Enkät:

Bra lärare

Tangonotiser lade nyligen ut några frågor på föreningens hemsida för att få in lite synpunkter på tangoinstruktörer och -kurser. Vi fick in 15 svar, flertalet från dansare som klassade sig själva som medelavancerade och avancerade. Vi både sammanfattar och återger en stor del av svaren på frågorna.

Frågorna var följande:

1. På vilken nivå dansar du idag? (nybörjare, medel, medelavancerad, avancerad)
2. Vad utmärker en bra tangoinstruktör för dig?
3. Vilket är ditt favoritlärarpar/din favoritlärare?
4. Har du gått en eller flera kurser som du inte varit nöjd med? Vad berodde det på? (för få eller för många partnerbyten, att folk gick på för låg/hög nivå etc.)
5. Hur kan föreningen uppmuntra till att fler blir instruktörer?

Vad utmärker en bra tangoinstruktör för dig?

Följande täcker in det mesta som efterlyses av många: ”Lärarna ska vara ett bra danspar som man dansmässigt får förtroende för, fokuserade på att lära och korrigera både mannen och kvinnan, och inkludera kommunikation, musik och teknik i pedagogiken. Figurer ska vara sekundära.”

Flera framhöll att också att lärarna måste vara inspirerande, vänliga, ödmjuka och ha humor: ”Nästan alla instruktörer är ju duktiga, men ett gott humör skiljer en trevlig kurs från en trist. Man ska ha roligt och trivas när man lär sig!”

Många framhöll behovet av individuell feedback: ”Betalar jag för en kurs vill jag också få någon kommentar på mitt sätt att utföra det vi arbetar med på kursen.”

En svarande lyfter dock fram motsatsen:”Att de kan undervisa ’grupper’, och inte bara försöker rusa runt och prata personligt med var och en. Det blir mycket kort effektiv tid för varje par/person, och mycket väntetid däremellan. Läraren måste ha blick för allt som sker i rummet, och kunna ta upp problemen inför alla.”

Andra svar:

”De bra lärarna är personliga och kan kritisera utan att förolämpa. De är också ödmjuka och säger att det här är vårt sätt att dansa, det finns andra.

Pedagogiken måste vara lite annorlunda i små och i stora grupper. I små grupper kan lärarna arbeta mer med individuella par, i stora grupper är det viktigare att de observerar och sedan visar för alla. Jag tycker om lärarpar där båda är aktiva pedagoger och partnern inte enbart används som demonstrationsdocka.”

”Fokuserar på ett visst tema i taget. Provar själv med eleverna och ger personlig feedback. Kan sätta ord på hur våra kroppar rör sig i dansen.”

”Han/hon accepterar nivån vi dansar på. Anpassar kursen till oss men utmanar oss också. Predikar inte hela tiden om hur det är i Argentina.”

”Kan tydliggöra och dela upp figurerna så att man kan lätt förstå och få ihop det; betonar musikalitet; har förmågan att i positiv anda säga till om det som ska ändras; lär ut användbara figurer.”

Vilket är ditt favoritlärarpar/din favoritlärare?

De favoritlärare som nämndes av flest personer var Véronica Cordero & José Artigas och Andrea Missé & Leandro Palou. Andra som är populära var Kely & Facundo, Carlos & Maria Rivarola och Eric Jeurissen, liksom även Tommy & Cristina, Daniel & Carina samt Lotte.

Sådana som nämndes av enstaka svarare var Chicho & Eugenia, Damián & Nancy, Vincent & Maryline, Natacha & Roberto, Jonas & Gujje. Julio Balmaceda & Corina dela Rosa, Eduardo Capussi & Mariana Flores.

Har du gått en eller flera kurser som du inte varit nöjd med? Vad berodde det på? (för få eller för många partnerbyten, att folk gick på för låg/hög nivå etc)

En vanlig synpunkt här var att många lärare går för fort fram och försöker lära ut för många turer på en gång. Flera följare klagade också på lärare som till största delen fokuserar på förarna.

Dålig eller alltför ordrik tolkning ogillades också. En spansktalande skriver: ”En dålig tolkning kan förstöra en bra kurs. Eftersom våra tolkar inte är proffs borde kanske lärarna tillsägas att tala enkelt och tydligt, utan för mycket slang.”

Många hade synpunkter på detta med nivåskillnader inom gruppen:

”Jag brukar vara nöjd med kurserna. Om nivån i gruppen är för låg byter jag ej partner utan dansar med den jag anmält mig med.”

”Det är svårt att gradera nivåer; antingen över- eller underskattar man sig själv, eller så vill man nöta grunderna, men får då dansa med nästan nybörjare och får lära upp dem i stället. Följare och förare kanske behöver olika indelningar? Att en kurs har kriterierna att man ska ha dansat si och så länge säger heller ingenting om nivån. Kanske det behövs nya indelningar?”

”Jag tycker uppdelningen på medel, medelavancerad, avancerad är bra. Det är en samvetsfråga om man anmäler sig till en kurs som man inte är mogen för. Det är inget som föreningen ska behöva ta ansvar för.”

Flera menade att partnerbyte är bra på nybörjar- och fortsättningsnivå, men att ju mer avancerad nivån är, desto bättre att man får dansa med den partner man anmält sig med.

”Att byta partner efter varje dans blir bara rörigt. Man behöver ett par, tre danser med samma partner för att ställa om sig. Byter man inte alls är risken att man bygger in fel. MEN om kursen bara är på 1,5 tim för en gästlärare kan det vara idé att inte byta alls för att få ut det mesta möjliga av kursen.”

”Partnerbyten anser jag vara utomordentligt bra och efterlyser fler sådana. Anser att det är berikande och ger möjlighet att öva upp känsligheten att dansa med olika förare.”

”För övrigt anser jag att man bör bestämma själv om man vill byta partner eftersom man naturligtvis vill ha ut så mycket som möjligt av en kurs som kostar både tid och pengar. Det tyckte jag även när jag var singel!”

Andra svar:

”Ja, det har jag; trötta och oengagerade. Corina med partner, nyårsveckan 02, Graciela Gonzalez – beskrivet innehåll stämde ej med vad som förmedlades, jättestor besvikelse för min del. Både pengar och tid.”

”Den enda kurs som jag absolut inte gillat var en kurs för Susana Miller någon gång under 2001, tror jag. Hon är verkligen urtypen för en dålig pedagog, otrevlig och oförskämd mot eleverna i stället för uppmuntrande och inspirerande. Eftersom jag själv är lärare är jag lite allergisk mot sådant beteende. Jag vet hur hämmande det kan vara att enbart få negativ kritik. Under den här kursen hängde hon dessutom ut dem hon tyckte var riktigt dåliga, alltså ren mobbing. Med dåligt självförtroende från början kan man ju bli helt bortskrämd.”

”Jag blir mycket besviken när en lärare inte inser att föra/följa-tekniken är det viktigaste. De kan excellera tekniskt med sina kroppar, koreografiskt, men ’tänkte inte’ på det där med förning.”

”De flesta kurser jag gått har lärarna koncentrerat sin kritik till de ”framfusiga” som ständigt tar tag i instruktörerna. Anser att det är varje instruktörs ansvar att ta sig an varje dansare som faktiskt är där för att lära och har betalat ordentligt för att få gå på kursen och därmed har rätt att få ordentlig kritik.”

Hur kan föreningen uppmuntra till att fler blir instruktörer?

”Gör en workshop för blivande instruktörer som kan vägleda och inspirera, gärna med flera olika erfarna instruktörer som kan ge olika input.”

”Jag tror att föreningen skulle lyfta kunskapsnivån och även gemenskapen drastiskt om de duktigare dansarna uppmuntrades att närvara på introduktionerna och mer aktivt dansade med ”sämre” partners.”

”Fritt inträde de gånger man är instruktör, kompetensutveckling, som nu. Men även en fri kurs någon gång om året skulle vara motiverande! Det går åt mycket privat tid för dessa åtaganden.”

”Jag tror på kvalitet i stället för kvantitet vad gäller instruktörer. Lärarna kanske kunde träffas varje månad och utbyta idéer kring undervisning för att höja kompetensen.”

”Uppmuntran, för interna instruktörer, skulle vara att bygga upp en stämning av ’alla-hjälper-alla’, med avdramatisering av uppgiften. Vi kan inte jämställa oss med proffslärarna som kommer hit. På nybörjarnivåerna skulle det behövas någon intimare praktika med fler instruktörer som hjälper varandra och alla. Men detta kräver ännu mera folk… suck!”

”Föreningen ska inte låta vem som helst vara instruktör. Tänk på att instruktörer ska vara förebilder (vad deltagarna ser härmas); de ska minst sagt kunna dansa till musiken! En uppmuntran kan vara att de får gå gratis på kurser med utländska lärare. Och det faktum att man blir ombedd att vara instruktör är uppmuntran nog!”

”Att man får tillbaka något. Att man får gå gratis på en milonga, eller en liten present när man fyller år.”

”Ta bort jantelagen. Skämt å sido så tror jag det största hindret är att vi svenskar inte ska förhäva oss. Och vem vågar då vara instruktör? Att erbjuda gratis instruktörsträning med de utländska lärarparen är BRA. Bästa sättet att värva nya instruktörer är nog att någon som är instruktör mellan fyra ögon uppmanar par han/hon ser som lämpliga att ta chansen.

Bortsett från workshops och olika incitament föreslog två personer att föreningen ser över sina kurser bättre:

”Titta t ex på Swedish Swing Societys kursprogram. Där har man redigt upplagda kursomgångar, inte helt plötsligt uppkommna kurser.”

”Visst är det kul med utländska lärarpar men i år har det varit för mycket. Mättnaden märks genom att kurserna för José och Verónica är svår fyllda. En årsplan vore nog bra.”

Så här skrev vi i inledningen till enkätfrågan: Hur mycket får man ut av att gå en kurs? Varför går vi lyckliga från en, och modfällda från en annan? En person svarade:

”Det beror på så mycket olika saker. Vilket stadium i sin utveckling man är inne i, om man är redo för nytt, eller om man bara behöver få inspiration, eller återuppliva det man börjar tappa.

Lycklig blir man när man varit hos lärare som överensstämmer i inställningen till dansen med en själv, och det kan ju vara olika för olika. Även detta kan variera från tid till annan i utvecklingen.

I början behöver man bara uppmuntran, senare teknik, nya idéer, ännu senare jobba djupare på sin musikalitet/musiktolkning, känslan i dansen.

Lycklig blir jag av djupt kunniga lärare, som har total kontroll på sin kropp, men som ändå gått vidare och ser andra värden, mer andliga, djupare sociala eller känslan i paret, lärare som är ödmjuka, och inte bara söker en publik att briljera inför.

Olycklig blir jag när en lärare, hur än tekniskt kunnig, ändå inte har tillräcklig närvaro, kanske inte ens visar sig kunna föra, omedveten om behoven hos sociala dansare. Lärare som ser ner på oss, för att vi inte är tillräckligt bra, för att vi är hopplösa som show-dansare o dyl.”

Sammanställt av Eva Janzon