Facundo Posadas

Intervju med Facundo Posadas, augusti 2000

Facundo och Kely Posadas har två somrar i rad varit gäster hos Svensk-Argentinska Tangoföreningen och är omtyckta som lärare och som personer. Denna intervju gjordes sommaren 2000. Vi började med att fråga Facundo om hans bakgrund som dansare.

Facundo: Låt oss börja med tangons begynnelse i min familj, för det var där det började. Jag kan inte berätta om tangons allmänna historia, men jag kan berätta ingående om vad jag upplevt och vad mina förfäder berättat om sina erfarenheter.

Under förra seklet (1800-talet) fördes min gammelfarfar och hans bror vid 8 års ålder till Amerika som tjänstefolk … från Afrika. Annars tog slavhandlarna i allmänhet män, inte kvinnor, i alla fall inte många, och inte barn, eftersom de inte dög till arbetet. När min gammelfarfar och hans bror blivit äldre tog de värvning och var med i två revolutioner anförda av general Bartolomé Mitre. Därefter ägnade de sig åt journalistik och blev aktiva medarbetare vid grundandet av dagstidningen "La Nación" i Bs As. Bartolomé Mitre var vid denna tid (1862-1868) president i Republiken Argentina och betalade studierna åt äldste sonen till min gammelfarfars bror. Hans son, Manuel Posadas, sändes att studera musik i Belgien och när han återvände till Argentina blev han en mycket betydelsefull musiker och spelade första violin vid Teatro Colón i Bs As. Den musikaliska kultur som han tog med sig hem från Europa, den förmedlade han i sin tur till alla sina syskon. Den yngste brodern, Carlos Posadas, kom senare att bli en stor tangokompositör. Han komponerade 45 tangomelodier som man spelar än idag: "El Toto", "El Jaguel", "El Tamango", "Cordón de Oro" … dessa tangor skrev Carlos Posadas. Carlos Posadas var lärare till María (Nidó?), till Juan D'Arienzo. Juan D’Arienzo spelade swing i en jazzorkester när han var ung och genom Carlos Posadas började han med tango. Ännu en som gick i Posadas fotspår från mycket ung ålder det var Horacio Salgán.

På Calle Rodríguez (gata) fanns den sista svarta klubben i Bs As. Det var i bruk ända till 1957. Dit gick alla svarta i Bs As, och de var skickliga dansare… argentinare och uruguayare… Min far gick dit och även min mor. Så vid 3 års ålder (1943) började jag där att lyssna till de svartas musik: candombe, milonga, tango och såg hur de dansade och vid 12-13 års ålder började även jag att dansa och kommer att fortsätta att dansa tills jag dör. Men det är inte något jag lärt från någon akademi, det finns i mitt blod, jag fick det genom modersmjölken, det är vad jag såg i min familj. Alla i min familj, och jag talar då om mina syskon, farbröder, kusiner … min pappa, alla, utom jag, spelar något instrument, dom må spela dåligt, men alla spelar. Alla Carlos Posadas barn spelade också. Emilia Posadas den äldsta, var dirigent för la Orquesta de Señoritas i Bs As vid några tillfällen, hon dirigerade orkestern från pianot. Min gudfader, son till Luis Posadas, spelade basfiol och var mycket duktig; och en annan av hans söner, som också hette Carlos, var en fantastisk violinist. När vi samlades i mitt hem, spelade min far bandoneon, mina farbröder spelade piano, min gudfader spelade kontrabas … det var en ’orquesta típica’ som fanns i mitt hem. Så jag föddes och växte upp med denna musik.

Vad gäller swingtemat i mitt liv så kom den från min mors familj. Min morfar var nordamerikan, och han togs till Argentina som kusk till en mycket rik familj. Min mormor härstammade från indianer och år 1901 föddes min mor. Alltså finns det i mitt blod, i mina gener, allt från New Orleans till den argentinska Tangon! Jag talar om detta med viss betoning för jag har haft turen att få uppleva, och dansa med, alla de stora orkestrarna. Med Di Sarli, Anibal Troilo, D’Arienzo, Osvaldo Pugliese, Domíngo Federico.

När jag ser folk dansa idag och känner jag mig bekymrad för de missar – i vissa fall, inte alla – denna dolda känsla av förförelse mellan två personer; de dansar för de som tittar på, inte för sin partner. Men det är naturligt för världen blir allt kallare och då kallnar även känslorna. Men vi måste återerövra denna känsla! Dansen är kärlek, inte akrobatik … I danssalongen måste man vara fullständigt själsligt närvarande och kreativ i ögonblicket. Man kan inte i 20 dagar i förväg öva in vad man ska göra på söndag, det är koreografi, det är till för teatern, inte för danssalongen, det är något annat, det är show.

Jan: Låt oss prata lite om er ungdom. En "gringa" som bor i Buenos Aires sa att hon hade läst att "Facundo dansade swing och Rock&Roll på 50-talet och därför är i han ingen milonguero"…..

Facundo: ... I Bs As finns det många okunniga människor som inte känner till den folkliga historien, de upprepar bara vad de har läst... Dessa människor vet inte att på 50-talet och tidigare innebar dans i Bs As: Típica och Jazz. Det fanns aldrig enbart Tango, som här i Europa och nu i Argentina, tidigare var det alltid Típica och jazz. Carlos Di Sarli uppträdde tillsammans med 'Héctor y su jazz' (H. och hans jazzorkester), Osvaldo Pugliese med Oscar Alemán osv, varje tangoorkester hade sin partner: en jazzorkester. Man spelade aldrig bara tango. Jag skall ge ett tydligt exempel. Enrique Rodríguez var inte en tangoorkester. Detsamma gäller Feliciano Brunelli. De kallades 'orquestas características' därför att de spelade allt. Enrique Rodríguez spelade först en tango och sen en foxtrot, och folket dansade jazz...Så de som säger att vi som dansar jazz inte är riktiga milongueros, de är mycket fåniga, de vet ingenting. På den "Stora Tangons Tid", då dansade man boogie-woogie i Bs As. Det fanns inte någon milonguero som inte också var en mycket duktig boogie-dansare, min generation lärde sig denna dans från milongueror.

Kely: Redan när vi började som 12-13 åringar dansade man tango, swing, rumba, cha-cha-cha... I Bs As dansade man allt: ...och sen pasodoble och sen rumba ... Man dansade mycket rumba. Jag talar då om 1920-1930...

Facundo: Ett förtydligande: Har dom sett Miguel (Anguel) Zotto dansa Rock&Roll? Eller Carlos och Alicia? Har dom sett Gabriel Missé dansa? Leandro och Andréa? De var alla våra elever! Jag tar illa vid mig när folk kommer med felaktiga upplysningar. Miguel Zotto är milonguero... han går till alla milongor, och Miguel dansar rock&roll! Och han är den främste (tangodansaren) i världen!

Jan: När ni ser andra dansa tango och säger: Ah! det här tycker jag om, Vad är det då ni tycker om?

Facundo: ... När två blivit till ett. Det spelar ingen roll ifall de inte gör några figurer. Att man gör figurer behöver inte betyda att man dansar bra. När det finns kommunikation mellan de båda. När de dansar med varandra, och inte med de som sitter vid borden. Det finns de som när de dansar börjar göra saker för att få folk runt omkring att titta. Dessa personer, hur än bra figurer de gör, dansar inte bra, därför att de är frånvarande i dansen ... Jag tittar på ansiktsuttrycket hos mannen som dansar med sin partner, det spelar ingen roll vad han tar för steg eller inte, det handlar inte om det..

Kely: När man njuter av dansen och lägger sin känsla i den.

Jan: Och motsatsen? Vad tycker ni inte om ...

Facundo: Vi tycker inte om folk som glömmer det estetiska. Figurer måste vara rena, väl genomtänkta och exakta. Om fötterna under en giro gör så här (gest) då är det redan dåligt, ok, nog talat, det är dåligt! Tidigare när man hade någon danstävling, när något sådant hände, så var man ute ur spelet. Om det var en jazztävling, och man tappade takten, så var man ute ur spelet, så var det! Man sökte det estetiska på 40-50-talen...

Kely: Vi tycker inte om när någon dansar utan hänsyn till musiken. Eller när man gör en show i en danssalong där det inte hör hemma. När mannen i dansen inte ser det han håller i famnen som en kvinna. När det inte finns någon samhörighet... det tycker vi inte om. Eller när han tillrättavisar henne och säger att hon gjort fel...

Facundo: Vi tycker inte om när mannen pratar, till kvinnan, berättar om sitt liv, vad hon måste göra eller det steg han tänker göra...Inte heller så dansar man. Att tortera den person man håller i sin famn det är inte att dansa. Därför sa vi häromdagen att det är alltid mannen som gör misstag, aldrig kvinnan. För det är mannen som för. Det är som att sitta vid ratten och köra kärleksfullt med fästmön i sätet bredvid och köra in på fel gata, det är föraren som misstar sig, inte kvinnan som sitter bredvid. Och det är samma sak i dansen.

Om kvinnan inte kan dansa så bra, då skall mannen inte göra något svårt, utan att därför underskatta henne. Promenera, det är dans! Det är logiskt att om han göra en figur som hon inte kan följa, så kommer kvinnan att misslyckas. Men vem gör största misstaget? Den som kan och tvingar den som inte kan eller den som sänker sin nivå och säger: vi är tillsammans, känn, vi skall njuta av det. Det är som om männen i dans tror att de måste lägga skulden på kvinnan, om hon har dansat mindre. Den universitetslärare som behandlade sina studenter så skulle vara en idiot. Han måste sänka sig till deras nivå och hjälpa dem att höja sig. Han kan inte själviskt visa upp att han kan så mycket mer så som så många dansande män gör. Jag har sett det här, män som kritiserar kvinnorna, även om kvinnorna dansade bättre än männen!

Facundo: Vi talade med en person om tangons utveckling och efter ett ögonblick sa han: Jag är inte intresserad av utveckling eller historia, jag vill dansa. Vi hejdade oss förvånat. Vi trodde inte att en tangomänniska kunde tänka så.

För ett år sedan var vi i Zürich på en mycket stor tangofestival, den största jag har upplevt någonsin från 50-talet till våra dagar. Där dansade 2500 personer tango på Zürichs centralstation till orkestern Color Tango. Otroligt fantastiskt! … Och där fanns en orkester med 6-7 musiker som spelade på för oss okända instrument, mer eller mindre,  och klädda i schweiziska folkdräkter … Folk dansade och Kely och jag sa: De dansar inte i takt. Musiken går åt ett håll och de åt ett annat. Men strax insåg vi att det här var deras musik, inte vår, och säkert dansade de som de skulle, det var vi som inte förstod. Och det är precis detta som händer folk ute i världen som inte förstår sig på tango eller som inte haft lärare som berättat om tango. Vet man inte vad det handlar om dansar man hur som helst. Vi ser folk dansa dålig milonga, med tangosteg, de rusar på och och stöter ihop med alla … Så dansar man inte milonga. Det finns folk som inte ens vet vad milonga är. Vi ser folk som dansar vals på samma sätt som tango, men det är inte samma sak! De liknar varann. Och vi ser folk dansa t ex en tango till Pugliese, så här… (antagligen visar han nu med kroppen, framåtböjd)  … som på 1930-talet. Men på 1940-talet dansade man uppsträckt. Innan dess, i gamla tider,  dansade man framåtböjd. Den moderne dansaren började dansa uppsträckt för att vara elegant … Dessa människor är okunniga. De vet inte vad tango är. De känner inte till utvecklingen.

Marta: Med tanke på detta, Hur kan vi förmedla vad tango är?

Facundo: Genom att göra vad vissa fransmän gör, och vissa amerikaner: Hålla lektion i musiktolkning, behandla utvecklingen och varför tangon är som den är. Och därefter dansar de. Man kan ha en lektion för samspråk, som ger en introduktion till tango.

Jan: Och när det gäller stilen… Vad tycker ni om det som folk kallar canyengue?

Facundo: Fantastiskt!… Rodolfo & María (?), Marta Antón  & Luis Grondona… Men det är showdans! Jag kan inte tänka mig alla människor i en danssalong dansa canyengue. Det skulle vara en katastrof. Det kan man inte. Det har hänt att man har undervisat i canyengue ute i världen, men jag har aldrig sett någon dansa canyengue, åtminstone inte bra, inga andra än Rodolfo & María, och Marta & Luis. De är de bästa i världen…

Marta: Skulle inte ni ha lust att undervisa canyengue?  

Facundo: Nja… Vi ska göra det, men först ska vi förbereda oss mycket noga, för det finns många par som sysslar med canyengue men som gör det dåligt. Canyengue är en mycket skälmaktig dansstil, liksom milonga och swing. Den handlar inte om steg, utan om attityder. Kvinnan korsar sällan … Vi iakttar och undersöker för att kunna syssla med canyengue inom ett år. 

Marta: Och så en fråga till som ni redan har besvarat, men i alla fall: Hur gör man för att utvecklas inom tango?

Facundo: Man måste gå på praktikor och ta lektioner. Det är omöjligt om man inte tar lektioner. Vi träffades trots att vi hade olika stilar, för det är möjligt för en person att ta lektioner i olika stilar, bara man kan dansa. Den som inte kan dansa, kan inte gå till 10 olika lärare. Den som kan kan gå dit och bara ta till sig det den är intresserad av.   Kely: Och anpassa det till sig själv.

Facundo: … Vi bjöd in Rodolfo och María till vårt hem för att dansa tillsammans. Jag dansar inte som Rodolfo, för Rodolfo är kort och jag är lång. Han dansar som man gjorde på 1930-talet och mitt sätt kommer från 1950-talet. Så vad kunde jag ta till mig från Rodolfo? Rodolfo talade med mig om …Hur man öppnar upp när man ska göra en giro, om man skall förflyttar vikten tidigare eller senare vid vissa steg … men han undervisade mig inte… Inte heller lärde jag honom något eftersom min stil inte heller var hans.

Men vi utbytte figurer med Rodolfo & Maria och Nito & Elba, när vi gjorde en gemensam ’master class’ ledda av oss tre par, under två gånger 90-minuter. Det kom 80 personer som kunde dansa: under en ’master class’ börjar det första paret med en figur och leder gruppen i 30 minuter, sen lägger nästa par på något mer och har på så sätt skapat en ny figur, och leder klassen de följande 30 minuterna, och därpå det sista paret en tredje figur, hakar på den, och så dansar man dessa tre figurer så sammanfogade. Nya figurer för mig, nya figurer för dem. Jag skulle vilja säga att vi sex lärare också lärde oss något nytt tillsammans med eleverna. Det var härligt! När vi upprepade det ett år senare så var där nästan 100 personer. Jag hörde sägas att vi var de enda som gjorde något liknande… Tre figurer, tre timmar, inte mer.  

Vi tror att det måste finnas något som fångar folks intresse. Och lektionen måste vara öppen, inte låst varken genom exakta tider eller en lektionsplan. En lektion som  slutar kl. 18, kan dra över en kvart… Det handlar inte om pengar, det handlar om att en person inte ska känna att han bara betalar för ett visst antal minuter. Visst gör han, och föreningen eller läraren 10-15 minuter till. Men han får något mer … Det är som när man går och köper en glass … som innehåller tio gram för mycket och så tar de tillbaka det. Då känns det inte bra … Därför är våra lektioner mycket elastiska, de slutar inte alltid så prick på minuten.

Jan … möjligheterna att vara lediga… innan nästa kurs börjar…

Facundo: Om man avsätter tid till pauser, och den ansvarige, klipper av exakt kl. 18, då ska det också finnas mat minuten därefter… Vi tycker inte om att känna oss som en lampa som man kan sätta på och stänga av efter behag.

Facundo: Folk som kommer och betalar ska inte känna det som om de får en order i det militära. Och sen plötsligt: Slut för idag, tack för idag! Nej! Man måste gå därifrån tacksam och så belåten att man vill återvända en gång till. Man måste få tänka: Jag betalade till klockan 18, men nu är klockan kvart över och de lyssnar fortfarande på mina frågor. Det är vad vi tycker, av erfarenhet. Det finns folk som gör annorlunda. Men ni kan se på vår websida där det framgår hur mycket vi arbetar, och alltsedan vi började har vi alltid gjort på samma sätt … Om vi hade misstagit oss skulle vi inte ha så mycket uppdrag. Det är en social fråga, inte en organisatorisk. Vi vill att ni ska veta att vare sig vi har misstagit oss eller inte, så är det så här vi tänker, det är vårt livs historia, vi har alltid varit så här och vi vet inte om detta är bra eller dåligt, men det gör oss mycket lyckliga: att kunna ge folk mycket mer än vad de betalar för.

Facundo och Kely återkommer till Stockholm sommaren 2002, framförallt för att hålla kurser i milonga.

Intervju och bearbetning, Jan Fredriksson

Spanskspråking nedteckning, Marta Eek, översättning till svenska av Eva Åkerlund

Några inspelningar av Carlos Posadas: kompositioner

• "El Jaguel" Carlos Di Sarli
• "El Tamango"  Anibal Troilo
• "Cordón de Oro"  Anibal Troilo