Beata Söderberg

Svensk cellist i möte med tangon - och Argentina!

Ur TANGO-Notiser 2/2007

Cellisten Beata Söderberg gjorde under april månad en turné genom Sverige från Malmö i söder till Luleå i norr. TangoNotiser missade henne med en dag i Norbergs kyrka, likaså på Blasieholmen i Stockholm , men i centrala Södertälje fick vi träff för en intervju i amatörteatern Sagas lokal efter en konsert med intryck som växlade från det mest lyriskt smäktande till något nästan rått och hejdundrande expressivt.

Beata har gjort succé som tangomusiker och kompositör i tangons hemland Argentina. För första gången har hon nu turnerat i Sverige och det med JusTango, en kvartett av Argentinas främsta tangomusiker; Christian Zárate, piano, Roberto Tormo, kontrabas, José Luis Colzani, trummor och med Juan José Mosalini, som gästspelande bandoneonist i världsklass. Han har länge undervisat i Frankrike och år 2000 även spelat med de svenska radiosymfonikerna.

Musiken Beata framför är hennes egen. Det är tango men ändå i ny skepnad, en intensiv, passionerad och dynamisk mix av traditionell tango, Astor Piazzolla, argentinsk folkmusik och jazz, men med en alldeles egen ton som bärs fram av Beatas lyriska cello. År 2004 spelade hon in albumet ”Beatitudes” i Buenos Aires, en skiva som tog Argentina med storm. Året efter blev hon som enda utlänning nominerad till prestigefyllda ”Premios Carlos Gardel”, Argentinas motsvarighet till Grammis, i klassen för bästa nyskapande album/artist. Hennes andra album ”BeSo” släpptes i november 2006. I samband med turnén har den nya skivan, "Bailata", kommit ut i Sverige, nu med en lite mer dansant inriktning.

Beata har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och vid Manhattan School of Music i New York där hon avlade en mastersexamen 2002. I New York kom hon i kontakt med tangomusik och har sedan dess delat sitt intresse mellan västerländsk konstmusik och argentinsk tango, både som musiker och kompositör.

Cellon har använts i tangoorkestrar tidigare, bl.a. av Astor Piazolla, men att den står i fokus som i Beatas sättning tycks vara unikt. Cellon får ersätta den traditionella fiolen, men trummorna är ett helt nytt inslag utifrån påverkan från jazz och fusion. Flera recensenter har pekat på inslag av nordisk folkton och jag gör den allmänna jämförelsen med Evert Taube som for till Argentina, tog med sig tangon hem och blandade friskt. Beata älskar verkligen Taube, säger hon. Mitt eklektiska spekulerande får fortsatt näring när hon utvecklar sina tankar kring det egna komponerandet.

– Jag spelar ju inte traditionell tango utan den musik som jag skriver själv, säger hon. Jag har vetat hela tiden att jag inte kommer att kunna bli någon korrekt tangokompositör eller tango-musiker och vad gör man då? Jo, man får släppa det och göra sin egen tolkning av tangon och då kan jag våga det - utan att det står någon bakom nacken och säger: - Hörrudu, sådär gjorde inte farfar. Jag är ju en svensk tjej och cellist. Det måste bli på det sättet, det här är min tolkning av tango. - Allt man har med sig i sitt musikaliska bagage kommer säkert ut när man skriver, i alla fall när man skriver så tanklöst som jag gör. Jag anstränger mig inte för att skriva tango nuevo eller som Piazolla. Men den klassiska tangon är gudomlig och utgör naturligtvis en ursprunglig inspirationskälla även för mig.

– Tango balanserar ständigt mellan extremer och hyser ett enormt känslospektrum. Nostalgi, glädje, aggressivitet och smärta, allt beskrivs med en slags övertydlighet som jag älskar. Tangons brist på ”lagomhet” är oerhört befriande. - Tangon är dramatisk, vacker, passionerad och intim. Enkel att ta till sig utan att bli banal. - Och jag tycker verkligen att tangons själ behövs när världen blivit så kall.

Under konserten skämtade Beata lite med musikerna i bandet - de vill inte kallas argentinska gauchos (ung. cowboys) utan hävdar envetet att de är porteños (stadsbor). De har tillägnats låten ”Vamos animales”. Animales har även betydelsen "riktigt bra lirare”, förklarade hon. Inte minst bandoneonvirtuosen Mosalini (bilden ovan) bidrog till en förtrollande aura kring konserten.

Måns Ivarsson