Hur vi började

- en tillbakablick av Birgitta Holm

- Det finns så många berättelser när man söker bakåt i föreningens historia att man skulle vilja ha dem nedtecknade allihop. Kanske blir det en gång så. Här har jag bara efter bästa förmåga ställt samman de uppgifter jag har fått och försöker ge en yttre kontur av föreningens första tjugo år.

I begynnelsen var Oscar I. Och så Bo Skräddare. Var man än börjar nysta så hamnar man hos Oscar Prada Domecq, en argentinare från Patagonien som lärde sig dansa tango i sexårsåldern av sin mamma. Som så många andra kom han till Sverige i mitten av sjuttiotalet i samband med militärkuppen. Oscar Prada blev en av de första att visa upp och lära ut dansen i Stockholm. Redan 1983 gav han kurser, vilket med europeiska mått mätt är tidigt. Men kontaktytorna var många, det framgår när man pratar med gamla medlemmar. Harriet Tilling och Berit Åkerlind, båda danskunniga och nyfikna, hörde honom föreläsa på Kulturhuset och efteråt la han ut ett papper att skriva på om man var intresserad av argentinsk tango. Harriet hamnade på kurs i Hjorthagen och Berit säger: – Jag skrev på papperet och så blev jag tangoberoende. Andra kom i kontakt med Prada genom föreningsliv och solidaritetsarbete. Karin Lidén, som ett tag var hans partner på kurser i Studiefrämjandets regi, bjöds upp av honom på Stora Skuggan. Osv.

Men Svensk-argentinskt blev det först när Bo Skräddares väg korsade Pradas. Det skedde på Hornsgatan. Bosse Malmgren från norra Ångermanland, känd kostymdesignare och skräddare, träffade på Oscar Prada hos Gunnar Lilja på Stockholms dansförbund. Bosse och några till började hos Prada som nu hölls på Birkagården. På hemväg därifrån föddes idéen om en ideell förening efter ett uppslag av Oscar Prada. SVENSK-ARGENTINSKA TANGOFÖRENINGEN bildades den 29 oktober 1988. En interimsstyrelse tillsattes och ett medlemsupprop gick ut. Första medlemsmötet ägde rum den 2 december på Maria Prästgårdsgata. Första årsmötet var den 4 februari, en månad som alltsedan dess är årsmötesmånad. Stadgarna skrevs av Bosse, som också blev den förste och långvarigaste ordföraren. Sekreterare var till att börja med Staffan Heldt senare Gitte Sturk-Malmgren, andra styrelsemedlemmar var Dag och Ingegerd Hallencreutz samt Kerstin Tyllström. I stadgarna ingick – och ingår fortfarande – att närma Sverige och Latinamerika till varandra. I syftesbeskrivningen står bland annat: "Att öka förståelsen mellan olika kulturer och främja sammanhållning och solidaritet genom att delta i varandras kulturella yttringar." Socialt umgänge, dans och kulturellt utbyte hade lika stor plats. Finsk och europeisk tango var inte uteslutna. Den första tiden träffades man hemma hos varandra, och enligt Bosse var det den förnämliga utrustningen hos läkaren Lars Göran Eldhagen som gjorde att man kunde se Gloria och Eduardo Arquimbaus klassiska instruktionsvideo på halvfart. (Ni kan se paret på YouTube i en fantastisk uppvisning från Sunderland 15 december 2007!). Utskicken är personliga och informella. Redan i början av år 1 skickade Bosse ut en rundfråga till olika dansskolor för att höra om de undervisade i argentinsk tango. "Kära Sylvi's Dansstudio", börjar ett brev som fortsätter med att förklara att man "lovat fixa ett register över vilka dansskolor som har kurser i TANGO". Sylvi svarar nederst i brevet att de inte har några sådana kurser. Hos El Tábano på Bondegatan gavs kurser på onsdagskvällar före det ordinarie programmet. Och mycket snart kom PUMPAN, den legendariska lokalen på Färgargårdstorget på Södermalm. Verksamheten stagades upp, varannan söndag var det träff med mat, dans och samvaro, allt till självkostnadspris. Matlaget kom med hinkar med sallad, choriza, vin. Det dansades, åts och dansades igen till medhavd kassettbandspelare med usel ljudkvalitet.

Och dansen ja. Här är faktiskt utsagorna rätt enstämmiga. Man dansade inte särskilt bra i Stockholm. Till stor del var man självlärda och förde vidare det man plockat upp. Alla dansade med alla, och de erfarnare tog hand om de nyanlända. Prada kom och gav undervisning emellanåt, även han alltid generös med att bjuda upp och full av social omsorg. Dansstilarna är svåra att återskapa , men ett program från nyåret 1990 på Z-teve går att få tag på där föreningen ihop med Uppsala bidrog med ett fantasifullt inslag om argentinsk tango. Dag Hallencreutz beskriver Bo Skräddare som en individualist som även dansade i hög grad på sitt eget sätt. Bo Skräddare å sin sida beskriver Oscar Prada som en mästare i att föra en nybörjardam över golvet. – Han trutade med munnen på ett karakteristiskt sätt och styrde damen med fötterna dit han ville. Otaliga berättelser och myter om Pradas stil finns. Traditionell tango kallade han den och den består i första hand av promenad, caminata: 1, 2, 3-4 och så samlar man på 4. I den mån åtta-steg, eller salida, försökte vinna inträde var det enligt utsagorna strängt förbjudet. José från Portugal berättar om en kväll på El Tábano när Prada råkade höra att någon tipsade någon om ett ställe där man lärde ut salida. Genast bröt Prada in med ett veto. Möjligen var det enligt Karin Lidén helt enkelt bakåtsteget som han varnade för och som ju har sina risker i dansflödet. Figurer hade sin plats i Pradas dans men var underordnade. Enligt Karin Lidén ansåg han att de kunde komma in när musiken inbjöd till det och gärna få uppstå spontant. Salidan fick dock snart sin revansch, och det med besked. Under en period var det salidan och bara salidan som lärdes ut i Stockholm. – Behärskade man inte salidan så kunde man inte gå vidare, säger Riitta Mitts, som räknade ut att hon gjort över 70 timmar salida innan hon slutade att bry sig om den. I Uppsala fanns Beatriz Miceli och Susana och Martín Ezpeleta som hade tangon med sig från Argentina och kom och delade med sig på Pumpan. Snart kom också Tommy och Cristina. I samarbete med Uppsala bjöd föreningen in det första professionella lärarparet, Claudia Codega och Esteban Moreno från Buenos Aires, ett par som har varit i Sverige många gånger sedan dess. Esteban lär inte ha dolt att han var ganska förskräckt över dansnivån i Stockholm. Men bredden fanns. I ett utskick jublas över El Tábano, källarlokalen där allt göts samman. El Tábano drevs av María Lustron med teaterbakgrund från Argentina och var ett "café-concert" som rymde teater, musik, dans, poesi och kulturmöten. Ofta gick någon ur publiken upp och sjöng eller spelade och Bosse Malmgren berättar om ett magiskt ögonblick då en vitskäggig man började sjunga a capella tills musikerna hittade rätt och kunde stämma in. Ett annat magiskt ögonblick var när husets gitarrist Eduardo började spela lite svagt på Taubes Samborombón. Snart sjöng hela lokalen, en allsång med den svenskaste av hyllningar till argentinsk tango som dans och livsform.

En kursändring kan man tala om kring 1993. Det var då Annika Ankert och Bernt Jansson kom in i föreningen. Pumpans "varannan söndag" kompletterades med introduktion och practica på Vintertullens servicehem på Katarina Bangata ett stenkast därifrån. Musikurvalet utökades, anläggningarna rustades upp, dansen kom i fokus. Och SOMMARTANGO kom till. Dittills hade föreningen haft sommaruppehåll, tangon stod stilla i Stockholm på sommaren. Bernt och Annika började jaga platser. Vasaparken, Melanders fiskrestaurang vid Medborgarplatsen, Tantolunden. Hasselbacken var en dröm, en av tangons ursprungsplatser i Stockholm i början av förra seklet. Och Stora Skuggan, världens vackraste läge för en dansbana, blev en tradition som fortfarande lever.

En riksomfattande tangokalender, Calendario de tango (ett slags föregångare till Tangoportalen!), ställdes samman av Annika. 1995 var det tangofestival och utbudet är svindlande. Fester hos Argentinska Tangoakademin med nattlig dans och Oscar Prada på bandoneon, kurser för Prada och Patricia Vaillant, fem sångaftnar med bland andra både Anna-Lena Brundin och AnnSofi Nilsson som uppträdande, två gästande orkestrar av världsklass, Color Tango från Buenos Aires och trion Hugo Diaz från Montevideo med Stockholmsbaserade Oscar Berois som sångare. Paraplyorganisationen TangoForum (senare TangoArenan) fyllde hela Folkets hus i Upplands-Väsby med tangodagar under 1990-talet med workshops, seminarier, dansuppvisningar, milongor. Under kulturhuvudstadsåret 1998 samlades Rinkebys Tango Club, Uppsalas Canyengue, Svensk-argentinska tangoföreningen m.fl. till Stockholm Tangofestival 1998 i ett projekt lett av Oscar Berois. Den första perioden på Pumpan var det ett tjugotal personer som samlades. En grillfest ordnades utanför lokalen med dukade bord. I mitten av nittiotalet kom färgstarka och krävande dansare som Juan Francisco "Paco" Arques och Miguel Angel Carbia. Medlemsantalet växte i takt med danskunnandet. Den stora explosionen kom 1997-2002, då medlemsantalet i det närmaste tiodubblades och kom upp i 1000. Stockholm snitslades med tangolokaler. Wennergren Center i norr, Södergården på Götgatan i söder, Medborgarhuset i Ropsten i öster. Vid Hornstull i sydväst fanns flera ställen, bland annat en grekisk restaurang (här börjar jag få egna minnen). Andra lokaler för introduktioner, practicor och milongor var Rådmansgatan, Tantolunden, Medborgarhuset vid Medborgarplatsen, Brygghuset på Nortullsgatan, Kristinehovs Malmgård. Utöver föreningen fanns (och finns) i Stockholm sedan länge restaurang Pelé, Sirpa Dangiolas skapelse vid Tegnérlunden, där Oscar Prada, Tommy och Cristina, Bernt och Annika m.fl. har undervisat och inte så få har tagit sina första tangosteg. Oscar II, Oscar Berois från Uruguay, började som tangosångare men utvecklade en egen rik tangoverksamhet på olika håll i Stockholm, inte minst de ännu återkommande milongorna i den vackra salen i Adolf Fredriks skola. Och i repris från 1998 kommer i maj-juni Stockholm Tangofestival 2008! Uppvisningar på gator och torg förekom tidigt: universitetet i Frescati, argentinska ambassaden, köpcentrum i Täby, dansgolv i Kungsträdgården, tält på Medborgarplatsen. På en musikfestival i Ludvika vann en liten grupp med bland andra vår Jorge Tamler andra pris i en danstävling. Redan från starten kom täta skrivelser med rapporter, glimtar och notiser av Bosse Malmgren som skickades ut tillsammans med Folklore Centers informationsblad. En regelrätt tangotidskrift fanns dock bara i Cambalaches TangoNuevo i Uppsala. TangoNotiser startades av Annika och Bernt 1997 och namnet var inspirerat av det argentinska teveprogrammet TangoNoticias. Som bekant finns ingen milonguerodans utan cortadas och ingen föreningsverk-samhet utan avbrutna förbindelser. Ett första brott inträffade när Prada kom tillbaka från en resa och fann att föreningen redan var bildad. Han kände sig förbigången men kontakten med föreningen bröts aldrig. Bosse Malmgren satt som ordförande från starten till 1997, då nya konflikter seglade upp och Bosse avgick. Klubban gick vidare till Gerd Lagergren och Bosse till Tangons Vänner, en förening som har sin brännpunkt i den argentinska tangosångerskan Susana Rinaldi. Efter Gerd tog Bernt Jansson över 1998. Men nya konflikter dök upp och nya missförstånd. Bernt och Annika hade ju redan länge verkat även utanför föreningen och 1999 trädde Jan Fredriksson till som ordförande. Efter fyra år efterträddes han av Tor-Björn Willberg under 2003, varefter Graciela Soria tog över ordförandeskapet 2004. Och nu i år, till tjugoårsjubileet, kan vi hälsa en ny ordförande, Ruben Ciano. Sedan tioårsjubileet firades i Bagarmossen 1998 har medlemsantalet bara fortsatt att växa och aktiviteterna inom föreningen är överväldigande. Måndag, onsdag, söndag practicor, vid lägliga tillfällen lördagsmilongor, återkommande gästlärare, fem internationella nyårsfestivaler. Sommartango har intagit Stockholm inklusive Skansen och Gröna Lund. De flesta aktiva har sett till att få möta tangon på dess egen mark i Buenos Aires, kunnandet och erfarenheterna hopas. Vad finns det då att önska? En pionjärtids stämningar går ju aldrig att återuppväcka. Men när man som jag nu talar med många som var med är det något som särskilt träder fram. Generositeten och ömsesidigheten. Kan vi återskapa något av det? Motverka risken för hierarkier, klassindelningar, osäkerhet och misstroende. Det andra som träder fram är helheten, enheten av dans, musik, samtal, kunskap och kulturutbyte. Kan vi återvinna det? Ta hand om goda initiativ som till exempel orkestern Amatango som levde bara alltför kort tid för några år sedan. Och ha ett aktivt idéutbyte inte bara via Internet, som i sig är ett värdefullt forum. Utan också i levande samvaro, i något av Bo Skräddares skapande och frimodiga anda och en Oscar I:s bredd och villiga famn.

Birgitta Holm

En tryckt källa till tangon i Stockholm fram till 1998 är Raúl Chagallo, Tango. Här och nu/Aquí y ahora, Stockholm 1998. I övrigt bygger framställningen på samtal med Bosse Malmgren, Annika Ankert, Bernt Jansson, Eva Åkerlund, Dag Hallencreutz, Harriet Tilling, Riitta Mitts, Carlos Arena, Karin Lidén, Andrés Kuajara, Gustav Hansson, Dag Laxhammar, Jorge Tamler, Raúl Chagallo, Dessutom har jag haft mejlkontakt med Berit Åkerlind och Jan Fredriksson. Se även Bo Skräddares sajt www.folkdrakt.se

Några ögonblicksbilder

– Bernt och jag var nykära sommaren 1993 och då drabbades vi dessutom av tangon. Det blev ett hett möte. Vi tog alla chanser att dansa och fick vi inte dansa så ville vi se andra som dansade, sjöng, spelade, ja bara det var tango. Det var därför som jag började samla alla arrangemang som jag kom över i små blad, Calendario de tango, jag ville dela med mig av detta underbara som hade hänt. Bladen bar jag alltid med mig i väskan. Överallt lämnade jag kvar några blad. Varje vecka skickade jag in till tidningarnas sidor om vad som händer i veckan. Samma text ”ta chansen kom och pröva på argentinsk tango”. På hösten 1994 åkte vi med Oscar och Patricia till Argentina och Chile och dansade tango men det som satte minst lika djupa spår var mötet med så många oerhört generösa människor. Dessa möten även här hemma i Sverige är bland det roligaste att komma ihåg.

Annika Ankert

– Musikurvalet var inte stort, det fanns några kassetter med tangomusik som man fått från någon i Uppsala. Det var nog inte så många som hade någon egen tangomusik, utbudet av dansbar tango på CD i butikerna var nästan obefintligt. En mindre bärbar kassettspelare bidrog med det klena ljudet. Den video som använts för undervisning bidrog till att dansen såg mer ut som en övning på steg och turer och det var få som lyckades ta sig runt golvet i dansriktningen under en låt. Tandas och cortinas var naturligtvis okända begrepp. Vals cruzado och milonga spelades sällan. Tekniken var inte så utvecklad, jag kom ihåg hur någon lärde ut att styra med fingrarna på kvinnans rygg som en bandoneon. En markering med knät mot kvinnans knä bestämde vilken fot vi skulle börja gå med.

Bernt Jansson