Falklandskrigets konsekvenser

En film om en tolvåring som blir skinhead i ett litet samhälle i England - kan det ha med tango att göra? Ja, inte tänkte jag så när jag bänkade mig i en liten salong på Sture-biografen för att se den omtalade filmen ”This is England” av Shane Meadows.

I första hand är filmen en roligt gjord, ömsint och levande skildring av hur den mobbad skolpojken Shaun dras in i skinheadskretsar som definitivt är för stora för honom men där han får en mirakulöst upphöjd position innan han på ett tragiskt sätt får uppleva vad han verkligen hamnat i.

Handlingen ackompanjeras av bilder från Englands krig med Argentina om Falklandsöarna under tre bistra vintermånader 1982 under ledning av ”järnladyn” Mrs. Thatcher. Den argentinska militärjuntan försökte stärka sin ställning genom ett plötsligt angreppskrig men besegrades nesligt. Den brittiska övermakten reagerade med ryggmärgen mot intrånget på vad som varit dess territorium sedan 1833. Många människor fick tragiskt sätta livet till i en prestigefylld kamp med koloniala efterklanger. Antalet stupade i konflikten blev 649 argentinare, 247 britter, 3 falkländare och 8 kinesiska sjömän. År 2002 uppges 264 brittiska falklands-veteraner ha begått självmord sedan kriget tog slut. I Argentina ska år 2006 motsva-rande antal ha varit 454. Storbritannien fick också hjälp och stöd av Frankrike som hade sålt flera vapensystem till Argentina. Frankrike införde vapenbojkott emot Argentina samt lånade ut stridsflygplan av samma typ som Argentina hade så att Royal Air Force kunde träna mot dem.

Förlusten i kriget bidrog till att den dåvarande militärjuntan under ledning av Leopoldo Galtieri tvingades avgå, och ett demokratiskt styrelseskick infördes i Argentina 1983. Kampen om de karga öarna, huvudsakligen betesplatser för får och tillsammans så stora som Uppland, förde ändå något gott med sig.

I filmen ”This is England” hade lille Shauns pappa stupat på Falklandsöarna vilket skänkte sonen en upphöjelse bland nationalistiskt sinnade skinheads. Ur ett mänskligt och varmt mikroperspektiv visas de tragiska återverkningarna av politiska beslut på hög nivå. En nation som för krig på främmande strand får alltid kriget tillbaka, i en eller annan form, hävdar regissören.

Men i Argentina fick kriget, som nämnts, andra konsekvenser än i England. I förra numret av Tango-Notiser finns en intervju med dansaren Carlos Rivarola, som medverkade i den epokgörande showen ”Tango Argentino”, vars premiär ägde rum 1983 och som sedan kom att spelas under nio år, bl.a. ett halvår på Broadway. Att tangolegenderna samåkte till premiären i Paris i ett plan till hälften fyllt av vapen från falklandskriget är en belysande detalj. En defekt missil upptog den främre delen av kabinen. Premiären ägde rum i det land som hade stött England i Falklandskriget och där tangon också hade fått sitt första genombrott i Europa. Tangons historia är full av komplexa sammanhang.

Efter juntans fall ville folk lära sig dansa tango - den främsta symbolen för Argentina inför en hel värld - därför att det kändes rätt att vara stolt över att vara argentinare igen. Tangon hade på olika sätt tryckts ned under militärdiktaturen 1955-1983 men blommade nu åter upp. Onda och underliga händelser kan ibland föra något gott med sig – det förlorade falklandskriget bidrog till demokratins återinförande i Argentina men även en uppblomstring för den undanträngda tangokulturen. Fast den senare konsekvensen avhandlas inte alls i filmen om Shaun.

När jag gick ut från biografen snurrade tankarna i huvudet kring Mrs. Thatcher och effekterna av hennes styvnackade försvar för en liten rest av det brittiska imperiet. Hade jag själv verkligen dansat tango år 2007 om hon hade vikt sig för den argentinska militärjuntan 1982? England behöll Falklandsöarna men världen kanske fick tillbaka tangon.

Måns Ivarsson