Minnesbilder 1996-2000

kring Svensk-Argentinska Tangoföreningen – Eva Åkerlund

1996

Skräddare Bosse Malmgren, föreningens grundare och ordförande de första åtta åren lämnade sin post januari 1996. Styrelsen förnyades och inledde förändringar som gjorde att vår förening lade allt större vikt vid utvecklingen av vår dans. Ny ordförande blev Gerd Lagergren i något som för mig närmast kändes som en interimsregering ett år framåt.

Föreningens styrelse var nu: Gerd, Bernt, Annika, Berit Åkerlind, Carlos Ortuño Arenas, Paco, Karin Wallin, Dag Hallencreutz och Harriet Tilling. Endast de två sistnämnda tillhörde det gamla gardet. Förändringarna tog tid på sig att märkas. Matlagningen byttes ut mot enklare kaffe och mackor, fortfarande varannan söndag, 17-20, om inte någon besökare inledde kl. 16 med att visa oss några danssteg att träna på.

Kurs anordnades med Gunnar Lilja, i första hand ballroom-lärare. Vi fick en stegsekvens att först öva en och en. Det kändes stelt. Inget sades om den kontakt och teknik som krävs för att föra och följa. Jag hittade parallellt med detta en kurs till, av ännu en tangoaktör, Oscar Berois, som på tisdagarna denna vår höll till på salsastället Restaurang Odenplan. Jag tänkte att ju fler versioner jag får mig till livs, desto större chans har jag skaffa mig en egen uppfattning.

Jag upplevde att dansmöjligheterna ökade ute på stan 1996. Dansare från olika läger – salsa, swing, folkdans – nosade på tango. Vi kände snart igen varandra. Daniel Ponce de Leon verkade föredra salsa, Per Hall swing. Vi var dansare intresserade av all sorts musik och stötte på varann då och då, inte minst på Pelé, som nu höll tango regelbundet varje lördag och blev ett hem för en växande skara tangostammisar, som Paco, Karin Wallin och Miguel Carbia.

Svensk-Argentinska genomförde denna sommar sin första satsning på utomhustango. Jag var fullt upptagen med att byta bostad och höll alldeles på att missa att det inte var dansuppehåll som tidigare år. Det dansades på ett litet trädäck på Medborgarplatsen vid Melanders Fisk samt på Stora Skuggans dansbana.

När konserter arrangerats på stan blev det naturligt att vallfärda till Pelé efteråt för att råda bot på abstinensbesvären. Då Pumpan endast kunde bokas varannan söndag, letade Carlos Ortuno Arenas alternativ och hittade det genom ännu enelev till Prada, Helle Öhman, även styrelseledamot i Bagarmossens Folkets hus, vars stora vackra hörsal med ljuvligt trägolv redan hade en lång tradition att hysa mångkulturella dansfester med allt från balkandanser till salsa. Alltså infördes nu även tango varannan söndag, de veckor inget anordnades på Pumpan.

Hela hösten 1996 inledde Carlos och Helle med introduktion för nybörjare, varpå följde två timmar fri dans. Ett lyft för tangon. Dansare vallfärdade ut till Bagarmossen. Även om Svensk-Argentinska inte höll i arrangemanget, så ledde det till fler tangointresserade som även kom till Pumpan när inget fanns i Bagarmossen. Medlemsantalet ökade.

Fortfarande var internet inte allmänt. Annika Ankert samlade dock alla tangoevenemangen i ett kalendarium på webben, som hon i utskriven form delade ut till medlemmar och andra med förhoppningen att sprida dansen och få arrangörer att anpassa sig efter varandra så vi slapp välja när dansmöjligheterna ännu inte var fler än de var. Fortfarande var alla mer intresserade av att ta del av allt som fanns, än att konkurrera ut någon.

1997

Bernt Jansson tog över ordförandeskapet. Svensk-Argentinska fann en ny lokal nära Pumpan, Vintertullen. Där inleddes föreningens långa tradition av tangoträning, practica, varje onsdag kl. 18-21. Trägolv saknades men salen var stor och billig. 30 kr timmen. För att täcka kostnaden skulle det inte krävas mer än att nio personer var intresserade av att komma dit och lägga en tia var. Paco eller Carlos var alltid där och skötte insamlingen. Många medlemmar gladde sig över denna möjlighet. Annons i DN:s bilaga På stan om gratis nybörjarintroduktion ledde till många nyfikna och en ny våg medlemmar. Jag minns bland annat Jan Fredriksson, Ruben Ciano, Raul Chagallo, Charlotte Rivero, Inger Örtenblad, Lilian Strömberg, Dag Laxhammar, alla med tiden aktiva tangoarbetare. Liksom den alltid lika intensivt dansande Miguel Carbia. 1997 blev också ett intensivt tangoår, med många nya medlemmar, som jag ser det av fyra skäl: Ett: Vintertullen: en stor övningssal full av dansintresserade människor, med introduktion för nybörjare. Ännu var könsfördelningen relativt jämn. Alla dansade med alla i en jämn ström av partnerbyten. Jag upplevde att entusiasmen fick allt att fungerade av sig självt. Två: Att föreningen på sommaren arrangerade utetango i Tantolunden, Tanto Tango! Även där med nybörjarintroduktion, vilket uppmärksammade av många nya människor. Tre: Att Bagarmossen fortsatte sin satsning. Fyra: Att Cristina Ramirez och Tommy Persson från Cambalache, höll kurser på Pelé nästan varje helg. Detta skapade ett enormt sug.

Cristina lärde oss att känna oss vackra och stolta som kungligheter. Räta på ryggen. Dansen inom föreningen hade en egenhet, som jag tror kom från Oscar Prada. Vi lutade pannan mot varandra. Inte bröstkorgen, utan pannan. Tango är för mig meditativ o intuitiva kontakten i förande och följande. Fast ram och pannkontakt gav en del av detta. Men tyvärr hjälpte det inte upp hållningen. Nacken kröks, vilket stör balansaxeln.

Det kan också ha kommit från den inom föreningen spridda instruktionsvideon med Gloria och Eduardo Arquimbau. Där såg vi även ochos utförda så att den fria foten svänger upp från golvet vid varje pivot, långt ifrån dagens kontrollerade benföring.

Det nya tangosuget ledde till ett begynnande tjejöverskott. Cristina satte då av en hel helg enbart för tjejer. Huvudsakligen övades följarteknik, men även att föra varandra, vilket gav nya insikter om hur svårt det är om kontakten och närvaron inte är 100 %. Charlotte Rivero var med på kursen. Men när vi övade att föra varandra ett par gånger på Pumpan, blev vissa manliga dansare störda av att se oss. Varför? Idag är det betydligt vanligare. Och Charlotte fick helt klart blodad tand.

1997 var också året då jag själv började som instruktör. Först fick jag assistera Carlos Ortuño Arenas vid introduktioner i Bagarmossen då Helle Öhman inte hade tid. Det finns inget man lär sig så mycket av, som att hjälpa andra. Det var oerhört inspirerande. Än mer så när jag assisterade honom genom tre olika nybörjarkurser, på fem till sju veckor vardera. En av kurserna, arrangerat för ett vårdfackförbund, drog enbart kvinnor. Jag ägnade huvuddelen av kurstiden åt att föra damer, och naturligtvis lärde sig även hela gruppen att både föra och följa. Enkönade grupper tycks inte ha något problem med detta, bara det är lika för alla.

Utetango i Tantolunden denna sommar var ett snilledrag. Jag missade inte en enda. Även där assisterade jag vid nybörjarintroduktioner. Vilket inte var lätt, med tanke på hur populärt det var och fullproppat med nyfikna människor.

1998

Tangon flyter vidare. Föreningen fyller 10 år och börjar ge ut Tango notiser, föreningens första tidning, i blygsamt format – ett par dubbelvikta A4. Framsidan pryds av föreningens nya logga, framröstad bland medlemmarnas egna förslag. Men samtidigt höjs röster för att korta namnet. Återigen utlyses en tävling. Vintertullen fortsätter som vanligt. Alltfler nya medlemmar. Jag minns i synnerhet Marta Eek och Graciela Soria. 1998 är också året då många swingdansare tar klivet fullt ut över till tango. Vilket ytterligare ökar medlemsantalet.

Glädjen över den växande tangoföreningen började luckras upp av frustration. Många nya medlemmar med bristande kunskaper skapar oro på golvet. Dansen ska flyta i jämn promenad i dansriktningar. Funderingar kring vem gör rätt och vem gör fel. Många börjar gå alla kurser med utländska lärare som kom till stan. Andra hävdar att kursernas stegsekvenser förstör den naturliga dansen. Får man utföra figurer eller är det balett? Hur tätt ihop ska man dansa? Borde man inte hålla fotsulorna vid golvet och avstå från ganchos?

Bernt och Annika vill att danskunskaperna styrs upp. Alla erfarna medlemmar som håller nybörjarinstruktioner får bilda en instruktörsgrupp och fundera på om vi regelbundet kan hålla interna kurser. Medlemmarna ska inte behöva gå till dyra utländska lärare om vi lika bra kan undervisa varandra. Interna kurser skall hållas av lärarpar, så eleverna får förebilder för såväl föraren som följaren.

Några vill att vi ordnar fester i lokal med mindre dansgolv för dansare som passerat nybörjarstadiet och inte längre utför figurer som stör dansflödet. Önskan är att få fram den rätta milongakänslan från Buenos Aires. Trångt och behärskat. En festgrupp bildas, fester med namnet La Milonga arrangeras en gång i månaden på Kristinehovs malmgård.

Allhelgona 1998 – strax innan vi firade vårt 10-årsjubileum – tillkom ännu en nyhet i föreningens historia – det första professionella lärarbesöket: Alejandro Aquino från Italien, en mycket uppskattad lärare med stor teknisk och pedagogisk förmåga. Han kom utan partner. Av någon anledning använde man mig som sparringpartner (möjligen för att jag gick samtliga lektioner men med olika partners). En oväntad förmån som blev avgörande för min egen tekniska utveckling – om än kanske orättvis i andras ögon. Han återkom till våren, med en uppföljningshelg, vilket var en pedagogisk lyckträff. Föreningen kom dock överens om att fortsättningsvis borde kurser alltid genomföras av ett lärarpar, trots den ökade kostnaden. Och så har också skett nästan utan undantag.

Inom instruktörsgruppen turades alla om att ta hand om nybörjarintroduktioner, i varierande parbildningar, allt efter tid och möjlighet. Regelrätta kurser krävde mer omsorg och planering. Bernt och Annika med lång erfarenhet ledde den utvecklingen. Men även föreningens nyaste lysande stjärna, Jan Fredriksson, hakade på med sina idéer om att intensifiera undervisningen, så kunskapen hann fastna i kroppen. Jag hade förmånen att få undervisa tre intensivkurser med honom efter detta schema: Nybörjare, Fortsättare 1 och 2. Janne hade vilja och drivkraft så det räckte och blev över, vilket ledde till att han redan 1999 valdes till föreningens ordförande och förblev så med bravur fyra år framåt.

1999

När det blev känt att jag är ekonom blev jag ombedd att ställa upp som kassör och invaldes 1999 i styrelsen. Föreningen hade växt till 300 medlemmar och tog in utländska lärarbesök vilket innebar skatter av olika slag. Bokföringen behövde styras upp efter professionella regler. Charlotte Rivero valdes till sekreterare. Bernt och Raul satt kvar. Nya suppleanter blev Alicia Hernaez, Inger Örtenblad och Ernesto Garzon.

Jannes plan för att styra upp arbetet och göra medlemmarna delaktiga var att inrätta arbetsgrupper med delegerat ansvar. En utmärkt metod. Jag fick ansvaret för Videoteket där föreningens samling av kursband och tangofilmer förnyades, katalogiserades och kopierades i flera exemplar för utlåning. Övriga grupper handhade onsdagspractican, La Milonga på fredagar, Pumpasöndagar, Tango Notisers layout utvecklades, Interna kurser, Utländska lärarbesök, Omarbetning av föreningens stadgar, Medlemsregister. Mycket arbete krävs för en så stor förening som vår. De flesta av dessa grupper finns kvar än idag.

För mig personligen flyter minnena av året 1999 ihop i en mängd arbete. Bokföring varje kväll. Styrelsemöten. Videoutlåning. Nybörjarintro. Det blev tid över bara för någon enstaka kurs, det som alltid hade varit den roligaste uppgiften. Janne var en enormt driven ordförande. Men hur än man försöker effektivisera, så är beslutsfattande ett tidskrävande arbete.

Vi hade dessutom lokalproblem att tampas med. Vintertullen var inte längre till uthyrning. Vart skulle vi ta vägen? Allt blev dyrare. Inget var idealiskt. Vi prövade flera lokaler, många små, med störande pelare, en del varma och fönsterlösa. Vi började fantisera om en egen lokal, ett ställe där vi kunde samla alla föreningens tillhörigheter, en hemmaplan som alltid skulle vara öppen för alla våra behov. Men ju mer vi växte, ju större lokal behövs, desto dyrare blir det … och så var vi tillbaka på ruta ett.

Hyreslokaler var och förblev dyrare. Inträdespriset för practica måste höjas. Det visade sig inte vara ett problem. Suget efter tango var viktigare.

2000

Det här året klev jag av uppdraget som kassör. Jag kunde inte längre tänka mig att ägna alla mina kvällar åt bokföring, precis det jag gör varje dag på mitt ordinarie arbete. Jag ville tillbaka till dansen. Jag stannade dock kvar som rådgivande suppleant för tillträdande kassör, Micke Falk, inte minst i arbetet att datorisera föreningens bokföring, något absolut oundgängligt i takt med det ökande medlemsantalet.

Olyckligtvis var det folkligt tillgängliga Tantolunden stängt detta år pga byggnadsarbeten. Alltså sökte föreningen nya alternativ och tog sig för första gången till Djurgården, detta år med ett antal sommartangokvällar på Hasselbackens terrass. Oerhört positivt för medlemstillväxten detta år var den centralt belägna lokalen på Medborgarplatsen. Lika stor som Vintertullen, men med trägolv! Ett måste numera sedan omtanken om våra fötter och knän höjer kraven.

Apropå datorer så var det 2000 som Janne Fredrikssons egenhändigt skapade tangowebbsida, www.tangonorte.com, ett efterlängtat tillgängliggörande av all tangoinformation, övergick till att bli föreningens egen. Kanske blev det en bidragande orsak till att man äntligen bestämde sig för vilket smeknamn föreningen skulle få: Tango Norte. Lätt att uttala internationellt så väl som för oss svenskar.

Däremot stoppade Årsmötet ett slutgiltigt namnbyte. Vi behöll vårt långa namn som trots allt beskriver precis vad vi är, en Svensk-Argentinsk Tangoförening. Även om det olyckligtvis utesluter Uruguay på andra sidan Rio de la Plata.

När jag väl släppt kassörsarbetet kunde jag ägna mig åt det jag alltid känts mest utvecklande – våra interna kurser. Inget är så tacksam som att få möta nya tangoentusiaster! Jag kom även att leda instruktörsgruppen med schemaläggning av våra interna kurser under några år.

Jag hade redan 1999 övergått till att undervisa huvudsakligen med min dansvän sedan länge, och nu även livspartner, Per Hall. Åratal av funderingar kring tangons beståndsdelar gjorde att jag kände mig mogen att börja uttrycka det på mitt eget sätt. Och skulle säkert ha hållit på med detta än idag, om inte min hälsa satt käpp i hjulet mars 2003. Så om ni inte ser till mig idag, eller kanske aldrig ens hört talas om mig, så beror det inte på att jag tröttnat på tango. Långt ifrån!

Per Hall har nog de flesta hört talas om. Han har haft hand om Tango Nortes webb-sida sedan 2005. Och det arbetet kan helt klart liknas vid kassörsarbete. Det tar aldrig slut! Jag har dock inte gett upp hoppet om att få ordning på hälsan och lyckas dra Per från datorn, så vi ska nog ses på pistan så småningom igen!

Eva Åkerlund