Color Tango

En dag med Color Tango

”En så här fin lektion om tangomusik har jag aldrig hört tidigare”, sa tangoläraren Julio Balmaceda efter Color Tangos musikseminarium under nyårsveckan.

Det var verkligen en briljant översikt över tangomusikens utveckling vi fick höra – och i någon mån även se, eftersom några danspar då och då tog sig ut på pistan för att ge sina tolkningar.

Roberto Alvarez med förflutet som förstebandoneonist hos Osvaldo Pugliese, ledde oss på en musikalisk utflykt från 1800-talets slut fram till Astor Piazzolla. Först berättade han om den rioplatensiska tangons tre rötter: afroamerikansk-karibisk dansmusik, spansk-italiensk populärmusik och östeuropeisk folkmusik. Hela tiden har det skett en växelverkan mellan dessa influenser; i Gardel-Le Peras Mí Buenos Aires querido finns det exempelvis inslag från den italienska operatraditionen.

Inga slagverk

Tangon är den enda sydamerikanska musik som inte använder sig av konventionella slagverk eller trummor. Vi fick flera exempel på hur musikerna i stället utnyttjar sina respektive instrument maximalt för att uppnå rytmiska effekter, bland annat genom:

• tichada – man “misshandlar” violinens strängar så att det uppstår ett rasslande “insektsljud” som låter som gräshoppor eller kackerlackor,
• tambor – genom att slå på kontrabasen-violinen får man fram ett trumljud,
• lativa (“pizzacato”) – man knäpper på violinen så att det blir ett “plong”-ljud.

De Caro

På tjugotalet införde De Caro två nya element: flerstämmighet, till exempel i form av en melodistämma på violin och en rytmstämma på bandoneón, och emblematisk variation på bandoneón, det vill säga att bandoneonisten spelar variationer på meloditeman.

De större orkestrarna 1935-55

Nästa stora steg kom i mitten av trettiotalet med de större orkestrarna, som Aníbal Troilos. Några nya drag här var en mer sentimental stil, där bandoneonisten spelade melodier med vänster hand och “kompade” med höger hand, ännu mer pizzicatos, och solopiano i dialog med violinen.

Troilo lyckades balansera rytm, melodi och sångare och införde en ny roll – bandoneonisten som även var orkesterledare och arrangör. Violinisten Diego Lerendegui, pianisten Mariana Ciaz och Roberto Alvarez gav exempel på detta.

Pugliese

En av Osvaldo Puglieses mest kända tangor, Recuerdo, skrev han redan som tonåring 1924. Han hade en lång karriär och spelade ända till 1990-talet. Alvarez var ledande bandoneonist och Diego Lerendegui violinist i Puglieses sista orkester. Därför var det särskilt intressant att höra dem berätta om Puglieses bidrag till tangomusikens utveckling, bland annat:

• la yumba – den typiska Puglieserytmen med stark markering av takten, tysta avsnitt,
• den mer varierade rytmen – en förändring mot till exempel D’Arienzos reguljära takt, ett mycket speciellt sätt att spela på med mer “sug”,
• mer flerstämmighet. Medan De Caro hade två melodier kunde Pugliese ha tre på gång samtidigt,
• repetering av en rytmisk del med olika instrument. Piazzolla använde sedan detta i till exempel Zum och därefter även Salgán. Så tog Pugliese tillbaka och vidareutvecklade det.

Även detta illustrerade Color Tango genom flera musikaliska exempel.

Till slut berättade Puglieses änka Lidia Pugliese om övergångar och öppningar mellan Puglieses och Piazzollas musik. Bland annat kan La yumba, Negracha och Malandraca ses som en triologi på gränsen mellan Pugliese och Piazzolla, medan tangon Negracha anses vara själva dörren mellan det nya och det gamla.

Color Tango är en av dagens absolut ledande tangoorkestrar och det var en stor upplevelse att vara med om detta seminarium, så levande och fyllt med anknytningar till Argentinas samhällsutveckling. Och med så många roliga, rörande och lärorika musikillustrationer och så mycket engagemang och värme.

Text: Gunnar Gelin, Jan Fredriksson, Marta Eek.

Foto: Gunnar Gelin (svarvitt), Jan Fredriksson, Jerzy Dzieciaszek.