Galejan

Sommartango på Skansen

Tangokvällarna på Skansen år 2005 kunde inte ha börjat bättre; uppehållsväder och varmt – och så blev nästan alla tangokväller. Det är en speciell, härlig känsla att passera genom Skansens grönska, gå förbi koalorna Teddy och Freddy, se den ståliga kronhägen för att slutligen komma fram till Galejan, platsen för så mycket dans och musik genom åren. Den 6 juli var det så varmt att det var skönt att komma in i skuggan under dansbanans tak. När klockan närmades sig sju och det var dags för introduktionenerna, såg det ut att vara glest med intresserade tangodansare, men under träden och vid serveringarna satt det folk som snart fyllde golvet när Joel hälsade välkomna. Så många ”gamla” dansare brukar det inte vara med på introduktionerna, självklart så tillför inte en ny kort kurs i salida eller ocho så mycket. Jag är däremot är gärna med, inte så mycket för salidan, men jag är nyfiken på hur lärarna ska göra för att under en timmes tid ge något att börja använda och för hur de väljer att ”sälja” in tangon till de som tidigare inte kommit i kontakt med denna speciella dans.

Alla har olika angreppsätt. Ernesto förklarade till exempel att golvet är heligt och får inte betraktas. Ett lättfattligt sätt att få upp huvud och blick. En del går direkt på salida och ocho, andra satsar allt på gåendet.

Förra året fick vi lära oss att börja salidan med bakåtsteg, ett tveksamt sätt även för erfarna, men när golvet är fyllt av nybörjare som har mer fokus på stegen än uppsikten bakåt, blir resultatet ganska rörigt – och roligt, speciellt om man får stå bredvid och titta på.

Det är också intressant att betrakta de som söker sig till tangon. Alla har vi varit nybörjare med olika förutsättningar, olika tidigare danserfarenhet, med olika tankar om vad vi ger oss in på, vad tango kan vara och hur den ska dansas. På Skansen är det en härlig blandning av alla åldrar och utseende, slanka och korpulenta, singlar och par. En del har gammeldansen knäande steg, en del foxtrottens vaggande överkropp, andra har uppenbarligen aldrig rört sig i takt till musik.

Sedan finns det vissa som sticker ut; Vi har till exempel de nyförälskade som ser tangon som det sensuella uttrycket för deras kärlek. Tango är inte rätt dans för djupt förälskade, det är svårt att dansa tango klistrade mot varandra, en stillsam lambada är då bättre. Andra par har sett tango på film och vill genast sväva fram som Fred och Ginger (ursäkta jämförelsen) över golvet, med rätt pose. Men, för att lära tango så behöver man de första åren träna mycket, och därefter ännu mer. Med lite tur så har man gripits av tangons mystik innan den insikten kommer till full klarhet.

Så blir det dags för orkestern att spela, och för oss att dansa till levande musik, tillämpa det som introduktionen gett eller man lärt tidigare.

Den inspelade musiken och gamla mästarna i all ära, men levande musik tillför något extra, det finns en närvaro som hjälper till att lyfta den egna dansen några nivåer. Kombinerat dessutom med en varm sommarkväll i en grönskande miljö så har vi en magisk kombination.

När kvällen går mot sitt slut så har det blivit tunnare på dansgolvet och det alltid lika märkliga inträffar att alla som är kvar dansar, nästan ingen står bredvid. På bussen från Skansen hamnade jag bredvid en man som var bedrövad. Han hade dansat mycket genom åren, men när han använde den tango han dansat på SHT på 70-talet så var inte de uppbjudna damerna med på noterna, han förstod inte riktigt varför. Jag sade några tröstande ord, men misstänker att den här mannen är förlorad för tangon och dess många gånger slingriga väg mot de svårfångade tre minuterna där två kroppar rör sig i gemensam harmoni med varandra och musiken.

Stig Marklund