Flyga med goda vindar

- prosalyrik om ”dåraktig” tango

Kristín Bjarnadottir, isländsk författare, skådespelerska och poet, sedan sent 80-tal bosatt i Göteborg, har i år gett ut en prosalyrisk liten bok om tango i Buenos Aires i egen tolkning från isländskan: ”Jag lutar mig mot dig och flyger”, med undertiteln ”en tangoresa”.

Att få denna luftigt layoutade bok i handen med dess blåvita omslag skänker omedelbart en känsla av flykt och inbjuder till att lätta från golvet. Men läsaren får också en varning om vart flykten kan leda: ”fem prosadikter om tangoberoende och vägen dit”.
Kristín växte upp på en gård på Islands nordkust i en stor familj och fick tidigt vara ute och vakta fåren. En utlöpare söderifrån av Golfströmmen värmde vindarna från havet. Det dansades gammalt och spelades dragspel. Som 17-åring mönstrade hon på ett fartyg och utbildade sig till skådespelare i Danmark. Hon har studerat litteraturvetenskap och filosofi i Göteborg och författat både på isländska och svenska. 2002 reste hon till hamnstaden Buenos Aires och mötte tangon på plats.

Dansa drömmen tillbaka
De geografiskt vitt skilda platserna Island, Göteborg och Buenos Aires förenas av hav och vindar. Den i boken benämnda ”Baby bandoneón” är som en lunga där vinden tjuter ur bälgen och manar oss att dröja, med en adress som inte är sedan, utan här och nu. Det handlar om att andas en luft som öppnar. Hålla armarna uppe, men inte spända. Flykten är inte enkel; den första prosadikten heter ”Tangodårens vägar”, och vägarna är bra för de ”bär söderut och sen mot väst”. Om längtan bort och längtan hem skrev Kristín Bjarnadottir redan för tio år sedan i ett lovordat diktepos utgivet i Reykjavik (Ty landskapet är ditt). Att fastna i tangons nät kan vara att ”dansa en dröm tillbaka”, eller att vara ”till hälften bevingad och vild men även tung och tam”. Men vad är hem, om man väl finner flykt och vila i rörelsen?

I nästa prosadikt, som är betydligt längre, möter författarinnan ett förvirrande Buenos Aires och går vilse när solen står i norr mitt på dagen. Intrycken haglar och någon säger att hela Argentina är ett ”tryckfel”. Den store argentinske poeten Borges blir en länk till hemön - han som skrev kärlekslyrik om Island, så ömt om den stilla snön och de heta källorna; om ”tystlåtna fällor”. Men han stod inte ut med tangon som drog honom till sig. Författarinnan ger sig ändå ”ut i den giftiga luften i de vänliga vindarnas stad”. Hon dansar med en mästare över nittio, Carlitos, som håller på att kvävas av sin tillknäppta skjorta. Hon hjälper honom knäppa upp och konstaterar stolt att han ”fortsätter andas”. Men hon frestas ändå av tanken att ha kunnat bli känd som den i vars armar han dött.

Steg mot tillit
Den tredje, och mittersta, prosadikten handlar om ett möte och benämns som början av bokens titel ”Jag lutar mig mot dig”. En resa i ”ett öppet famntag, som lätt förvandlas till tätt”. Turer som volcada och colgada ger tillförsikt, det blir ”schack utan matt” och ”klockan hos oss är musik”. Men när dansen är över förvandlas han till ung filosof och hon till ” isländsk dikt”. De båda följande prosadikterna är ”brev från Tangolandet” – ett och två. Det första brevet är ett brev hem från ”Stinacita”, som blir rörd när värdinnan Alma varnar henne för den stekande solen – det är någon som ”frågar efter henne”. Hon går omkring med namn och adress i skon ifall hon ”kommer av sig eller dör”. Och hon lär sig handskas med karlar som det lärs ut i tangon; hur man anpassar sig ”till männens fastaste grepp”. I giron blir mannen en borg, ”ett rotfast ögonblicksträd”, där hon får susa i grenarna. Men hon blir trött av tangons tunga rollarbete. När hon får lära sig tillit, att vara arg men god lejoninna, blir det bättre.

Låta tankarna vara
Intrycken från tangolivet framkallar minnen, som kan vara svåra. Förluster; en vildvandrande vän och bror som försvann, en yster kalv som ville dansa, men gick ner sig. Hon ser ett slagsmål i en butik för tangoskor, men nej, det var ingen tango! I det andra brevet från Tangolandet djupnar insikten om att tango är mer än steg, det ”är vad som sjunger i folk, och det som rör sig dem emellan” och förlikning inträder när ”rädslan för misstag förvandlas till lek” och ”vrede blir blidare i smaken”. Till slut tar hon lektioner av dansläraren Fernando som är huvudet kortare och vill att hon ska sluta tänka - vad är det han är ute efter? En danslärarinna berättar att hon brukar tänka positivt om den hon dansar med; någon tycker att man bara ska låta tankarna vara - ”de visar sig ändå” - och låta kroppen ge gensvar. Tron väcks på att tango är en reflekterande känsla som går att andas fram; tillit behövs för att flyga.

Prosadikterna flödar som komna via munnen och kan med fördel läsas högt - sagor på Island talades fram. Kristín Bjarnadottir ger med ”Jag lutar mig mot dig och flyger” tangodårar röst, inte som tjutande bandoneóner men som vänlig vind; varm och vilsam andning. Tangodanserskan Gilda Stillbäck köpte genast flygbiljett till Buenos Aires när hon hade läst boken. Själv blickar jag ut i novemberdiset och funderar på en liten uppstigning över Aspuddsparken, där ibland varmluftsballonger sakta och tyst glider fram.

Måns Ivarsson

Boken finns att köpa i svenska nätbokhandlar eller kan beställas via författaren: kb.lyng@gmail.com