Fler lärare

”Vi håller fast vid tangons innersta väsen"

Ett av lärarparen vid Tangofestivalen, Oscar Gauna och Cecilia Díaz, satte sig en stund tillsammans med Nina Brattorp från Tango Norte. Deras samtal handlade om olika tangostilar, folkdans och mycket annat.

Nina: Kan ni berätta lite om er bakgrund, dansutbildning och så vidare?

Cecilia: Vi är båda skolade inom folkdansen. Vi började dansa när vi var 16 år ungefär. Då var vi redan förtrogna med folkdanserna. Både folkdans och tango hade sin givna plats inom våra familjer. Vi tog lektioner i folkdans på samma ställe och beslöt att ta tangolektioner på ett annat ställe. Och medan vi lärde oss tango, blev vi kära i varandra. Detta var i vår födelsestad Paraná. Efter ett par år flyttade vi till Buenos Aires och började en mer intensiv utbildning, samtidigt som vi fortsatte att förkovra oss i folkdanserna. För oss har tangon och folkdansen lika stort värde, de kommer båda i första rummet.

Nina: I vilken tangostil dansar ni?

Cecilia: En en golvnära, traditionell stil.

Oscar: Jag vet inte om den är traditionell, men den är golvnära. Vi använder oss inte särskilt mycket av stora hopp eller boleos.

Cecilia: Vi satsar på samspelet hos paret, en intensiv omfamning och ett golvnära fotarbete, men visst arbetar vi med växlingar i dynamiken. Också med att inlemma element från tango nuevo, men utan att tappa samspelet. Av yrkesmässiga skäl dansar vi också en modernare tango med vissa tillskott från andra danser, som gör det möjligt för oss att göra hopp.

Oscar: Sådant krävs av en hela tiden, och det är något man måste ha på lut. Om vi får en förfrågan, till exempel ombeds att göra en koreografi för en mycket modern föreställning, så försöker vi att alltid hålla fast vid tangons innersta väsen. Folk ska kunna se att det är en tango; det får inte se ut som en annan dans fast till tangomusik.

Nina: Tror ni att den traditionella stilen att kunna hållas vid liv?

Oscar: Det fanns en tid då det förekom milongas i Buenos Aires, där tangon inte spelade så stor roll. Men nu har den nått en väldigt stark position och att den kan växa sig ännu starkare. Det är ju så att när folk går ut och dansar, går de till ställen där milongorna blandas med shower. Vad vi måste göra, för att behålla tangon, är att bereda den plats. Vi ser ju att den är i högsta grad levande utanför vårt land. Och det är något som också hjälper till.

Cecilia: Dessutom, på de tangoscener i Buenos Aires som vänder sig till utlänningar, satsar man på en mer exhibitionistisk tango, med mycket snygga, unga och läckra kvinnor och många hopp och snabbt tempo.

Nina: Är det det som kallas för Exportango?

Cecilia: Ja, de tror att utlänningar vill se den typen av tango. Men vi märker när vi träffar på folk, som vid den här festivalen, att människor vill se den riktigt äkta tangon.

Oscar: Att finna njutning i varje steg.

Cecilia: Och vad vi ser är att ungdomarna både inom och utom Argentina sätter jättestort värde på Pugliese, Di Sarli, Troilo…

Nina: De gamla mästarna.

Cecilia: Just det, och de får väldigt mycket ut av att dansa till dessa orkestrar. De njuter av milongan, av att bara promenera. Så tangons framtid finns där. Nu kommer också en mycket stark strömning med en mer modern tango, där det är svårt att känna igen tangon.

Oscar: Det finns en ny variant, den elektroniska tangon.

Nina: Finns det fara för att den kan komma att kväva den traditionella tangon?

Oscar: Nej, den är en stil vid sidan om.

Nina: Jag skulle vilja fråga er vad ni upplever när ni undervisar i tango?

Cecilia: Det berikar oss. Man ger så mycket av sig själv, men vad man får tillbaka är nästan lika mycket, därför att folk är laddade med så mycket energi. När man lär ut något och sedan ser en elev utföra detta, skapas ofta något nytt, liksom andra, nya möjligheter i träningen.

Oscar: Och att se att eleven kan utföra ett steg eller en caminada eller vad det nu är, gör att vi, när lektionen är slut, känner att …

Cecilia: Åh, det är underbart.

Nina: Har ni undervisat länge i utlandet?

Cecilia: Nej, inte så länge. Längre i Argentina. Vi koncentrerar vår verksamhet till Buenos Aires. Vi håller också kurser i inlandet.

Oscar: Vi har också våra danser, framför allt tangon, att tacka för att vi lär känna andra människor. Till exempel, om vi reser till någon stad i vårt hemland, finns det ju saker vi inte känner till där och det är också mycket fint att knyta sådana kontakter. Men detta inträffar också utomlands.

Nina: Trots skillnaderna mellan olika kulturer?

Cecilia: Ja, det är otroligt att tangon kan skapa en mötesplats för kulturer som sinsemellan är så olika. Det är inte nödvändigt att prata. Tangon har ett kroppsspråk som är så närvarande att det faktiskt inte behövs några förklaringar. Tangon uttrycker människans känslor.

Oscar: Och chacarera dansas också alltid. Numera är allmänheten litet öppnare för andra danser än tangon.

Cecilia: Det finns en dans som är mycket romantisk, från södra delen av landet, samba, som vi dansade på föreställningen här på festivalen. Den är långsam, den dansas med näsduk och den har ett alldeles eget språk som talas med ögonen och näsduken. Utlänningarna har också upptäckt den dansen.

Nina: Är den från inlandet?

Cecilia: Den dansas faktiskt i hela landet. Några varianter av den förekommer också i Chile och Peru.

Oscar: I vår region finns det många danser med influenser från Tyskland och andra europeiska länder. Det var många invandrare från Europa som slog sig ner där. Dragspelet hör nära samman med folkdanserna i den regionen. Det finns ättlingar till tyskar, schweizare, svenskar … många blonda kvinnor!