att träffa människor, umgås och dansa med andra.

En sådan kväll behöver man inse att man i hög grad dansar med alla andra par på golvet, inte enbart med sin partner. Om man tittar ut över golvet på en bra milonga ser man att paren rör sig i någon sorts gemensam rörelse runt golvet, som en stor orkester som rör sig till en dirigent, men där dansparen spelar sina egna stämmor. Man dansar alltså i första hand med musiken, sin partner och alla andra dansare, i andra hand genom sina figurer och steg även om man någon enstaka gång kanske får tillfälle att blixtra till med någon figur.

När det är trångt på golvet går det sällan att tänka mer än ett eller två steg framåt och man måste i varje läge vara beredd att byta riktning, mitt i ett steg. Med bra dansare på golvet går det att dansa en hel kväll utan en krock och utan att man behöver känna sig orolig. För detta krävs att en del teknik finns i ryggraden och att man har riktigt bra kontakt med partnern.

Att man har en repertoar av enkla små steg som man kan dansa på stället, att man kan vända mitt i ett steg. Att den som för aldrig gör det i en riktning där han/hon inte ser om utrymmet är fritt. För den som för innebär det oftast att höger och giros medurs är farligt område.

Man gör figurer mellan sig och partnern, på sitt eget utrymme, och man håller hela tiden fötterna på golvet. Man hittar samklang med de andra på golvet, en gemensam resonans. Man lyssnar intensivt på musiken. Man lyssnar intensivt på den man dansar med. Man gör hela tiden små vändningar och giros för att se hur paren runt omkring rör sig och för att förutse deras rörelser och inte gå i utrymmen där man vet att dom inte ser en.

Traditionella salóndansare kontrollerar ofta sitt utrymme genom många pauser, långsamma steg omväxlande med små snabba förflyttningar. Till mer rytmisk musik uppnår andra samma effekt med korta rytmiska avbrutna steg på stället, med ständiga små steg. De är kreativa i sin musiktolkning och markerar utrymmet för dem som dansar runt omkring.

När jag hittar en tvåvägskommunikation med min partner och känner att hon känner sig trygg, att hon njuter av stunden, musiken och mig. Då. Då infinner sig för mig ibland just denna lycka av att dansa i samklang med partnern, musik, andra på golvet och mina egna möjligheter. Den stora tangolyckan!