Gauchos, compadres och compadritos

- så formades en arketyp

El gaucho
Antalet gauchos decimerades successivt, huvudsakligen på grund av a) befrielsekriget b) de väpnade striderna mellan olika caudillos (ledare för olika politiska fraktioner) c) tvångsrekrytering under det s.k. trippelallianskriget (Argentina, Uruguay, Brasilien i militär allians i kriget mot Paraguay) och d) i kampen mot indianerna för att erövra Patagonien. Till sist försvinner gauchon som socialt fenomen, när jord- och ranchägare (estancieros) inhägnar sina jordegendomar och därmed omöjliggör för individerna att röra sig fritt på landsbygden. Den forne gauchon förvandlas successivt till lantarbetare på någon lantegendom, som boskapsdrivare. Några av dem föredrar att lämna inlandet och flyttar till utkanten av den stora huvudstaden, där de förblir fria, oberoende individer.

El compadre
I mötet med huvudstaden, som aldrig tar emot dem helt och fullt, tar de på sig rollen som compadre, en utstött individualist, som aldrig bildar familj eller söker fast arbete, skicklig när det gäller att hantera kniven eller tygla en ridhäst, och som tar tillfälliga uppdrag inom de sysselsättningar där han känner sitt värde, t.ex. boskapsdrivare, kusk, slaktare, garvare m.m. Han är tystlåten, fåordig, står alltid sitt kast liksom han står för sitt ord, diskret men prydligt klädd. Han hyser förakt för lyx och prålighet och värderar högt fysiskt mod och tapperhet. På sin fritid dricker han mate, spelar gitarr och frekventerar boliches (sorts enklare krog i utkanten av staden), där han tröstar sig med brännvin, spelar kort eller taba, dansar med husets kvinnor och intar sina måltider. Några av dem låter sig värvas som livvakt eller torped till någon lokal pamp i utbyte mot en sold, beskydd, och polisens överseende med något begånget brott. Men de allra flesta förblir ättlingar i rakt nedstigande led till den gamla gauchon, som nu definitivt har rotat sig i storstadens utkant, och som, även om han ännu känner en djup nostalgi vid tanken på sitt gamla, fria nomadliv på pampas, aldrig mer lämnar slumkvarteren (arrabales).

El compadrito,
definitivt en produkt av storstaden, har aldrig satt sin fot på pampas eller ridit en häst. Han avskyr alla former av arbete, försörjer sig som cafisho (hallick) till någon kvinna, som småtjuv, olaglig bookmaker (clandestino de quiñelas), vadhållare på tuppfäktningar, eller sysslar med häleri, fickstölder eller dylikt, utmärker sig genom sin överdrivna klädsel och sina pråliga ringar, bakåtkammat, oljat hår, den tajta, gråsvarta kostymen och de spetsiga skorna med 4 cm höga klackar.
Det är han som gör tangon till sin musik och till en dans, fullspäckad med invecklade figurer (ganchos, sacadas, quebradas, arrastres, m.fl.) i sin strävan efter ett sätt att briljera på milongorna i stadens utkanter, imponera på sina rivaliserande konkurrenter och förföra den kvinnliga publiken. Individualistisk, ansvarslös, arrogant, ibland modig, oftast lömsk, förrädisk i strid, halvkriminell, i ett både påtvingat och självvalt utanförskap, sätter han hela sin ära i att försvara sitt rykte, sitt revir och sina kvinnliga ”skyddslingar” (pupilas, ”chiruzas”).

Red. José Delbono